Inställda planer, sjuka barn och mer längtan

Ibland blir inte saker som man tänkt sig. Dessa dagar är jag oerhört tacksam över att jag övat på acceptans så pass mycket att jag, istället för att bli väldigt besviken över kvällens inställda planer, konstaterar att solen skiner, snön gnistrar, huset är storstädat och att det kanske finns fördelar ändå med att hela familjen är hemma från jobb och skola.

Sonen har varit hemma med feber och hosta i ett par dagar. Just när han började krya på sig kräktes dottern i natt. Min lilla, stackars, söta, annars alltid så pigga, tjej ligger nu helt utslagen efter att ha varit vaken halva natten. Och eftersom att det är maken som tar alla (ja, alla!) nattvak med sjuka barn jobbar han hemma idag (är så tacksam över att maken har ett jobb som tillåter att han arbetar hemifrån). Under flera år har vi lyckats undvika kräksjukan men nu är det andra gången för den här säsongen.

I flera månader har jag längtat efter ikväll. Sett fram emot att få träffa några av de jag håller allra mest kär, tjejnätverket där vi diskuterar livets svårigheter, glädjeämnen och kommer varandra oerhört nära inpå livet. Sett fram emot att få "leka Askungen" ett par timmar. Det var alldeles för länge sedan vi sågs, allihop samtidigt. Ikväll skulle vi setts, ätit gott och pratat, pratat, pratat, skrattat och kanske gråtit en skvätt. Berättat om våra innersta tankar, rädslor och drömmar. Fyllt på varandras skedkonton. Sådär som vi gör när vi ses. Om än alldeles för sällan, om ni frågar mig, vill träffa dem minst varje vecka. :)

Men.

Det kommer fler tillfällen. Det är "bara" en månad tills dess att jag (förhoppningsvis) får tillfälle att "leka Askungen" igen.

Det är visst meningen att jag ska få längta ett tag till.

Nåväl.

Det finns ankbröst och chokladmousse i kylen. Familjen är samlad hemma, om än lite slitna och kantstötta just idag. Det kan nog bli en bra dag ändå. Även om finkläderna, glamouren och finmiddagen med vännerna byts ut mot OnePiece, soffa, filt, Viasat on Demand, läxläsning och familjemys, och vinet byts ut mot ett ständigt huttande av kolloidalt silver.


Det blir nog bra ändå. Men jag saknar er, kära vänner. Saknar er. <3

(foto; chokladmousse i kylen och ankbröstet vi åt i somras)

Mer om statusstress

Kanske ska förklara. Det som fått mig att fundera kring statusstress och ifrågasätta mina tidigare värderingar är det faktum att jag varit svårt sjuk under ett drygt decennium och tvingats omvärdera det jag tidigare trott på. Alla de värderingar jag fick efter åren på universitetet har åkt ut med soporna, en efter en. Som t ex:

Att jag är misslyckad om jag ger upp.
Att jag inte duger om jag inte är bäst/bra på åtminstone något. 
Att jag är lat om jag inte pressar mig.
Att jag måste vara snabb, effektiv och aktiv dygnets alla vakna timmar. 
Att yttre attribut/yrkestitel/lön/whatever bestämmer mitt värde som människa. 
Att jag behöver ha vissa materiella ting/titel/hög lön för att duga och vara med i "de lyckades klubb".

Ja, ni hör. Hua. Hur tänkte jag?

Det känns som ett helt annat liv. Det känns som att personen som hade dessa värderingar var en helt annan person. Inte jag. Men. Precis så gick mina tankar en lång period. Dygnet runt. Pressade mig själv för att duga. För att få hänga med i hetsen. Bytte t o m jobb och yrkesområde för att "duga". Lämnade ett jobb i offentlig sektor (där jag tidigare alltid sett mig själv jobba i framtiden) mot ett coolare jobb på ett nystartat internetbolag, trots att magkänslan sa nej. Övergav mina ursprungliga värderingar för att passa in. Min usla självkänsla gjorde att jag påverkades enormt under studietiden och försökte desperat (men förgäves) hänga med de framgångsrika.

Några av mina närmaste barndomsvänner märkte denna förändring tydligt och försökte tala mig tillrätta. Men osäkerheten i mig gjorde att jag inte ville lyssna. Jag ville vara en av de "lyckade". Och min definition av "lyckad" var då något helt annat än vad jag anser begreppet innebära idag.

Så.

Hade jag inte blivit sjuk hade jag nog aldrig reflekterat över detta på samma sätt. Men när man blivit av med nästan allt ser man världen mycket klarare. Åtminstone var det så för mig. När man blivit av med;

Sin hälsa.  
Sitt intellekt.
Sin personlighet.
Sin yrkestitel.
Sin karriär.
Sina drömmar och framtidsplaner.
Sin lön.
Sitt utseende.
Sina yttre attribut.
Sin status.
Sitt sammanhang.
Sina vänner (eller en del av dem)

När man hastigt blivit av med allt detta. Vad återstår då?
När man varje sekund, dygnet runt, kämpar för att bokstavligen överleva. Vad blir viktigt då?
När ens grundläggande mänskliga behov inte är tillfredsställda. Vad drömmer man om då?
När man knappt kan sova, äta, sitta upp, gå, stå, tala, tänka eller umgås med de man älskar allra mest. Vad värderar man då allra mest?

Tja.

Inte är det yttre attribut.
Inte är det statusprylar. 
Inte är det materiella ting.
Inte är det att jämföra sig med andra.
Inte är det vem som har mest saker/dyrast hus/bil/kläder, bäst jobb/lön eller är smalast/snyggast/mest framgångsrik.

Allt sådant bleknar rätt snabbt.

Med ens vändes min värld upp och ner. På ett sätt är jag tacksam över detta. Blir mörkrädd när jag tänker på den person jag var på väg att bli. Är tacksam över att jag tvingats gå igenom denna förändring (även om smällen hade kunnat vara liiite lindrigare). Eller. Kanske behövde jag en rejäl smäll för att förstå?

När man är sjuk förändras ens världsbild. Filtret genom vilket jag sett omgivningen togs bort. Kvar blev det rena. Basala. Viktiga.

Och inte var det ytliga prylar. Inte är det status jag idag vill uppnå. Det jag strävar efter är rätt enkelt.

Att bli frisk(are). 
Att vardagen med min familj ska fungera.
Att vi ska kunna försörja oss på en lön.
Att kunna umgås med de jag älskar.
Att kunna fungera hyggligt som mamma, fru och vän. 
Att jag ska kunna hålla liv i mina vänskapsrelationer.
Att bli mer självständig och mindre beroende av andra i vardagen.
Att jag ska kunna ta mig hemifrån, utan hjälp, regelbundet. 
Att de jag älskar ska må bra.
Att hitta en meningsfull sysselsättning i en utsträckning som kroppen tillåter (om och när den tillåter).

Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att bli framgångsrik karriärkvinna.
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att bli vältränad/smal/snyggast.
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att bli en "vanlig mamma".
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att uppfylla mina tidigare framtidsplaner.
Jag har tvingats acceptera att jag troligen aldrig kommer att vara "lyckad" i andras ögon.

Men.

Idag känner jag mig mer "lyckad" än någonsin. Trots avsaknad av alla yttre statusattribut. Mer lyckad, lycklig, nöjd och tacksam.

Oavsett vad jag har eller inte har.
Oavsett vad jag gör eller inte gör.
Oavsett om jag är smal eller inte.

Varje minut/timme jag känner att kroppen fungerar någotsånär hyggligt är jag framgångsrik. Det sker inte ofta. Men det lilla skänker lycka. Jag njuter mer av de små tingen. Materiella ting är rätt oväsentliga. Kul, ja. Förgyller livet, ja. Men oväsentliga i det stora hela.

Kanske kommer jag att lägga mer vikt vid inredning, kläder, prylar när (!) jag blir friskare.
Kanske inte.

Gott Nytt År! Var rädda om er och era kära!

 (foto; systers bilder från i somras. Passar väl in idag då 

kraschen ff håller ett stadigt grepp om mig. Ser fram emot när den släpper. 

Tills dess är det värktabletter och ren vilja som gäller.

Vill så gärna fira nyår ikväll)

Sömnbrist, väntan och HBO Nordic

Sömnbrist.
Igen.
Aj.
Nackont.
Influensavärk.
Spagettiben.
Kraftlös.
Mjölksyra.
Nerbäddad.
Soffa.
Blundar.
Fryser.
Andfådd.
Yr.
Ipren.
Grön drink.
Kokosfett.
Te.
Filt.
HBO Nordic.
Övar.
Acceptans.
Drömmer.
Väntar
Igen.

(foto; Snö och ful buske. Min meditationsbuske.
Rogivande att titta på blinkande lampor när jag stirrar ut genom fönstret hela dagarna.
Fast tveksamt om grannarna håller med mig. :)

Lycka, Kulturskolan, acceptans och krasch

Lycka är att:

1. få skjuts av mina föräldrar så att jag kan se mina barns dans- och gitarruppvisningar på Kulturskolans julshow.

2. se glädjen i mina barns ögon när de dansar jazzdans och street dance.

3. höra sonen spela gitarr med glädje.

4. se sonen uppslukas av melodin och stampa takten med ena foten.

5. se sina barn le med hela kroppen.

6. orka få i sonen och hans vän en rejäl portion äggröra och bacon innan uppvisningen.

7. komma ihåg att ta med siliconöronpropparna (så att hjärnan besparas lite intryck och minska belastningen/kraschrisken).

8. det denna gång endast var dans- och gitarr och inte hela blåsorkestern (förra gången glömde jag öronpropparna och messade en vän för att fråga om hon trodde att någon skulle ta illa upp om jag höll för öronen? :) Blåsorkestrar kan - tyvärr - vara helt olidliga för en känslig/trasig hjärna som min...). 

9. mormor och morfar bjöd på pizza/kebab på den lokala pizzerian efter konserten så att jag skulle slippa laga mat när vi kom hem (då de såg att mina krafter var totalt slut efteråt).

10. mina barn var lyckliga över att jag var med på deras uppvisningar igår. Det är tyvärr inte alltid jag klarar av att ta mig iväg. Har sett alltför många kalas, uppvisningar, tävlingar, turneringar via Skype, mobilen och på film istället...


Då gör det ingenting att jag frångick mina principer och att vi åt skräpmat på kvällen.
Då gör det ingenting att jag glömde ta mina värktabletter innan jag for iväg.
Då gör det ingenting att kraschen kom som ett brev på posten i morse.
Då gör det inte lika mycket att jag tyvärr inte kan ta mig iväg på dotterns luciatåg och klassfest idag.

Skulle mer än någoning i världen vilja se dottern gå i luciatåget idag men har lärt mig den hårda vägen att barnens klassfester inte fungerar för mig. Sammankomster med 25 barn plus föräldrar och syskon blir på tok för mycket intryck/ljud/stoj för min hjärna och kropp. Varje gång kraschar jag hårt efteråt. Hur underbart det än är att se sina barns skola och träffa deras vänners trevliga föräldrar har vi tvingats inse att det inte funkar för mig.

Så. Maken får gå ensam i eftermiddag. Jag får se bilder efteråt.

Att som mamma inte kunna följa med sina barn på möten, tävlingar, uppvisningar, klassfester osv är en stor sorg. En sorg jag tvingats acceptera och leva med. Det är en av alla de svåra prioriteringar jag måste göra i vardagen. Varje vecka. Men allra värst är det såhär i jultider och vid skolavslutningstiden på sommaren när alla uppvisningar, klassfester, klassaktiviteter mm kommer samtidigt. Har jag tur kan jag gå iväg på en aktivitet per vecka. Max. Två, tre stycken samma vecka är helt omöjligt. Tyvärr. Konsert, luciafirande eller sälja bullar med sonens klass? Så såg valet ut nu i veckan. Denna gång blev det konserten då den innebar minst påfrestning. I drömmen är jag klassmamma. Du vet en sån där som fixar, skjutsar, är med på alla barnens aktiviteter, träningar, tävlingar och utflykter. Men nu ser livet ut såhär för oss. Acceptans är nyckeln. Annars skulle jag ätas upp av sorg.

Nu är kraschen på väg.

Den är inte i full blom än, men på väg. Känner att den kommer krypande och är jag försiktig kan jag kanske mota iväg den innan den blir för stark.

Kände det redan igår under konserten när Q började bråka efter att jag suttit/stått upp för länge. Kände det i morse när det var nästintill omöjligt att vakna, som att vakna upp ur en narkos. Känner det i kroppen som känns helt blåslagen, mörbultad, kraftlös och värker överallt. Känner det på febern och det halsonda. Känner det i hjärnan som är seg som sirap och inte riktigt är med mig idag. Känner det på andfåddheten när jag ligger still i soffan.

Dags att bädda ner mig under Mr Filt. Idag blir det inte någon bastu eller dusch. Idag blir det svettiga myskläder, håret i samma rufsiga tofs som jag sovit i, tystnad, blunda och vila. Vila. Vila. Har jag tur vänder kraschen i dörren.

Och jag ser fram emot att se dotterns luciatåg på film ikväll.

Wish me luck.


PS. Måste hylla Kulturskolan. De är alldeles fantastiska på att hitta glädjen i musiken/dansen hos barnen! Barnens lärare är helt underbara. Vilka pedagoger. Vilken värme, omtänksamhet, entusiasm. Blir mer och mer imponerad för varje år som går. Vore jag barn igen skulle jag vilja bo på Kulturskolan. Älskar atmosfären i deras lokaler. Älskar musiken. Älskar dansen. Som jag önskar att jag kunde dansa och spela musik igen. Någon dag ska jag göra det igen. Some day. DS.

(foto; prydnadsfigurer man blir så glad av - luciatåg + tomtar

som min vän Pia på www.originellaoriginal.se gjort

samt pizza & kebab utan pommes från det sällsynta

besöket hos lokala pizzerian igår kväll)