lördag 30 mars 2013

Vill inte

Önskar ibland att jag inte var så påläst utan t ex kunde lyda doktorn utan att ifrågasätta, reflektera eller lusläsa bipacksedeln. 

Varför i hela friden tillsätter de Polysorbat 80? 

Vill verkligen inte äta piller med Polysorbat 80. Vill inte. 

Vad svårt det blev.

fredag 29 mars 2013

Timing

Den här reaktiveringen av bältros/låggradig hjärnhinneinflammation (ellervaddetnuär) har en fantastisk timing. Senast visade den sig mitt i julfirandet. Nu däckar den mig lagom till påsk. 

Tur att apoteken har öppet nuförtiden på långfredagen.
Tur att kraniosakralvännen hade vägarna förbi. 
Tur att frågan om lumbalpunktion eller inte löste sig automatiskt (akuten känns varken lockande eller aktuellt idag). 
Tur att kvällens plan är soffa, let's dance och mys med familj och favoritsyster. 

Risken för att jag smuttar på en pytteliten iskall Aalborg i morgon gick just från minimal till obefintlig. Får istället festa loss på en massa kokosfett i ansiktet. Och Valtrex.

onsdag 27 mars 2013

LCHF-våfflor, krasch och att låta sig påverkas av andra

Femte dagen i rad i fosterställning i soffan. Hade ovanligt trevligt häromkvällen men känner att det börjar räcka nu med smutsig pyjamas, tovigt hår och glåmigt, osminkat ansikte.

Lyckades med en bottennotering häromdagen, då jag dumt nog lät mig påverkas av grupptrycket och försökte leka "bullmamma" = göra LCHF-våfflor till mellis (eftersom att "alla" andra åt våfflor på våffeldagen och Facebook och Instagram svämmade över av bilder på våffelmys).

Det gick - minst sagt - sådär.

Att ställa sig och göra våfflor när man inte ens orkat stå upp tillräckligt länge för att duscha eller fixa lunch till sig själv de senaste dagarna, är ingen bra idé.

Om man säger så.

Det hela slutade med tårar, totaltrasig hjärna och kropp. Efter bottennappet jobbar jag nu på att komma upp till "normalnivån" där jag åtminstone kan duscha och byta om varje dag. Smink och att borsta håret är just nu överkurs.

Fokuserar på att påminna mig lite extra om de små saker som faktiskt är bra just nu.

T ex att:

1. Sonen skickade över sig själv till morfar igår då influensan ännu inte släppt greppet helt och jag legat som en zombie i soffan de senaste dagarna och inte ens orkat titta på film tillsammans med honom.

2. Morfar förhörde sonen på matteläxan, berättade historier om James Cooks äventyr och expeditioner samt spelade schack. Allt det där som jag så sällan varken kan eller orkar (misstänker att det snart är också dags för morfar att inviga sonen i August Strindbergs värld, den värld min far sliter sitt hår för att hans dotter ännu inte förstått storheten i... :) ).

3. Jag äntligen, efter snart två veckors sjukstuga, igår fick förmiddagen för mig själv och kunde somna om efter att barnen gått iväg till skolan. Det märks direkt på mitt mående när jag inte får vara ifred den där stunden varje dag, utan intryck, som min hjärna och kropp är beroende av för att fungera. Efter bottennappet i förrgår insåg vi alla att det som behövs är att mamma måste få vara ifred en stund. Tyvärr.

4. Jag i två nätter kunnat somna och somna om. Inget jag tar för givet.

5. Barnen i alla fall fick äta våfflor häromdagen, även om det var LCHF-varianten och mamman kraschade hårt efteråt.

6. Äntligen ha tagit mig in i IR-bastun efter en veckas ofrivillig paus. Saknar den enormt när jag inte orkar basta varje dag. Den gör mig gott. Men jag måste vara i tillräckligt  skick för att ta mig ner i bastun och sitta upp för att få nytta av den. När jag ligger i soffan gör den ju ingen nytta.


Min Askungelek häromdagen är inte den enda orsaken till att jag hamnat i diket just nu. Maken och sonen lyckades som sagt få influensa nummer två för i år (en månad efter den första) och har varit hemma i en dryg vecka var.

Vad är det med bacillerna i år?  Vi som aldrig brukar vara sjuka numer. Jag har aldrig sett maken eller barnen såhär däckade av influensa. Möjligen som sagt under svininfluensan 2009 då vi alla låg utslagna i en dryg veckas tid, i två omgångar var med en månad emellan. Eller under barnens första två år på förskolan då allt fastnade på oss. Men de senaste åren har våra barn haft väldigt få sjukdagar. Måtte bacillerna hålla sig väck nu. Det här med att agera sjuksköterska och inte få min vilotid varje dag fungerar inte mer än enstaka dagar för mig. Hur mycket jag än vill ta hand om familjen när de behöver mig har jag tvingats inse att jag faktiskt inte kan. Smärtsam insikt men bara att acceptera.

Om jag ska försöka se det hela lite positivt är det enda "bra" med dessa sjukveckor (som jag kan se) att maken (som förvisso alltid haft en enorm förståelse) fick en liten påminnelse om hur jag mår så gott som dagligen. Efter tre dagar i soffan frågade han "hur står du ut"? Maken blev märkbart rörd och påmind om att så som han kände sig när febern äntligen börjat ge med sig och utmattningen var enorm (t ex att behöva lägga sig ner och vila efter minsta ansträngning), så mår jag ju jämt. När jag mår som "bäst". Varje dag. I varierande grad och lite förenklat givetvis men det är den närmaste jämförelsen jag kan komma på när jag ska försöka förklara för en frisk person hur ME känns.

Det hela gjorde också att maken fick ännu större förståelse för varför jag ibland halkar på tangentbordet och "råkar" klicka hem ngt från en webshop eller två. :) Det är en av mina copingstrategier. Mitt sätt att stå ut. Mitt sätt att ha något att se fram emot. Mitt sätt att hitta kraft. Att klicka hem ett par skor är egentligen inte bara lyckan i att shoppa utan även lyckan i att ha något att se fram emot. Att längta efter den dagen jag kan använda skorna. Fantisera. Affirmera. Man kan kanske se skoköpen som en slags terapi? En mycket bra terapi tycker jag själv. Och mycket billigare i längden (än har jag inte lagt ner 100.000 kronor på skor...)! :)

Nu räcker det med baciller.

Känner att jag behöver ta mig en funderare på varför jag alltid påverkas som mest av vad andra gör när jag mår som sämst. Det är alltid då Facebook-/Instagram-bilder och statusuppdateringar påverkar mig. När jag mår OK är jag trygg i mig själv men när jag är kraschad är jag extremt känslig och lättpåverkad.

Maken har sagt det till mig länge. Det är alltid när jag mår som sämst som jag vill och försöker som mest (typ tar i allt vad jag kan och ger mig sjutton på att dammsuga fastän jag inte orkar stå upp, vilket gör att jag kollapsar helt efter ett par minuter och maken får ta hand om både städningen och en ännu sjukare fru efteråt). Det är som om mitt förnuft, intellekt och omdöme försvinner direkt i kraschen. Varför blir det så?

Känns som att det är något jag måste jobba på. 














Hur jag gör mina våfflor?

Jag utgår från Anna Halléns recept men höftar och har ändrat lite då jag inte tål mejerier:

1 dl vatten (el mjölk)
1 dl majonnäs (el 2 dl grädde)
1-2 msk fiberhusk

50 g smält smör (el kokosfett)
6 ägg
1 tsk bakpulver
1 krm salt
1 dl mandelmjöl

Tillsätter sedan antingen 1 msk kardemumma eller 1 msk kakao. Barnen älskar chokladvåfflorna medan jag och maken föredrar de med kardemumma.

söndag 24 mars 2013

Lycka, babbel och behov av en ren pyjamas

Lycka är att ha fått leka Askungen, träffa kära vänner, babbla och skratta. Nu klarar sig själen min ett tag till. 

Funderar dock på hur länge man kan gå utan att duscha och byta underkläder utan att det börjar klia? Legat helt knockad i två dagar och försöker räkna ut om skedarna räcker in i duschen eller inte. 

Skedarna säger nej. Kliet i hårbotten säger ja. 

Ny, ren pyjamas skulle inte direkt sitta helt fel just nu.

Om man säger så. 

fredag 22 mars 2013

Lycka, vila och "Brottet"

Lycka är;
  • att samla skedar och vila, 
  • att ha soffhörnet för mig själv, 
  • ett tyst hus, 
  •  "Brottet" säsong 2 i datorn, 
  • ett nystädat hus 
  • att se fram emot, och ha bestämt mig för, att ignorera den bråkiga kroppen och försöka leka Askungen en liten stund ikväll (just nu ser det inte särskilt ljust ut men det bara måste gå)

Även om blinget förvandas till en skruttig pumpa efter ett par timmar och jag sen är tillbaks med trilskande kropp i smutsig pyjamas är det precis vad jag behöver just nu. 

Livet är ju så mycket roligare när man är Askungen. 

Min själ behöver Askungen.

Annars förtvinar den.

Jag måste få in glädje och social samvaro i mitt liv emellanåt.

Att leka Askungen är mitt sätt att undvika depression. 
Att leka Askungen är mitt sätt att fly verkligheten och glömma för en stund. 
Att leka Askungen är det som ger mig hopp och kraft att försöka läka. 
Att leka Askungen ger mina barn en bild av hur deras mamma "egentligen" är. 
Att leka Askungen gör att min man får tillbaka sin fru, om än bara för ett par timmar. 
Att leka Askungen är mitt sätt att orka härda ut. 
Att leka Askungen är för mig livsviktigt.



torsdag 21 mars 2013

Lycka

Lycka kan vara städhjälp, mindre värk och nytvättat hår.

Att förändras, återhämtning och att borsta tänderna med gurkmeja

Jag har förändrats.

Under de snart sju år jag har försökt lära mig att vandra den alternativa vägen har hela min syn på världen förändrats. I vissa avseenden 180 grader.

Som t ex det här med alternativa metoder.

För mig som är uppvuxen i en akademisk familj, där allt ska bevisas i kliniska studier och med synen att sjukdomar bara kan botas med piller eller operationer, har det varit en stor förändring i mitt tankesätt. Att kroppen kan självläka eller att det kan finnas alternativ till receptbelagda piller, och att flera av dem faktiskt kommer från naturen, var mig helt främmande för ett par år sedan. Då tyckte jag att allt sådant var humbug. Då ville jag se vetenskapliga studier på allt. Nu vet jag att det ofta är ett Moment 22 vad gäller kliniska studier. Ett av problemen är att det som är naturligt och inte kan patenteras sällan är intressant för läkemedelsbolagen (om man inte kan ta fram en syntetisk variant förstås). Stora dubbelblinda, randomiserade studier är enormt kostsamma och väldigt få har möjlighet att genomföra dem. Allra minst små bolag som arbetar med naturpreparat. De har inte råd att göra stora studier vilket gör att det sällan finns några (dessutom arbetar alternativmedicinen utifrån att varje individs situation är unik, att liknande symtom kan ha skilda orsaker. T ex får personer med liknande symtom sällan samma behandling, vilket gör att hela tanken med att ge samma dos av samma preparat till tusentals personer, som man gör i kliniska studier, faller). Så kanske är det inte alltid så konstigt att det inte finns forskning på naturliga preparat som örter, kryddor, mineraler eller alternativmedicin?

Nu är jag bara intresserad av en sak. Att det ska fungera på mig. Mitt enda mål är att bli frisk(are). Huruvida det är bevisat eller inte spelar ingen roll. Huruvida det är placebo eller inte spelar heller ingen roll. Huruvida det är en alternativ metod eller en vetenskapligt bevisad skolmedicinsk behandling som kan hjälpa mig spelar ingen roll. Bara jag blir frisk(are). Vetenskapen vet inte allt än. De har inte svaren på alla frågor. Vetenskapen kan inte hjälpa mig med ME. Än. Studier är inte viktiga för mig just nu. Jag har inte tid att vänta in stora studier. Jag vill bli frisk nu. Därför har jag inte råd att ignorera den alternativa vägen. Visst. Jag riskerar att slösa bort pengar. Men jag har kanske också en möjlighet att bli frisk(are). Vilket jag inte tror att jag har om jag bara lägger mig ner och väntar in studier på ME. Så. Därför har jag valt att utforska denna väg.

Min nyfikenhet på allt jag ännu inte vet och mitt intresse för gammal, "beprövad erfarenhet" bara växer. Har vissa metoder överlevt i tusentals år kanske det ligger någon sanning i dem? Jag läser så mycket jag kan/orkar och testar många mer eller mindre "galna" idéer.

Kanske är några av dem inte alls så galna egentligen? :)

Några av de saker jag testat som jag tidigare aldrig hade trott kunde fungera (eller för den delen att jag skulle testa) är:


Gröna drinkar
Har sällan varit mer lyrisk än över de gröna drinkarna. Min kropp älskar dem. Har fortfarande svårt att förstå hur mina smaklökar, mina matpreferenser och min hälsa skulle kunna påverkas och förändras så mycket av en så "liten" sak som en kanna grön smoothie per dag.

Men. Det har de.

Redan efter en dag märkte jag hur kroppen riktigt skrek efter drinken på morgnarna. Det var som ett begär, fast ett begär helt utan oönskade bieffekter (har ju under drygt 20 års tid haft begär av lantchips, coca cola och kanelbullar men de har tyvärr en helt annan effekt på mitt mående). Jag har sedan i höstas längtat efter mina gröna drinkar så snart jag vaknat varje dag och jag känner hur glad kroppen blir när jag äntligen får i mig dem.

En annan oanad effekt är att jag har fått ett begär av färsk rosmarin och basilika, till den milda grad att jag kan knipsa av ett par blad, skölja dem och äta direkt som de är. Bara för att det är så gott och för att min kropp verkar vilja ha dem, just där och då. Maken tror att jag blivit galen. "Det där kan inte vara normalt". :) Men jag har mycket hellre ett sug efter rosmarin än lantchips (sorry, hur mkt jag än älskar lantchipsen gör de mig tyvärr till ett sockermonster utan dess like samt ger mig IBS och oönskade extrakilon)

Märker också hur jag blir allt mindre sugen på kött och än mer på fisk och grönt. Under en period åt jag ofta rött kött och mådde riktigt bra, kändes att kroppen hade ett behov av kött (efter decennier av pasta med ketchup). Men plötsligt för ngt år sedan började min kropp vägra att äta kött. Plötsligt smakade det inte alls lika gott. Kroppen ville istället ha fisk, skaldjur eller fågel. Efter ett tag då familjen tröttnat på att bara äta fisk eller kyckling löste vi det hela med att göra storkok, frysa in fisksoppa som jag kan äta när de andra vill äta kött. :)

Mina gröna drinkar innehåller oftast:

  • Blandade gröna blad (just nu olika salladsmixer då jag inte har kraft att skölja/skära sallad)
  • Avocado
  • Gurka
  • Färska kryddor (rosmarin, oregano, basilika etc)
  • Gurkmeja + svartpeppar + cayenne
  • Nässelpulver
  • Chiafrön
  • Nyponskalsmjöl
  • 100% ekologiskt kakaopulver

Man kan givetvis även ha i andra typer av gröna bladgrönsaker, grönkål är oerhört näringsrikt (blir dock lätt trådigt om man inte har en tillräckligt bra mixer), selleri, vitlök, ingefära, frukter och bär om man så önskar men det tål tyvärr inte min mage, så jag har testat mig fram till det som funkar bäst för mig. 

Viktigt är att rotera de gröna bladgrönsakerna (ffa spenat bör man inte äta i större mängder varje dag, enligt Victoria Boutenko)





Kokosfett
Även när det gäller kokosfett blir jag bara mer och mer entusiastisk. Upptäcker nya användningsområden hela tiden. I mitt gröna te, som ansiktskräm, hårinpackning, oil pulling (t ex mot tandköttsinflammationer, fläckade tänder, tandsten och karies), mot bältrosnervvärken i ansiktet (kraftig värk som annars sitter i flera veckor har försvunnit på ett dygn), som kroppslotion eller  handkräm. Och mycket mer.

Är just nu uppe i ca 5 msk per dag, bara i mitt te (här och här kan du läsa mina tidigare inlägg om kokosfett och hur jag trappat upp sakta, och varför). Enda problemet är att första sippen kan bli rätt mäktig när man har ca 2 msk/tekopp och att jag kan bli akut illamående om jag dricker flera koppar för snabbt efter varandra. Dessutom kan det bli rätt kladdigt när man använder det som nattkräm och inte vill snåla... :)




Bikarbonat
Har nyligen upptäckt vilken fantastisk produkt bikarbonat är. En helt ny värld öppnade sig för mig när jag förstod att det går att använda för såväl hälsa som rengöring/städning.

Har periodvis druckit ett glas vatten med 1/2 tsk bikarbonat i om morgnarna för att "basa" min kropp men sedan en tid tillbaka använder jag det främst i fotbad (behöver dock köpa ett riktigt fotbad, en gammal vispskål blir för smått även för mina små 35:or). Läste Sanna Ehdins blogg där hon beskriver bikarbonatets läkande effekter, t ex hur ph-balansen kan regleras och återhämtningen kan bli snabbare pga ökad syresättning i cellerna.

Detta gjorde mig nyfiken. Förbättrad återhämtning är ju precis vad jag behöver.

Efter ett par fotbad märkte jag själv att jag inte kraschade lika hårt (som väntat/tidigare) och att jag återhämtade mig snabbare (än väntat/normalt). Då jag inte hittat någon information om hur ofta/länge man bör sitta i bikarbonatsfotbad känner jag efter i kroppen vad den vill. Hittills har jag använt det ca 3 ggr/v och ffa efter ansträngningar jag vet brukar leda till krascher. Känner att det gör mig gott.

Enda nackdelen med bikarbonatsfotbaden (som jag hittills märkt av) är att det inte funkar särskilt bra tillsammans med vattenbaserat nagellack på tårna. :)

Man kan enligt Sanna Ehdin, förutom i fotbad (ca 1 msk/fotbad),  använda bikarbonat även i badkaret (ca 1 dl/badkar), spraya det på kroppen/i ansiktet, dricka det (1/2 tsk/glas vatten, 30 min före måltid)  eller använda i hemmagjord deo.

Har även testat att borsta tänderna med bikarbonatet men tyckte att det slet på emaljen så det la jag ner rätt snabbt. Däremot funderar jag på att testa att göra egen deodorant med bikarbonat framöver, saltdeon från Maria Åkerberg som jag köpte nyligen är baserad på just bikarbonat.

Andra användningsområden för bikarbonat sägs t ex vara för att ta bort oönskad lukt och fläckar.

Är det ngn av er som har erfarenhet av bikarbonat (för hälsan, städning eller annat)? Berätta gärna, jag vill lära mig mer!


Gurkmeja
Har länge läst om gurkmejans fantastiska antiinflammatoriska egenskaper. Gurkmeja sägs vara en av naturens kraftigaste antiinflammatoriska substanser och det forskas på dess effekt vid olika sjukdomstillstånd. Jag började använda ca 1 msk gurkmeja i mina gröna drinkar i höstas (tillsammans med lite svartpeppar som e u lär öka effekten 2000 ggr).

För snart fem år sedan slutade jag att bleka tänderna (via tandläkaren) då jag i samband med att jag gick över till alternativmedicinen kände att jag inte längre vill stoppa i mig hormonstörande gifter och kemikalier. Allt går inte att undvika men jag försöker rensa ut allt som är möjligt och hyggligt enkelt att byta ut. 

Har sedan dess letat med ljus och lykta efter ett naturligt alternativ till tandblekning som ska fungera, men hittills helt utan lycka. Nyligen läste jag i ett internetforum att man kan använda gurkmeja för att få bort beläggningar från, o/e "bleka", tänderna.

Så.

Nyfiken som jag är var jag ju givetvis tvungen att testa detta.  Borsta tänderna med gurkmeja låter ju helt galet. :)

Galet eller inte. 

Det tycks faktiskt fungera. Riktigt bra dessutom. Tänderna blir inte "Ross-i-vänner-kritvita" men avsevärt renare och ljusare/vitare direkt efter en borstning. Dessutom känns tänderna väldigt rena. Har borstat med gurkmeja ett par gånger i veckan i ett par veckor och ser en klar skillnad även om det kanske inte går att jämföra med blekning via tandläkaren. Hur som helst ger det betydligt bättre effekt än alla "whitening-tandkrämer" jag testat under åren. Är man som jag och har bestämt sig för att sluta med att stoppa i sig onödiga kemikalier (inklusive fluortandkräm) kan det kanske vara ett alternativ. Vet dock inte hur ofta man bör/kan borsta med gurkmeja. Någon som vet?

Enda nackdelarna jag hittills märkt av med gurkmejan vid tandborstning är:

1. Allt blir gult. Precis allt. Tandborsten, tungan, läpparna, handfatet och kläderna. Det rinner och stänker en del hur försiktig man än är. En ordentlig rengöring av handfatet (och ibland händer, mun, armar - don't ask...) behövs efter varje gång.
2. Det smakar pyton. Borstar därför tänderna med fluorfri tandkräm efter det att jag borstat med gurkmejan.
3. Omgivningen kan tycka att man är skvatt galen.
4. Tandborsten är gul länge efteråt. Länge.
5. Man bör inte göra det direkt innan man ska iväg på fest eller dejt då tungan är gul ett  bra tag efteråt. :)

Har du fler tips? Berätta gärna. Jag räknar mig till nybörjarna och vill lära mig mer! :) 



(foto; köper ekologisk gurkmeja på hälsokosten och har små burkar
i badrummet för mitt kokosfett och gurkmejan jag använder för kroppsvård).


Bör kanske tillägga att detta inlägg har tagit mig veckor att skriva...

onsdag 20 mars 2013

Rödluvans mormor, prinsessan på ärten eller för lite bling?

Som sagt.

Är så långt ifrån Askungen man kan komma idag. 

Känner mig mer som Rödluvans gamla skruttiga mormor (förvisso före det att hon blev uppäten) eller prinsessan på ärten (även mjukaste kudden gör ont). 

Måste bero på för lite bling. 
Mer bling önskas. 
Nu, helst.
Bling är läkande, hoppgivande och glädjespridare. I ett. Min favoritmedicin.

Men. 

Efter en förmiddag med tårar och fler tårar kom en gnutta glädje och hopp i form av:

1. Kraniosakralväninnan som kom på akutbesök och släppte på det onda. Det akuta ajajaj har nu bytts ut mot en mer mörbultad och obehagligt skön känsla.
2. Ett paket från cdon.com (med säsong 2 av "Brottet") som damp ned i brevlådan redan idag. Snabb leverans!

Kanske är kvällen räddad?  
Hoppet är i alla fall åter. 
Men jag behöver fortfarande mer bling. 

Smutsigt, silverslingat hår, smutsig pyjamas och mosigt/puffigt/glåmigt ansikte gör mig inte friskare. För att läka behöver jag åtminstone tvättat hår, lite concealer, rouge, mascara och glittrig ögonskugga. Och jeans och kofta. Jag läker så mycket bättre när jag känner mig fin. Och så ska jag nog lyda ert råd och ta på mig skorna i soffan samt sätta på mig det nya blinghalsbandet jag fyndade på Nelly.com's rea för en tid sedan. Utan egentlig anledning. Bara för att jag kan. Och gillar det. :)

Får satsa på i morgon. 
I morgon ska jag glittra. 

I alla fall lite. 

Tycker att vi bestämmer det. 
Livet är så mycket roligare med lite piff och bling. 
Oavsett om man ligger i en soffa eller är ute på äventyr. 






 (foto, "brottet" säsong 2/cdon.com, halsband med bling från nelly.com's rea och jag i förmiddags.
Ber om ursäkt för de suddiga bilderna, min mobil har fått fnatt
och tycker att alla foton ska bli suddiga.
Och stora kameran har jag tyvärr inte kraft att använda).

Tårar

Gråter. Av utmattning och värk. 

Det här med att ha försökt vara "sjuksköterska" sedan i helgen funkade tyvärr inte. 

Den här gången heller. 

När familjen piggnar till kraschar jag.

Idag är Askungen långt borta.

Inget bling så långt ögat kan nå här hemma.

Skedsamling pågår. 

Strax tillbaka.

torsdag 14 mars 2013

Dikeskörning, drake och att vilja så mycket

Och där slank jag ner i diket. 

Igen. 

Eller. Slank och slank. Slogs ner stämmer mer överens med hur det känns. Tjoff! säger det så blir man en spillra av den mamma, fru och person man är och vill vara. 
Q har bråkat ett tag men igår slog han till med full kraft. Tyvärr fick han även med sig draken, Mr Värkibakhuvudet och några till i elaka gänget.

Hur kommer det sig att så fort jag kravlar mig upp en liten bit slås jag ner igen? Och ju kaxigare/gladare jag är för framstegen, desto större smäll får jag? 

Är jag för naiv och ivrig? Eller blir den känslomässiga smällen bara hårdare när jag glömmer hur det kan vara? Eller glömmer jag för lätt/snabbt?

Tror att min kära ME-syster har helt rätt. Vi är inbillningsfriska (ja, du läste rätt). Så fort vi känner en sekund av friskhet glömmer vi helt bort hur vidrig Mr ME är och kan vara. Vid minsta förbättring tar vi för givet att det aldrig kommer att bli lika illa igen. "Nu är det ju rätt bra" (om än bara en timme eller dag, allt är relativt...). 

Ungefär så.

Vid det här laget borde jag ha lärt mig att det är lättare att falla ner i diket än att ta mig upp. Betydligt lättare (att falla går på ett par minuter/timmar, att ta mig upp tar flera år). 

Och ändå faller jag. Om och om igen. 

Blir för entusiastisk. För ivrig. Bokar in för många aktiviteter (och då talar vi ändå ff om i snitt kanske 1 enkel aktivitet/vecka, så det är ju inte direkt fullbokat i min kalender om man säger så...). Men det är ju så underbart när den där lilla känslan av "liv" spritter i kroppen. Den där känslan man väntat på i månader, eller i mitt fall just nu, flera år. 

Jag vill så mycket. 
Jag har så många saker jag vill göra.
Jag har så många vänner jag vill träffa.
Jag har så många resor jag vill genomföra.
Jag har så många böcker jag vill läsa.
Jag har så många yrken jag vill testa.
Jag har så många kurser och utbildningar jag vill gå. 
Jag har så många fritidsaktiviteter och träningsformer jag vill ta upp igen och/eller lära mig. 
Jag har så många bakverk och maträtter jag vill lära mig att laga.  
Jag har så många aktiviteter med familjen jag vill delta i.  
Jag har så många mat-/inrednings-/klädbutiker jag vill handla i.  
Jag har så många inrednings-/rensningsprojekt hemma som jag längtar efter att få genomföra.
Jag har så många läxor och skolarbeten jag vill hjälpa mina barn med.
Jag har så många aktiviteter jag vill skjutsa mina barn till.
Jag har så många tävlingar/uppvisningar/konserter jag vill se mina barn vara med på.
Jag har så många långa telefonsamtal med vänner jag vill kunna ringa. 
Jag har så många fester jag vill arrangera och/eller gå på. 
Jag har så många klassföräldraruppdrag jag vill ta på mig. 
Jag vill så mycket.  

Kände mig ju äntligen lite, lite bättre. 
Kände lyckan.
Kände livet i mig, eller åtminstone en liten glimt av livet. 

Fick mersmak. 

Såg fram emot att boka in träffar med vänner jag försummat. 
Såg fram emot familjeutflykter och att kanske, kanske våga boka in en resa.
Såg fram emot att ta igen lite av allt jag missat. 

Men tillbaka i diket blir det inte mkt gjort. Annat än att umgås med Mr Ipren, Mr Alvedon och Mr Filt. Vila. Raklång. Gråta en skvätt. Till. Och sen försöka kravla upp igen. 

Men jag ska även påminna mig om att jag faktiskt var på väg upp ur diket. 

Om än inte helt. 
Om än bara för en kort stund. 
Om än balanserande på en skör lina. 
Men ändå. 

Ska tillbaka upp igen. En längre period. Och helt nästa gång. Vill minst ha en bred planka att stå på och ingen tunn lina. Och flera tillfällen att använda Askungeskorna. Det måste gå.

Dike och lera är inte min grej. 

Blingiga skor gör sig bäst utan lera. 

Ju.






(foto; Askungeaffirmation. Men skorna får troligen vänta ett tag till.
Och såhär spenderar jag dagarna just nu) 

tisdag 12 mars 2013

Förvaringsproblem, ankbröst och skor som placebo

Veckans insikter:

1. Vattenbaserat nagellack funkar inte tillsammans med regelbundna bikarbonatfotbad. Blir nog till att byta lacket på tårna till det nya från UNE med den perfekta greige:a nyansen (vad jag förstått dock ej helt eko, men "3-fritt").

2. Det går verkligen att bryta ett sockerberoende och få ändrade smaklökar. Ett halvår med gröna drinkar har fått min kropp att sukta efter helt andra saker än tidigare. Vem hade kunnat tro det?  (inte jag - och heller säkert inte de som kände mig innan jag la om kosten). Jag som alltid var den som drack saft till alla måltider, tyckte att pasta med ketchup eller mackor var en fullvärdig måltid, drack coca cola stup i ett för att ta mig igenom arbetsdagarna, kunde sätta i mig två paket kanelgifflar när jag fikade med vänner, frossade i chips om kvällarna (minst en påse, själv) och blev helt tokig om jag inte fick chokladdessert efter en bättre middag.

Man vet att smaklökarna förändrats när man är lite småhungrig/sugen och (istället för att nalla av barnens chips, chokladen i kylen eller frossar i blåbär) känner ett starkt behov av färska kryddor. Och bryter av ett par rosmarin- och basilikablad och stoppar i munnen. Och är helt nöjd! :)

3. Har åter igen insett att emotionell påfrestning leder till samma typ av krasch som fysisk sådan. Det omtumlande beskedet häromdagen knockade mig helt. Först var jag helt speedad. "Hög". Talade med syster i telefon när det blev "tackochgodnatt". Rullgardinen gick ner. Plötsligt blev jag helt väck. Orkade inte lyssna, inte tala (sluddrade och hittade inte ord), värken i skallbasen, huvudet och ryggen slog till med full kraft. Zombien kom fram. Var tvungen att lägga på luren mitt i en mening och lägga mig raklång i soffan. Som "tur" är är syster van. Det var liksom inte första gången jag la på telefonen utan att ha hunnit fråga henne om hur hennes dag var eller säga hejdå ordentligt. Det kom inte lika plötsligt för min omgivning (som märkte tydligt hur speedad jag var och som vet att det är ett tecken på förestående krasch). Men när jag är så uppe i varv känner jag inte alltid signalerna från kroppen. Nu har jag ännu en gång insett att alla typer av starka känslor lätt leder till krasch. Och att jag måste vara försiktig med mina skedar. I alla lägen.

4. Hur många nya förvaringslådor jag än köper till mitt smink, räcker de ändå inte. Betyder det att lådorna ff är för små eller att jag har för mycket smink och krimskrams? :)

5. Att ankbröst är bland det bästa jag vet. Och att min man är min absoluta favoritkock. Saknar sällan  att gå ut och äta då jag ändå alltid tycker att makens mat är godare än restaurangernas. Jösses så enkelt han slänger ihop en fantastiskt god trerättersmiddag (eller söndagslunch i det här fallet).

6. Att umgås med familj, syster och vänner är det viktigaste i livet.

7. OK. Måste sluta använda skor som placebo. Ska sluta halka på tangentbordet. Men då får Nelly se till att inte ha typ superrea då jag är kraschad. Ju. Bättre placebo och morot får man leta efter. Länge. Inget motiverar mig så mycket som drömmen om att få använda snygga skor. Skor är värda att vänta på att få använda. De med bling på kommer att få stå framme i sovrummet. Så att jag varje dag ska komma ihåg att affirmera. Drömma om hur jag leker Askungen i dem. Someday. :)







(foto;  snyggt lack från UNE  (ni får blunda för mina urtorra händer)
makens trerätterslunch häromdagen, sminklådor (från Åhléns)
och skor från Nelly/Lundberg/Ida Sjöstedt som jag hittade på ca 50% rea för en tid sedan).






 

lördag 9 mars 2013

Bra läkarbesök, intuition och sannolik hjärnhinneinflammation

Är smått chockad efter att ha varit på ett av de bästa läkarbesöken på typ 15 år. :)
Varför jag är chockad? Jo, för att jag träffade en läkare som:

1. Ville ta emot mig (alla tidigare remisser i retur, inga specialister har velat ta emot mig).

2. Tog sig tid (besöket tog över 1,5 h, hade räknat med max 15 min).

3. Varken avvisade mig eller ME (de flesta slutar lyssna när man nämner ME).

4. Lyssnade och tyckte att jag var "intressant och annorlunda" (i positiv bemärkelse).

5. Bekräftade det jag misstänkt i flera år (och som de läkare jag nämnt det för hånskrattat åt).

6. Verkar vara villig att ge mig kontinuerlig behandling (och dessutom frågade varför jag inte fått behandling för detta tidigare).

7. Tror att min ME kanske till viss del kan bero på detta (vilket jag intuitivt haft på känn).



Tänk vad glad man kan bli bara av att träffa en läkare som inte skrattar åt en! Av det snart 60-talet läkare jag träffat genom åren har tyvärr endast ca 5 st behandlat mig med respekt och visat ett genuint intresse för att hjälpa mig. Så detta är stort! 


Vad läkaren sa?

Jo, att det är stor sannolikhet att jag har återkommande herpes-/bältrosinfektioner med hjärnhinnepåverkan. Att återhämtningen tar många månader och kan förklara många av mina ME-symtom.

Precis som jag trott i flera år.

Har hela tiden känt intuitivt att det kan vara just en form av hjärnhinneinflammation pga bältros el herpes. Internationell forskning tyder på att ME kan vara en slags hjärnhinneinflammation och dessutom att en undergrupp har herpesvirus som trolig orsak till sin ME. I experimentella studier har många av dessa blivit friska med hjälp av antivirala medel (som dock kan ha rätt svåra biverkningar).



Måste smälta detta. Blev så chockad att jag initialt sa att jag inte ville ha kontinuerlig behandling utan bara vid reaktivering (vill ju undvika läkemedel) men så fort vi kom utanför dörren insåg jag att det faktiskt kanske hjälpa mig på ett större plan.

Men.

Måste sova på saken. Väga risker (biverkningar, LP) och alternativ mot nytta.
Ska tillbaks om en månad och vet ej ännu hur upplägget blir än men kanske, kanske, kanske...?

Oavsett hur en eventuell behandling går känns detta stort. Om inte annat har jag fått hopp och lite mer information. Om inte annat betyder det enormt mycket att få bekräftat att jag sannolikt har återkommande hjärnhinneinflammationer som tar lång tid att återhämta mig ifrån och att mina symtom inte är inbillning.
 
Vilken tur att jag inte avbokade igår (som jag hade tänkt). Ville inte utsätta mig för ytterligare ett förnedrande läkarbesök. Hade noll förväntningar.
Bara hoppet i sig gör mig gråtfärdig av lycka.

Oj. Tänk om detta kan vara en av de nycklar jag letat efter?

--------

Chocken kraschade mig dock totalt på kvällen då jag blev så speedad och uppspelt av nyheten, var klarvaken hela natten och är ett vrak idag...

onsdag 6 mars 2013

Krasch

Och där kom draken och tårarna. 
Och intryckskänsligheten, hittarättordsvårigheterna och smärtansomdäckarmighelt
Nu räcker inte soffan. 
Dags att acceptera faktum. 
Dags för tyst rum och sängläge.

tisdag 5 mars 2013

Lycka, sorg och att impulsboka en tripp till Romme

Lycka är att:

1. Ha blivit överraskad av maken och "tvingad" att byta ut soffhörnet mot en solstol i en skidbacke! Inte mycket går upp mot frisk vind som biter sådär härligt i kinderna, utsikt över skidbackar, sol på näsan och att insupa stämningen på en skidort. Är så lycklig att maken (som är uppvuxen i den sydamerikanska djungeln och lärt sig åka skidor först för några år sedan) äntligen förstår tjusningen med att åka till fjällen och inte bara till sydligare breddgrader. :) 

2. Efter ett par tuffa, stundtals kaotiska månader och en sorglig begravning häromdagen kände maken att vi behövde lite extra glädje. Helt impulsivt bokade han därför in en sista-minuten-övernattning i Romme (i vår familj gör vi ytterst sällan saker spontant då jag behöver framförhållning, så ni förstår att jag blev överraskad!). Affirmation häromdagen blev verklighet. Barnen fick åka skidor på sportlovet, trots allt.

3. Lyckas stå på benen på hela resan (eller, nåja, som barnen villigt påpekade, jag satt ju faktiskt hela tiden, men ändå...) :) Jag kom iväg. Och höll ihop ända tills vi kom hem. Det är stort och inget självklart i min värld.

4. Ha haft sällskap av vänner. Det visade sig nämligen att fler än vi bokat en spontan resa till Romme på skolans planeringsdag. :) Vi fick sällskap av en kär vän (som jag mötte på Öppna förskolan, vid ett av de få tillfällen jag orkade ta mig dit med sonen) och hennes familj. Våra döttrar har känt varandra sedan de låg i magen, träffades första gången på BB (de är födda med en dags mellanrum), har följts åt från förskolan, går i samma klass och leker som systrar. Tjejerna blev överlyckliga när vi insåg att vi hade bokat resa till samma ställe, samtidigt. Killarna går i olika årskull men har följts åt sedan förskolan och leker väldigt bra och mer än gärna tillsammans (och vi såg knappt röken av dem i backarna då de snabbt drog iväg själva i stora liften). Lycka är skidåkning, lunch i backen och middag på hotellet tillsammans med vänner.

5. Ha fått njuta av skidåkning och atmosfären även om det var som passiv åskådare. Satt i min solstol, "parkerad" mot en vägg, blundade och visualiserade att jag åkte själv. Njöt. Drömde. Längtade. Mindes. Mindes den dagen då min ena barndomsvän lärde mig åka skidor i "Soptippsbacken" och Funäsdalen för 25 år sedan och en annan barndomsvän lärde mig att åka snowboard i just dessa backar för 20 år sedan (fast barnen tror mig inte, någon dag måste jag bevisa för dem att mamma kan/kunnat åka bräda!). Mindes resorna till bl a Whistler, Åre, Sälen och Funäsdalen då jag själv susade ned för backarna (förvisso som en glad och inte alltför skicklig amatör - att jag grät när jag försökte ta mig ned för en isig "Väggen" behöver jag kanske inte berätta?). Minnena struntade i att det snart är 15 år sedan jag åkte senast. Kroppen minns. I minnet svischade jag ned för backarna som Anja Pärsson. Typ. :)

6. Ha fått umgås med familjen en hel helg. Att vi har varit utomhus hela dagarna. Tillsammans (eller, ja, jag var ju mest sambandscentral i backen men ändå, vi sågs ju varje gång de kom ner).

7. Tvången höll sig på avstånd. Åtminstone hyggligt. Bara ett fåtal små incidenter som gick att mota iväg. Som att trycka upp sig mot väggarna när man går förbi städvagnar, inte nudda duschkabinväggar, byta täcke i sängarna och byta ut stolar vid lunchen och så. I min värld är det småpotatis. :)

8. Barnen är överlyckliga och vill åka tillbaka till Romme. Allra helst i morgon. :)


På kvällen när vi kommit hem kom kraschen smygande. Först känner man hur den mullrar på avstånd. Känner att "nu är det på g". Hur hjärnan blir mer och mer känslig för intryck för varje minut. Hur man ber familjen att stänga av alla ljudkällor (tv, mobiler, tala tystare, osv). Hur kroppen blir tyngre och börjar göra mer ont, på allt fler ställen. Hur man inte orkar sitta upp. Sen vaknar man på morgonen och funderar på hur i hela friden man öht ska ta sig upp, proppar i sig en Ipren (och väntar en halvtimme innan man försöker slänga benen över sängkanten) så att man förhoppningsvis kan se till att barnen kommer iväg till skolan. Så fort man stängt ytterdörren däckar man sedan totalt i soffan och känner sig manglad o/e överkörd av en ångvält. Blåslagen över hela kroppen. Febrig. Svullen. "Bakis". Typ så.

Men.

ÅH så lycklig jag är!

Ligger mer än gärna i soffhörnet igen med mina nya fräknar (eller, tja, är väl egentligen mer grisrosa än vackert fräkning, men ni hajjar). Nu ska jag inte röra mig en meter mer än jag behöver på ett bra tag (säng, soffa, badrum, that's it).

Alla borde ha rätt till frisk luft, skidåkning, sol på näsan och härligt sällskap. Alla borde ha rätt till livskvalitet. Är övertygad om att kroppen läker av glädje. Eller åtminstone får lite hjälp till läkning.

Dessa dagar ska jag för alltid minnas.

Nehej. Dags att lägga mig ner igen. Ville bara berätta hur lycklig jag är.

Må så gott och var rädda om er själva och era kära!