tisdag 18 december 2012

Om tvång i Gomorron Sverige

"- Det låter ju helt galet! Det vet du ju."

" - Ja vet, men det handlar inte om logik. Utan det handlar om känslor. Jag vet logiskt sett att det är absurdt, jag vet det, men det är känslan som styr.  --  Det är verkligen jättejobbigt för de som lever med det."


I morse efter att barnen gått till skolan såg jag ett inslag i SVT's Gomorron Sverige om "Herman" vars bok "En misstänkt liten kanelgiffel", som handlar om bipolaritet och svåra tvång, just publicerats.

"Hermans" största problem är inte bipolariteten utan de extremt svåra tvången. För "Herman" blir det t ex en katastrof om en av kanelgifflarna är lite mindre än de andra i påsen. Allt som avviker från det normala stressar honom. Är en kanelgiffel för liten drar han direkt slutsatsen att det är sabotage i kanelgiffelfabriken och att det kan påverka hans hälsa negativt, att det är något farligt ämne i som ska göra honom sjuk. Likadant kan det vara när han handlar skor, vilket kan ta timmar då man måste torka ur skorna innan han provar dem, ringa tillverkaren och fråga i vilket land de är gjorda (då han är extra rädd för England, att det ska finnas polonium i dem), osv, osv.  Till slut köper han ändå ett par skor. Men han kanske slänger dem om ett par dagar, för det händer ofta. Sådant är hela hans liv.

"Herman" har en stor portion självironi och humor. Det är enligt honom själv en självbevarelsedrift för att orka leva med sjukdomen. Han har haft funderingar på en stå-upp-karriär där han ska dra skämt om sina tvång men har fått lägga planerna på is tills dess att han mår bättre.

Oj som jag kände igen mig. Detta gick rakt in i magen på mig. Inte bipolariteten, den har jag ingen som helst erfarenhet av. Men tvången. Precis så funkar tvång.

PRECIS så.

Nu är jag - ännu inte - rädd för just polonium men väl mycket annat. :) Främst baciller och smuts, att jag eller någon av mina kära ska bli sjuka, men även t ex att saker ska börja brinna eller att jag ska göra någon annan illa.

Trots att jag logiskt sett VET hur de flesta bakterier och virus smittar/inte smittar (japp, tagit reda på allt jag kan).
Trots att jag vet att gardinerna kan nudda de vattenburna elementen utan att det börjar brinna.
Trots att jag vet att spisen stänger av sig själv.
Trots att jag vet att det inte är farligt att gå på eller nudda fläckar på stan.
Trots att jag vet att offentliga toaletter inte är farliga.
Trots att jag vet att jag inte kört på någon.
Trots att jag vet att städvagnen på hotell inte är farlig.
Trots att jag vet att sannolikheten för att lampor eller ögonfranstänger självantänder är rätt små.

Trots att jag logiskt sett VET allt detta får min kropp panik emellanåt. Och jag inte kan styra det när det väl kommit i rullning. Får min blick syn på en fläck på stan reagerar min kropp instinktivt och på en millisekund. Får min hjärna för sig någonting reagerar min kropp på en millisekund. Under åren har jag/vi slängt fler klädesplagg, matvaror och saker i hemmet än jag vill erkänna.

Tvång är inte bara tortyr. Det är dyrt också. :)

Huruvida jag kan mota iväg tvången eller inte innan de blossat upp i full styrka beror allra främst på min sömn och påfrestningar. Ju större o/e längre tid av sömnbrist desto svårare blir det att hantera tvången. Ju mer påfrestning (t ex i form av att vara på resande fot och inte vara i min hemmiljö) desto svårare och fler tvång. Ju fler krävande aktiviteter desto mer tvång. Ju mer stoj/ljud omkring mig, desto mer tvång. Ni hajjar.

Apropå polonium. Lärde mig, dock lite för sent, under OCD-terapin på KS att man inte bör läsa för mycket om tvång när han är drabbad. Det "smittar" nämligen. Det var så jag började med mina "bil-tvång" (är rädd att jag ska köra på någon). Hade läst ett par böcker om tvång och upptäckt vissa tvång jag inte hade. Men fick så småningom när jag började tänka på dem. Japp. Så kan det gå. :)

Att skämta om tvången känner jag också igen. Flera vänner har påpekat att jag borde ha en stå-upp-show och berätta om alla tokigheter som kan hända när jag har tvång. För mig är humorn också ett sätt att få distans till tvången. Distans till mig själv. Att orka med dem. Och mig själv. Att få andra att förstå varför jag ibland har panik i blicken och tårar i ögonen. Att få andra att förstå hur mycket energi och kraft tvången tar. Att få andra att förstå hur mycket tvången inkräktar i min (och familjens) tillvaro (periodvis dygnet runt). Humorn blir för mig ett sätt att läka.

Precis som "Herman" har jag också valt att vara anonym här på bloggen. Mina vänner och bekanta känner till vem jag är, men jag är inte redo att berätta för hela världen. Än.

Vet att det är många med mig som har tvång men som tyvärr inte vågar tala om det. Tvång är tortyr. Men för mig blir det lättare att leva med dem när jag kan skoja om dem i efterhand.

Här kan ni se inslaget med "Herman" (som vill vara anonym då han läker bäst i lugn och ro, vilket jag förstår till fullo). För mig fungerade inte KBT eller mediciner, men hoppas innerligt att terapin ska hjälpa "Herman".



4 kommentarer:

ryskadockor sa...

Tack tack att du delar med dig! Vissa saker kan jag nästan känna igen... ;)
Det är väl det bästa egentligen att ta de här tvångstankarna med humor? Det blir på nåt sätt lättare då?
Kramar till dig!
Ta hand om dig vännen!
P.S.
Återigen säger att jag är så glad att jag hittade din blogg! :)
//Lana

5 varv i rondellen sa...

Ja, enda sättet att stå ut är att berätta och skoja om dem. Annars skulle jag o familjen aldrig orka... :)

Tack söta! <3 Och detsamma!

Var rädd om dig!

KRAM

Sara sa...

Tack för att du bjussar och avdramatiserar något som är så tabubelagt! Jag lider inte av OCD, trodde jag, men måste bara berätta en episod som får mig att börja undra:
Jag var gravid med Dottern och var extremt luktkänslig. Till middag skulle vi ha något med kokt broccoli och jag kokade den med locket på, ekonomsik sm jag är. När jag slog av kokvattnet slog lukten emot mig och jag fick springa till badrummet och kräkas. Så långt allt normalt. Men sen kunde jag inte ta bort den hemska broccolin, utan satt med vidöppna fönster (det var i mars) och grät och ringde till Maken så han fick skynda hem från jobbet och lösa situationen. Därefter kallat Broccolitraumat när vi skojar om det.
Visst är det ovärderligt med en make med både tålamod och humor!

Kram Sara

Sara sa...

Idag börjar förresten en artikelserie i SVD om OCD.
Kram