lördag 29 december 2012

Funderingar, statusstress och vänskap

Funderar.  På vad som verkligen är viktigt. Julfirandena, när bergen av julklappar i år var större än någonsin, plus en del händelser i min närhet får mig att fundera mer än vanligt. Ger mig perspektiv på livet. På det som är viktigt på riktigt.

All denna statushets och -stress. Till vilken nytta?

Maken och jag har aldrig varken velat - eller lyckats - delta i statushetsen. Med en sjuk fru, endast en inkomst i långa perioder, ett gammalt orenoverat radhus och att behöva räkna varje krona gjorde oss inte direkt till vinnare i varken inrednings-, karriär- eller utseenderacet under många år. Om man säger så. :) På ett sätt var det tufft. På ett annat sätt har dessa år varit enormt givande (även om jag ofta kunde bli frustrerad emellanåt).

Att behöva tänka igenom varje köp lärde mig att skilja mellan "behöver" och "vill ha".

Snabbt insåg jag vad begreppet "behöver" betyder (och att Maslows behovstrappa stämmer. :) )  Prylar och materiella ting är inte "behöver". Mat, tak över huvudet, trygghet och kärlek (familj och vänner) är "behöver". Det är det enda som egentligen är viktigt. Allt annat är "vill ha". Bonus. Om än en ibland en trevlig bonus. Maken har det med sig sedan barnsben men jag har fått lära mig detta den hårda vägen under det senaste decenniet.

Statusstressen jag emellanåt kan känna och fastna i bleknar när maken berättar om sin uppväxt i ett fattigt land mitt ute på en kulle i djungeln (makens familj flyttade utomlands när vi gick i lågstadiet). När han berättar om hur invånarna i landet levde, hur de byggde hus av lera, hur lite pengar de tjänade, hur fattigt och smutsigt det var överallt samtidigt som många av dem trots allt tycktes vara rätt lyckliga. Nöjda. Ändå. Det får mig att fundera på hur vi kan ha så mycket och ändå vara så olyckliga, så missnöjda. Varför är det så? (en grov generalisering, men ni hajjar vad jag menar?)

Många av oss som är uppvuxna i Sverige tappar nog lätt perspektivet. Är rätt bortskämda. De av oss som aldrig har behövt svälta, alltid haft bostad med rinnande vatten och el och levt i ett tryggt samhälle har kanske aldrig lärt oss vad "viktigt" eller "behöver" innebär. På riktigt (ja, nu generaliserar jag igen rätt grovt men hoppas ni förstår min poäng). När man är mitt uppe i det ser man inte alltid med klara ögon men tar man ett steg tillbaka och betraktar vår konsumtionshets utifrån blir man (jag) lätt illamående emellanåt. Att se hur mycket vi köper, slänger, säljer, köper nytt igen. Hela tiden. Byter ut fullt fungerande prylar bara för att det kommit ut en ny modell på marknaden. När våra föräldrars generation var unga köpte många av dem en soffa som de sedan hade tills dess att den blev utsliten, vilket kanske tog 30 år. Vi byter soffa som vi byter t-shirts. Typ. Tidigare generationer klarade sig hyggligt på en lön. Snålt  förvisso. Men många klarade sig. Vilka av oss gör det idag? Visst fanns sambeskattning som bidrog, huspriserna är skyhöga idag osv, men visst sjutton levde de mer ekonomiskt än vad vår generation gör? På gott och ont givetvis. Men ändå (nu säger jag inte att vi ska vara hemmafruar, utan funderar mer på varför vi inte klarar oss på en lön idag).

Det är så lätt att dras med i hetsen. Det är ju roligt med inredning, mode, teknikprylar osv. Det är ju så lätt att påverkas av reklam och tidningsreportage med kändisar som har allt. Det är klart att vi påverkas av vad grannen/vännen har. Det är ju klart att vi alla vill ha det bättre. Det är ju glädjande för själen att ha det vackert omkring sig. Det är ju glädjande för själen att känna sig fin.

Men.

Varför denna hets med "senaste modellen", "it-väskor" osv? Varför nöjer vi oss så sällan med det som är? Varför är vi aldrig nöjda? Varför tror vi (ofta) att vi blir lyckligare bara vi får den nya mobilen? Varför tror vi att andra ska tycka bättre om oss om vi har dyra prylar? Varför tror vi att vi blir bättre och får högre status om vi har dyrare saker?  Varför tror vi att andra accepterar oss utifrån våra prylar om vi inte dömer dem utifrån sådana parametrar? Varför jämför vi oss med andra så ofta? Varför vågar så få av oss kliva av racet?

Ibland får det mig att undra vad vi håller på med (ska givetvis tillägga att det visst finns mottrender, vintage är hett, köpstoppsböcker skrivits och ekotänket har ju t ex vuxit enormt de senaste åren så visst gäller detta inte alla men många av oss). Det får mig att inse att många av oss är bortskämda, jag själv är en av dem, utan att vi reflekterar över det. Vi tar lätt saker för givet.

Erkänner att jag också dras med i stressen och hetsen emellanåt men försöker verkligen att tänka till ett varv extra. Det är inte alltid jag lyckas men jag försöker. Verkligen.

Maken och jag har som princip att försöka att inte göda märkeshetsen. Vi kör fortfarande Volvo då vi inte ser några fördelar med dyrare bilar. Barnen får kläder från de stora kedjorna (men får gärna ärva märkeskläder eller önska sig i julklapp) då vi helst inte köper dyra märken bara för att de är inne (kan de däremot motivera köpet med andra argument än status, sparat ihop pengar själva eller önskat sig i present är det ok). Letar gärna inspiration från de dyra märkena och försöker sedan hitta liknande budgetalternativ, både vad gäller inredning och kläder. Ibland köper även jag märkeskläder. Det ska absolut erkännas. Men sällan. Och oftast på rea. Och aldrig de allra dyraste. Även om vi idag har råd.

Vi är nog lite familjen motvals. Vet att en del tycker att vi är tossiga och säger "vänta ni bara tills barnen blir större". Och de har säkert rätt. :) Men vi vill inte att våra barn ska få sin självkänsla ifrån sakerna de äger utan ifrån vilka de är. Som personer. Och är övertygade om att det blir svårare om vi lär dem att lägga vikt vid märkesprylar. Vi vill att deras självkänsla ska vara stabil och grundad och baserad på deras personligheter och inte flyktiga, materiella ting. Så länge vi kan få dem att inte dras med helt i märkesracet är vi nöjda. Det kommer kanske. Men då vill vi att de ska köpa en viss sak för att de gillar saken/klädesplagget i sig, inte för att den ska ge dem högre självkänsla/status eller behövs för att passa in i ett gäng.

Jag vill att andra ska gilla mig och min familj för vilka vi är. Inte för vad vi har på oss, hur vårt hus ser ut eller vilka jobb vi har (eller, inte har). Sen vill vi givetvis också ha det fint hemma, ha snygga kläder och köra en bra bil. Visst är det så. Men vi är riktiga hejjare på att vänta, spara pengar, jaga rabatter och pressa priser samt har gjort det till en sport att köpa prisvärt.

Det är inte lätt. Vi lyckas inte alltid. Men det är vårt mål.

Nu tycker kanske vissa av er att jag är helt ute och cyklar och har fel. Det är helt ok. :)

Och missförstå mig rätt. Självklart ska vi ha det vackert/trivas hemma, klä oss fint, göra oss vackra. Om vi vill. Jag önskar bara att vi gör det för vår egen skull, för att vi älskar det vackra. Inte för att imponera på andra. Inte för att få högre status. Inte för att höja vår självkänsla. Inte för att fylla hål i våra trasiga själar. Då är vi helt fel ute. Vad händer den dagen då vi inte längre har råd att köpa oss lyckan och självkänslan? Vad händer om våra barn inte kommer att ha råd att upprätthålla den imagen de vant sig vid som barn om de fått "allt"? Köper vi saker av rätt anledning? Jag gör det inte alltid.

Om vi alla slutar jämföra oss med varandra, sluta "tävla med grannarna" om vem som har snyggast bil/hem/kläder/klocka/kropp/whatever - tänk hur mycket energi och tid vi skulle få över till det som är viktigt. På riktigt. Tänk om vi alla vågade gå vår egen väg. Oavsett vad alla andra tycker.


(foto: ur tidningen Hälsas decenbernummer, 
om vikten av att våga blotta sig, visa sig sårbar, våga vara svag. 
En egenskap jag värderar högt hos mina vänner och själv försöker leva efter).


Vad gäller vänner inser jag åter att jag är lyckligt lottad. Jag har måhända inte det dyraste, snyggaste huset, inte den mest vältränade kroppen, inte de dyraste kläderna, har aldrig varit snyggast, populär, smal eller framgångsrik. Men. Jag har vänner. Många nära vänner.

Vänner som alltid finns där. Trots att vi inte träffas så ofta som jag önskar. Vänner jag haft sedan barnsben. Vänner jag träffat som vuxen. Vänner som känt mig som frisk. Vänner som bara känt mig sedan jag blev sjuk. Vänner jag bara träffat på nätet. Vänner som känner till mina brister men som gillar mig ändå. Vänner som är ärliga. Vänner som gillar att tala om livets väsentligheter och svårigheter likväl som livets glädjeämnen. Vänner som är sig själva och vågar blotta sitt inre, sina svagheter och drömmar. Vänner som vill ta del av mitt inre, mina rädslor, svagheter, svårigheter och drömmar. Ja. Vänner helt enkelt. 

Har aldrig förstått mig på det där med "bästisar". Begrepp som bästisar skapar bara problem, oavsett om vi är 9, 20 eller 40 år (försöker lära barnen att man kan och bör ha många bästisar). Jag har många. Typ tio stycken. Kan inte rangordna dem. De är alla olika. Olika varandra och olika mig. Vissa ämnen tycker vi helt olika om. Vissa saker är vi ense om att vara oense om. Om de alla skulle tycka/vara exakt som jag skulle jag ju inte lära mig av dem. Våra olikheter berikar mig. Som jag lärt mig om livet av mina vänner. Älskar dem alla. Precis som de är. För att de är just de de är.

Har också funderat ofta på att de vänner jag gillar bryr jag mig inte alls om vad de jobbar med, hur deras hus eller de själva ser ut eller vilka kläder de har på sig. Sånt ser jag öht inte när jag umgås med dem. Det enda jag ser är deras själ. Hur de är. Det är det enda som är viktigt.

Är också tacksam över att våra barn har många fina vänner. Huset är nu fullt med bus och skratt och två lånepojkar. Dottern är utlånad till en vän. Försöker lära mina barn vad jag lärt mig om vänskap under åren. Så att de redan från början vet vad riktig vänskap är.  Och att de ska kunna skilja mellan "behöver" och "vill ha".

Får se om jag lyckas.

Oj. Många funderingar blev det idag.




(foto; den översta har absolut ingenting med texten att göra, 
jag ätandes min favoriträtt Schweinshaxe med surkål i Tyskland för ett par somrar sedan. 
Den undre bilden får symbolisera hur jag mår och ser ut idag, 
även om den är tagen för ett år sedan, före renoveringen).













3 kommentarer:

Mia sa...

Well put och spot on. Kram

Louise sa...

Bra skrivet, vill dock lägga till några saker: DU ÄR VACKER och alltid så fint och snyggt klädd. Ditt hem är superfint och du har underbara barn! Du är bäst precis som du är!

<3 <3 <3

5 varv i rondellen sa...

Tack kära Mia o Louise! <3

Tack detsamma Louise! :)

Tack för att ni finns och är just de ni är! <3