torsdag 31 januari 2013

Dagens tacksamhet

Med en kropp som känns tung som bly, som är mörbultad och andfådd även när jag ligger raklång i soffan samt när dagarna består av vila, väntan och ingenting, påminner jag mig idag om det som skänkt mig glädje nu i veckan.

Som t ex att:

Barnen och maken älskade mina misslyckade scones trots allt (recept från SandT). "Lite undergräddade men supergoda", var betyget.

Pulled Pork var bland det godaste jag ätit på länge och framför allt så enkelt att göra. Om än tidskrävande (receptet hittade jag hos Åse/56kilo men vi anpassade det lite efter vad vi hade hemma och uteslöt honungen).

Ett nytt svart lack från mitt favoritekolackmärke Acquarella. Perfekt nyans ("Void"). Ger lite fuskenergi. Trots fnösktorra händer (har tyvärr glömt handscrubben ett tag så ni får bortse från att mina händer ser ut att tillhöra en 80-årig dam). Detta lack får nog hjälpa mig att leka Askungen nästa helg.

En stor kartong med naturliga rengöringsprodukter från Maison Belle kom häromdagen. Nu har vi tvättmedel och  rengöringssprayer (badrum, kök och glas) för ett par månader framöver. Badrumssprayen med lavendel och mint är min favorit. Intressant hur mycket roligare det blir att torka av handfatet när det luktar gott. En slags städplacebo? :) (torka av handfatet är oftast den enda typ av "städning" jag klarar av)

Maken hämtade 10 kg ekologiskt kokosfett (Biofood) häromdagen. De små burkarna går nämligen åt i rasande fart här hemma numer när vi alla använder kokosfett dagligen. Det blir både smidigare och billigare att köpa i storpack. Nu lär det räcka ett tag. Måste bara paketera om dem i mer lämplig förpackning. Tur att jag har skåpen fulla med tomma, gamla kokosfettsburkar.

Vad är du tacksam över idag? 









måndag 28 januari 2013

Drömmars magi

Under många år (framför allt då maken just startat sitt företag och vi hade det lite knapert ekonomiskt) har den glamourälskande delen av mig fantiserat om en på tok för dyr sak. En såndär "vill ha" (dvs inget behov finns alls, egentligen). Har på skoj nämnt det för maken och sagt att "om vi får råd, då..."  Fastän jag vet att det är alldeles galet och orimligt. Ni vet sådär nästintill ouppnåeligt. Sånt man drömmer om just kanske för att man vet att det aldrig kommer att bli verklighet. Sånt man drömmer om för att fly verkligheten när den ibland är tung.


Häromdagen då vi hade bröllopsdag ville maken överraska mig och sa "vill du köpa dem så gör det!" Först blev jag förvånad. Hade aldrig förväntat mig det. Va? Vad sa han?

Men.

Istället för att bli alldeles till mig och sprallig av lycka blev jag... lugn. Och nöjd. Plötsligt kände jag att jag inte alls varken behöver eller vill ha dem längre. När drömmen nu är ett klick från att bli verklighet var det inte längre lika intressant. Utan mest dyrt och onödigt. Det var ju verkligen ingenting jag egentligen behöver utan bara "vill ha". Eller kanske rättare sagt "trott att jag vill ha". Önskan jag trodde jag hade var borta. Med ens drabbades jag av insikten att jag inte alls har någon lust att slösa bort våra pengar utan såg med ens hur mycket annat (mer nödvändigt) vi istället skulle kunna göra för  samma summa. Det bästa av allt är att det kändes så ofantligt skönt att vara nöjd. Tillfreds. Glad. Lycklig. Och full av kärlek till min man.

Kanske är det så med drömmar. Att det bästa med vissa av dem är just längtan, drömmen i sig. Att vi när vi väl uppnår dem så försvinner magin?

En annan sak jag reflekterade över häromdagen var att jag inte en enda dag sedan vi gifte oss har ångrat mitt beslut. Att gifta mig med min man är bland de bästa beslut jag någonsin fattat. Det tog mig förvisso ett tag att inse att han är mannen i mitt liv men när jag väl stod bredvid honom vid vildsvinen på Skansen och plötsligt slogs av insikten att "det är ju honom jag ska gifta mig med!", var det så självklart (han fattade det liiite tidigare än jag) :)  Min bästa vän. Som det från dag ett kändes som om jag känt i hela mitt liv (vilket vi ju i och för sig  nästan gjort då vi gått i lekis och lågstadiet tillsammans). Att det gått ca 20 år sedan vi sågs kändes inte när vi väl började umgås efter den där återträffen (japp, vi möttes på en klassåterträff). Sedan insikten på Skansen vill jag inte vara ifrån honom ens för en dag. Vi är sådär tråkiga, det där paret som helst inte är ifrån varandra utan trivs bäst i varandras sällskap. Vi gör nästan allt tillsammans. "I nöd och lust" blev dock nästan enbart "nöd" de första tio åren. Vårt äktenskap har gått genom många svåra prövningar (alla pga min ME), men inte en sekund har han vikt från min sida (vilket tyvärr är vanligt, många med ME blir lämnade av sina partners). Tvärtom. Utan honom skulle jag aldrig orka leta behandlingar och varje dag kämpa för att bli så frisk jag kan bli. Utan honom och barnen skulle jag inte ha elden i baken som sporrade mig, på samma sätt. Utan dem skulle jag inte orka ta mig upp ur dikena (skoven) gång på gång på gång. Det är för dem jag kämpar. Vill bli en så normal mamma och fru jag kan bli. Och önskar att jag kan ge tillbaka åtminstone en bråkdel av allt jag fått av honom.


För övrigt har jag idag för första gången på evigheter hittat några skedar så att det räckte till enkel, glutenfri bakning (inget jäsande eller knådande). Tänkte överraska sonen med nygräddade scones efter skolan (vilket typ aldrig har hänt förut). Just som sconsen är färdiggräddade ringer sonen och meddelar att han går hem till en kompis efter skolan (han hade ju aldrig kunnat drömma om att mamma hade bakat). Jaha. Så nu sitter jag med fyra scones och ingen som vill äta dem. Men. Kanske tur det. De verkar inte ha blivit helt lyckade. Är lite ringrostig. Och ovan vid att baka glutenfritt. Måste nog öva mer. Måtte det komma fler skedar.











fredag 25 januari 2013

Lycka, InStyle och glutenfri inspiration

Idag gläds jag över:

1. En extra timmes sömn efter att barnen gått till skolan. "Förbjudet" och omöjligt under ett decennium. Händer inte ofta men nu njuter och välkomnar jag sömnen varje gång den vill komma till mig. Igår fick jag akuta sömnattacker precis då barnen kom hem från skolan. Feltajming. Idag kom den vid rätt tid. Idag knockade den mig helt. Så skönt. Så läkande.

2. Att maken vet hur man får frun glad när han är ute och flyger. Ett ex av amerikanske InStyle (ja, det måste vara amerikanska, stor skillnad mot brittiska tyvärr) får mig alltid att le. Länge. Mitt absoluta favoritmagasin sedan mitten av 90-talet. Var en trogen prenumerant 1997-2010 men av ngn anledning försvann prenumerationen vid flytten för två år sedan (måste se till att förnya). InStyle har allt när det gäller yta; mode, makeup, frisyrer, accessoarer, inredning. Älskar bilderna. Älskar att studera makeuper och frisyrer i detalj. Älskar att sedan öva på på mig själv (eller andra). Älskar röda-mattan-reportagen från premiärer och galor. Älskar att drömma mig bort en stund. Älskar allt med InStyle. Min modebibel.

3. Att ha fått hem "Friends of Adams" nya, glutenfria bakbok. Behöver inspiration till glutenfri bakning så att vi kan sluta köpa hem alla glutenfria produkter som mest innehåller (genmodifierad) majs, låtsassocker och en massa tillsatser. Boken innehåller fantastiska recept men rätt mycket majsmjöl och socker/sirap (det har jag dock för avsikt att utesluta den dagen jag försöker ge mig på att baka). Nu inväntar jag bara att skedförrådet mitt ska tillåta bakning.

4. Att orka torka av diskbänken, plocka ur diskmaskinen och sätta en tvätt. Händer inte ofta. Framför allt inte regelbundet. Det är stort för mig. Känner mig nästan som en bra hemmafru. :)

5. Att jag åter fick en mysstund med barnen i morse innan det var dags att gå till skolan. Påminner mig om våra mysstunder då de var små, då det enda jag orkade göra var att sitta mellan dem i soffan (som en zombie, men ändå) och mysa. Klia dem på ryggen. Eller i håret. Eller i nacken. Kramas. Vara nära. Lycka. Har saknat det under alla de år jag inte kunde gå upp i tid på morgnarna. Den där lugna stunden innan dagen satte igång. Den där lugna stunden som gjorde starten på dagen så härlig. Den där lugna stunden vi tankar oxytocin och kärlek. Den där lugna stunden vi alla behöver. Varje dag.

Ikväll ser jag fram emot en mysig middag, ett glas rött vin och en film. Kanske "Hypnotisören" via Headweb?





tisdag 22 januari 2013

Lycka, Wilson Phillips och att lära sig lagom

Idag är jag tacksam över att:

1. Sorgen lättat. Att vakna och känna glädjen igen. Lycka.

2. I natt ha fått fem timmars sammanhängande sömn. Och därefter även kunnat somna om ett par korta stunder. Efterlängtat. Ovanligt. Lyxigt. Läkande.

3. Jag igår för första gången på över ett decennium ville, och kunde, gå och lägga mig redan kl 21.30. Att lägga sig tidigt och läsa en stund är något jag längtat efter länge. Att släcka lampan i tid. Min dygnsrytm har ju varit trasig och förskjuten i över tio år (pga ME:n som pajjar alla hormoner och rubbar såväl dygnsrytm som sömn). De senaste åren har det varit omöjligt för mig att somna före kl 01, vilket ändå är tidigt med tanke på att jag under många aldrig somnade före kl 05, om än över huvud taget. Att känna sömnighet är något jag inte är van vid. Att längta efter att få gå och lägga mig likaså. Länge sedan. Som jag saknat det.

4. En kär vän raskt erbjöd sig att se till att jag kommer ut mer och bjöd in mig på fika i veckan. Den glädjen. Kände hur sorgen mattades av och glädjen fick lite extrahjälp att komma tillbaka. Tack! <3

5. Maken och jag börjat klura på en komma-utanför-dörren-plan för mig. Något måste göras. Han inser också att jag är instängd och ser att det tär på mig. Jag måste ut oftare. Regelbundna bilturer mitt i veckan? Gemensam promenad ut till brevlådan? Boka in en kort biltur varje helg? Avsätta tid varje vecka för att lufta mig? Det behövs inte mycket. Är inte kräsen. Att få sätta på mig jacka, stövlar och andas in frisk luft ett par minuter räcker. I den mån kroppen tillåter måste jag ut. Om än bara en kort, kort stund. Om än liggandes i bilen. Om så bara någon gång i veckan.

6. För första gången på mycket länge ha tagit en "promenad". Känt hur kylan bitit i mina kinder så att de blev sådär härligt rosiga efteråt. Andats frisk luft. Hört hur snön knarrat sådär härligt under stövlarna. Ett ljud jag saknat. Om man nu kan kalla att gå 100 m på gångvägen utanför dörren för promenad förstås. Kan man verkligen kalla en långsam Skalmangång på ynka 5 minuter för promenad? I min värld ska man gå raskt, bli varm och andfådd samt gå minst en timme för att det ska räknas. Ta i ordentligt tills man storknar. Har haft enorma problem med att inse att "promenad" med ME innebär att gå 5, 10 eller 100 m. Att gå 2, 3 eller 5 minuter. Och framför allt att gå sakta (i bästa fall, är man säng-/soffliggande kan - och bör - man inte promenera alls. Punkt. Oavsett vad okunniga läkare än säger).

Under många år försökte jag promenera mig frisk (såsom läkarna uppmuntrade mig att göra) och pressade mig till vanliga power walks på en sisådär 45 min till en timme. Dessa promenader ledde alltid till krasch och långvarig, kraftig försämring. Idag kan jag inte ens gå 10-15 min utan att krascha (förenklat: skov, att få svåra influensasymtom och bli sängliggande dagar/veckor/månader efteråt). Svårigheten är att hitta en nivå man klarar av att hålla regelbundet, veckor/månader i rad. Regelbundet är nyckelordet. Går jag för fort eller långt kraschar jag och kan inte promenera igen på mycket länge. Nyckeln är att hitta lagom.

Att gå 5-100 meter är inte promenad i mina ögon men jag måste inse att det är på den nivån man med ME måste hålla sig på. Länge. Och inte trappa upp för snabbt. Hålla sig på den lägre nivån tills dess att den fungerar stabilt, regelbundet en längre tid, utan att ge bakslag. Först därefter trappa upp med en enstaka minut (!) i taget.  Får acceptera att det ser löjligt ut att bara gå utanför dörren och tillbaka. Som om jag glömt något. Typ. Har periodvis under årens lopp försökt ta enkla, korta promenader men det har alltid slutat med månader/år av försämring. Troligen för att jag tagit i för mycket. Ska göra ett nytt försök. Ännu försiktigare. Ännu kortare sträcka. Ännu saktare. Ännu mer tålamod. Måste försöka. Wish me luck.

7. Plötsligt ha tre klänningar. De andra två är förvisso inte "glammiga" men oj så söta till enklare fest och sommaren. Önskar att de alla tre kunde stanna. Trots att jag inte behöver dem utan bara "vill ha". Alla är de prisvärda, köpta på rea (ca 300 kr/st). Blir till att vässa argumenten och förhandla lite med maken. :) (och ja, vi fattar alltid alla ekonomiska beslut tillsammans).

8. Mina barn. Är så stolt över dem båda. Kloka, humoristiska, sprudlande glada, omtänksamma, charmiga, vänliga och vackra i hjärtat. Mina. Och min man. Jösses. Denna man. Med ett hjärta av guld. Mer omtänksam än någon annan jag mött, någonsin. Som får mig att skratta. Som utmanar mitt intellekt. Smart. Driven. Entusiastisk. Inspirerande. Humoristisk. Engagerad. Kunnig. Generös. Idérik. Uppmuntrande. Charmig. Min.

9. Min hjärna idag tål musik och att kunna lyssna till min theme song - Wilson Philips "Hold On" - på hög volym när jag nu har huset för mig själv (utan att ngn skriker  "sänk!"). Behöver kraft och glädje. Leendet kommer direkt. I ansiktet. Kroppen. Alla celler i min kropp ler. Känner hur energin börjar komma fram ur sina gömmor när jag hör tonerna av "Hold On". Minns tillbaka till 1990 och hur syster och jag lyssnade på Hold On tills dess att pappa fick spader (fast inte lika mycket som när vi spelade Barbra Streisand).  Minns kläderna. Sminket. Känslorna. Killen jag var både lyckligt och olyckligt kär i. Och hur snygga vi tyckte att tjejerna i Wilson Phillips var.  Nu gäller det att inte lyssna för länge, för högt eller överanvända den lilla energin om och när den kommer. Vet av erfarenhet att jag ofta kraschar efter att ha lyssnat på musik. Musiken ger konstgjord fuskenergi och det är så lätt att överskatta min förmåga, övertrassera kontot och få betala i form av sängliggande efteråt. Svår balansgång. Vill lyssna. Vill dansa. Vill göra saker. Vill känna mig levande. Pacing är något jag ännu inte bemästrar helt. Lagom är inte min grej. Måste lära mig lagom. Bli mer som Skalman. Veta när det är dags att vila, äta och sova. Pausa i tid.

"I know that there is pain
But you hold on for one more day and
Break free the chains
Yeah I know that there is pain
But you hold on for one more day and you
Break free, break from the chain

---Don't you know things can change
Things'll go your way
If you hold on for one more day,
If you hold on
Can you hold on
Hold on baby
Won't you tell me now
Hold on for one more day 'cause
It's gonna go your way

Don't you know things can change
Things'll go your way
If you hold on for one more day
Can't you change it this time

Make up your mind
Hold on
Hold on
Baby hold on"







(foto: den något enklare ankmiddagen häromdagen (än planerat) samt Wilson Phillips).



måndag 21 januari 2013

Lycka, tårar och att bli luftad

Lycka kan vara: 

1. När dottern äntligen ber om att få äta bacon. Då vet vi att hon är helt frisk. Att se henne må bra och vara sitt vanliga jag igen, efter två dygn med hög feber, gör mitt hjärta lyckligt. Inget är så tufft som att se dem man älskar sjuka.

2. Att efter tio dagar inomhus äntligen ha blivit luftad. Maken tog igår med mig på en sightseeingbiltur och en kort sväng i det stora shoppingcentret. Behöver en clutch till "Askungedagen" som väntar om ett par veckor och har inte haft möjlighet att ta mig ut för att leta. När jag väl är ute "på stan" är jag som en målsökande missil. Vet exakt vart jag vill gå. Eftersom att krafterna är begränsade och lätt tar tvärslut måste jag planera energin i detalj och se till att krafterna räcker. Två, tre korta butiksstopp är det jag klarar av. Max. Inne på Glitter hittade jag direkt två (prisvärda) kuvertväskor som fick följa med hem. Det fick även en större hårprydnad göra. Vilken clutch som får stanna vet jag dock först när jag hittat rätt klänning. Har provat sex olika klänningar men hittills verkar inte några vara sydda med en 40+/skenhöggravid/kortaben-kropp i åtanke. En klänning är klart godkänd men har inte bestämt mig än och väntar in ytterligare ett par. Har inte gett upp än. Någonstans därute finns den, klänningen som ska förvandla mig till Askungen för ett par timmar. Klänningen som ska få mig att leva.

3. Att anka är så gott att vi mer än gärna ätit det tre dagar i rad.

4. Att vi numer alltid har en 5 l-dunk med kolloidalt silver i skåpet. Bra att ha i dessa dagar.

5. Ett telefonsamtal med en kär vän. En vän som får mitt hjärta att le. Som fyller på mitt skedförråd.




(foto; kanske blir det några av dessa som får äran att hjälpa  mig att leka Askungen om ett par veckor? Klänning Little Mistress/Nelly, väska och hårprydnad Glitter)


Dagens uppgift är att fokusera på det som är bra. Det som kan få min själ att gråta lite mindre. I helgen sköljde nämligen sorgen över mig. Saknaden. Över att inte kunna göra det jag önskar i den utsträckning jag vill.  Över att hela tiden behöva vänta i veckor eller månader för att få känna livet i mig ett par timmar. Saknaden över mitt sociala liv. Vännerna. Träningen. Frisk luft. Sammanhang. Meningsfullhet. Frihet. Självständighet. Saknaden över att själv kunna påverka mina dagar, min tid, mina planer och min framtid. Saknaden över ett vanligt liv.

Kunde plötsligt inte värja mig.

När jag varit instängd i hemmet veckor i sträck, räknat dagarna till dess att jag skulle få komma ut för att träffa vänner och tillställningen ställdes in, gick luften ur mig häromdagen. Trots att jag är van vid att tvingas ställa in aktiviteter och accepterade det, på ett plan. Men det är som om mitt undermedvetna poppade upp och påminde mig om att jag inte är färdig med min utveckling. Att jag behöver jobba mer på min mentala styrka. Kanske var det vetskapen om att jag vet att det är tre veckor till nästa tillfälle till att "leka Askungen" ges. Tre veckor till av väntan. Tre veckor av ingenting. Och det faktum att det visade sig att vi inte lyckas få ihop ett nytt datum med tjejerna förrän om ca tre månader. Igen.

Tillslut stoppade maken in mig i bilen. Han vet vad jag behöver vid dessa tillfällen. En biltur gjorde susen för trasig själ.

Dags att borsta av mig. Torka tårarna. Och fokusera på dagens lista. Idag är alla friska och tillbaka på jobb och skola. Det är en bra start.


fredag 18 januari 2013

Inställda planer, sjuka barn och mer längtan

Ibland blir inte saker som man tänkt sig. Dessa dagar är jag oerhört tacksam över att jag övat på acceptans så pass mycket att jag, istället för att bli väldigt besviken över kvällens inställda planer, konstaterar att solen skiner, snön gnistrar, huset är storstädat och att det kanske finns fördelar ändå med att hela familjen är hemma från jobb och skola.

Sonen har varit hemma med feber och hosta i ett par dagar. Just när han började krya på sig kräktes dottern i natt. Min lilla, stackars, söta, annars alltid så pigga, tjej ligger nu helt utslagen efter att ha varit vaken halva natten. Och eftersom att det är maken som tar alla (ja, alla!) nattvak med sjuka barn jobbar han hemma idag (är så tacksam över att maken har ett jobb som tillåter att han arbetar hemifrån). Under flera år har vi lyckats undvika kräksjukan men nu är det andra gången för den här säsongen.

I flera månader har jag längtat efter ikväll. Sett fram emot att få träffa några av de jag håller allra mest kär, tjejnätverket där vi diskuterar livets svårigheter, glädjeämnen och kommer varandra oerhört nära inpå livet. Sett fram emot att få "leka Askungen" ett par timmar. Det var alldeles för länge sedan vi sågs, allihop samtidigt. Ikväll skulle vi setts, ätit gott och pratat, pratat, pratat, skrattat och kanske gråtit en skvätt. Berättat om våra innersta tankar, rädslor och drömmar. Fyllt på varandras skedkonton. Sådär som vi gör när vi ses. Om än alldeles för sällan, om ni frågar mig, vill träffa dem minst varje vecka. :)

Men.

Det kommer fler tillfällen. Det är "bara" en månad tills dess att jag (förhoppningsvis) får tillfälle att "leka Askungen" igen.

Det är visst meningen att jag ska få längta ett tag till.

Nåväl.

Det finns ankbröst och chokladmousse i kylen. Familjen är samlad hemma, om än lite slitna och kantstötta just idag. Det kan nog bli en bra dag ändå. Även om finkläderna, glamouren och finmiddagen med vännerna byts ut mot OnePiece, soffa, filt, Viasat on Demand, läxläsning och familjemys, och vinet byts ut mot ett ständigt huttande av kolloidalt silver.


Det blir nog bra ändå. Men jag saknar er, kära vänner. Saknar er. <3


(foto; chokladmousse i kylen och ankbröstet vi åt i somras)




onsdag 16 januari 2013

Lycka, filmmys och iHerb

Lycka är att:

1. Efter vad som känns som en evighet få sex timmars nattsömn.

2. Efter en tid av total utmattning känna en liiiten gnista med energi. Att känna att en vardagssyssla inte kräver en ansträngning av bestiga-Mount-Everst-klass är ren och skär lycka. Att kunna torka av diskbänken utan att varje sekund kämpa mot att kollapsa är underbart. Att kunna slänga ihop en omelett utan reflektera över ansträngningen. Att kunna stå på benen utan att hela tiden bokstavligen kämpa för att inte falla ihop. Förvisso räckte bara energin i en kvart. Men ändå. Det betyder att energin finns där någonstans!

3. Ha filmmys med febrig och hostig son. Inte att han är sjuk men att jag får lite extra egentid med honom. Så klok, omtänksam, humoristisk och fantastisk att jag inte kan fatta att han är min. Och att få en stunds soffmys med dottern varje morgon. Så smart, snäll, sprudlande glad och underbar att jag inte kan fatta att hon är min. Som jag längtat efter att kunna gå upp tidigt regelbundet (under alldeles för många år somnade jag först vid 05-tiden och då var det tyvärr omöjligt att gå upp kl 06.30). Äntligen börjar det funka. Älskar soffmys med barnen. Det är en aktivitet jag är bra på. Är så tacksam över att mina barn valde just mig till mamma.

4. Ha gjort ett riktigt kap. Häromdagen fick jag hem en stor kartong från iHerb.com, fullproppad med sådant som jag vanligtvis handlar i specialhälsokoster i stan. Hos iHerb hittade jag många av dessa produkter till halva priset. Minst. Hittade t ex en 900 ml ekologisk duschkräm till ca 1/5-del av priset på hälsokosten. Sånt gillar jag. Och maken. Nu är förrådet fullt. I typ en månad eller två. 

5. Barnen älskar min nya variant av köttfärssås (med kokosmjölk) som jag gjorde för en tid sedan (med makens praktiska hjälp men ändå). Att få höra att det var "jättejättejättejättegott mamma!" tillhör inte vanligheterna här hemma. Inte heller att dottern säger att "det här är såå gott, det här kan du servera på restaurang!" Eller att barnen ber om en portion till. Eller att barnen ber om att få min goda köttfärssås till middag i morgon - också. Är mer van vid att höra "snälla mamma, lova att ALDRIG mer göra köttfärslimpa!" I vår familj är det maken som står för den fantastiska matlagningen. Det enda jag är bättre på är krispig klyftpotatis och att baka. Så att få höra barnen säga att min mat är supergod gör mig varm i hjärtat. Det finns hopp!

6. Med makens hjälp ha frysen full av matlådor; fisksoppa, köttfärssås, köttgryta och köttfärsbiffar. Det underlättar min vardag enormt att veta att det finns mat att värma när jag inte har kraft att stå upp och laga mat och maken inte är hemma. Att veta att i värsta fall kan barnen värma maten själva. Matlådor är guld värda!




 




lördag 12 januari 2013

Acceptans, frihetslängtan och frustration


Har tvingats lära mig att acceptera att jag är beroende. Beroende av andra. Beroende av hjälp. Att vara i beroendeställning är för mig bland det svåraste med att vara sjuk. Självkänslan får sig en rejäl törn. Friheten jag var van vid är som bortblåst.

Vissa dagar är det svårare än vanligt att acceptera att jag inte kan ta mig utanför dörren själv. 


Idag är en sån dag då jag mer än något annat önskar att jag kunde göra saker själv. Köra bil. Skrapa bilrutorna. Sätta mig i bilen och åka iväg till ICA för att handla mat när kylskåpet ekar tomt. Rensa garderober. Få ordning i källaren. Sätta upp tavlor. Åka till shoppingcentret och handla alla de småsaker som jag behövt i månader (eller år). Experimentera med hembakat glutenfritt bröd, som både sonen och jag så länge önskat att vi ska göra tillsammans. Städa huset själv när maken är iväg och hans tid inte räcker till. Svänga förbi en vän och ta en fika när jag har lust. Gå på föräldramöten i skolan. Följa med familjen på helgutflykter. Ta mig till stan och gå på tjejmiddag (utan att behöva planera /vila flera veckor i förväg). Ta en powerwalk med syster. Ta en springtur när jag behöver rensa hjärnan. Ta mig hemifrån själv (och ffa veta att jag tar mig hem igen). 

På kvällarna frågar maken vad som hänt under dagen. Mitt svar är nästan alltid detsamma.

Ingenting. Absolut ingenting. Vilket tyvärr bokstavligen är sant. Mina dagar ser i princip likadana ut. Varje dag. Året runt. 

Sömnlös. Vila. Vila. Vila. Ensamhet. Tystnad. Tvätt. Vila. Bastu. Dusch. Vila. Äta. Vila. Läsa. Vila. Samla energi för att hyggligt kunna umgås med familjen om kvällen. Vila. Väntan. 

Väntan. 

Ständigt denna väntan. Väntan på att något roligt ska hända. Väntan på att få saker gjorda. Väntan på att må bättre. Väntan på att maken ska få tid över och ta mig ut på "luftning" (biltur så att jag får se världen utanför). Väntan på sömnen. Väntan på att åter få känna den sköna känslan i kroppen efter ett hårt träningspass. Väntan på träningsvärk. Väntan på att kunna ta med barnen på äventyr. Väntan på att kunna ta en promenad. Väntan på att känna igen mig själv, min egen kropp och hjärna. Väntan på ett riktigt liv. 

Dagar, veckor, månader av väntan. Om ett par månader kanske det händer någonting roligt. Då får jag "leka Askungen" ett par timmar. Då kommer jag ut en stund och får träffa vänner. Typ. Annars. Bara väntan, ensamhet och längtan. 

Längtan efter frihet. Frihet att ta mig hemifrån och kunna göra saker själv. Längtan efter att inte behöva längta efter, o/e vänta på, allt hela tiden. 

Mitt liv är en ständig väntan. 

Jag älskar vårt hus. Jag trivs hemma. Men ibland känns det som ett fängelse. Att i ensamhet stirra in i samma väggar dag ut och dag in, i mer än ett decennium, kräver tålamod och en mental styrka jag ännu inte besitter till fullo. Jag behöver tydligen öva lite till.

Idag är familjen ute på aktiviteter hela dagen. Idag är jag återigen hemma själv i soffan utan möjlighet att få någonting gjort. Idag vill jag inte vara beroende av andra. Idag känns det tungt.  


Men. 

This too shall pass.

onsdag 9 januari 2013

Healing crisis?

Det jag den senaste veckan trott varit svår IBS (pga att jag gjorde ett avsteg på nyårsafton när jag åt ett par klyftor sötpotatis) kan nog vara en läkekris, en sk healing crisis. 2006 la jag om kosten till LCHF/Paleo och under åren har jag gjort ett flertal avsteg vilket jag alltid brukar känna av direkt. Men. Inte alls i den här utsträckningen. Så här däckad av magont har jag inte varit på många år och hur jag stod ut med att må på detta sätt nästan dagligen i drygt tjugo års tid förstår jag inte. Är så tacksam över att min mammagruppvän uppmärksammade mig på kostens inverkan på min IBS.

När jag idag tittade igenom min kalender (där jag även för bok över hur jag mår) insåg jag att symtomen slog till samtidigt som jag höjde kokosfettet från två till drygt tre msk/dag. Samtidigt har jag dessutom ökat användningen av kokosoljan utvärtes (ansikts-, fot och handkräm flera gånger per dag). Trots att jag trappade upp kokosfettet sakta var det troligen för snabbt ändå. Och ja, enligt kranisakralvännen, kinesiologen och maken har jag för vana att bli lite väl ivrig och gå för fort fram emellanåt. :) Vet av erfarenhet att jag ofta blir sämre initialt av många nya preparat jag får från kinesiologen men när jag väl tagit mig upp ur diket "hoppar" jag upp flera snäpp på läkeskalan. Så har mönstret sett ut i drygt fyra år och troligen är det jag upplever just nu en liknande utrensnings- och läkereaktion.

Vad är då en läkekris (healing crisis)?

Bruce Fife skriver om kokosoljans fantastiskt läkande egenskaper och om healing crisis i sin bok "Coconut Cures". Enligt Bruce Fife är en healing crisis de symtom som ibland uppstår då man intar föda, örter eller tillskott som har kraftig utrensningseffekt (detox). En healing crisis är ett tecken på att kroppen avlägsnar gifter, virus och bakterier som samlats i kroppen under lång tid. Utrensningen kan vara så kraftig att vissa symtom uppträder, t ex utmattning, illamående, diarré, kräkningar, utslag, akne, huvudvärk, muskelvärk eller feber. Kroppen genomgår en period av rening och läkning och processen kan få dig att känna dig sjuk men är ett tecken på att behandlingen fungerar.

Symtomen kan variera i styrka. Ju sjukare du är, desto svårare symtom och mer långvarig är i regel läkekrisen. Oftast varar krisen bara ett par dagar men i vissa fall kan den vara längre än en vecka (vilket jag tror är fallet för mig). Under långvarig behandling kan flera perioder av läkekriser uppträda med varierande symtom. Med varje kris höjs hälsan ytterligare ett snäpp och gradvis börjar man känna sig bättre och friskare.

Kokosolja har en fantastisk förmåga att läka  kroppen och kan därför starta en läkekris oavsett om du använder den på huden eller äter/dricker den. Kokosoljan tränger in i huden och hjälper kroppen att rensa ut gifter samt döda virus och bakterier. Får du akne när du börjat använda kokosolja som ansiktskräm är det ett tecken på att din hy renar sig själv och det brukar gå över inom ca en vecka. Kokosoljan sägs hjälpa många att förebygga akne och ger en slät, jämn och fräsch hy samt minskar rynkor (kan intyga att min hy är avsevärt rosigare, fräschare, slätare och mindre rynkig under ögonen sedan jag började använda den morgon och kväll i ansiktet, men jag fick ett par små plitor första veckan). Om man ofta t ex får diarré när man äter kokosolja betyder det (enligt Bruce Fife) att kroppen gör sig av med gifter via tarmarna och att man har problem med matsmältningssystemet.

Anledningen till att man rekommenderar att man trappar upp användandet av kokosoljan sakta är just att den kan leda till en healing crisis. Är man inte van vid kokosoljan eller har svåra hälsoproblem är det extra viktigt att trappa upp sakta då det kan leda till några obehagliga symtom. Enligt Bruce Fife bör en frisk vuxen person klara av 3,5 msk kokosolja utan problem. Själv tyckte jag att jag trappat upp sakta (från 1 till 2 till 3 msk) men tydligen borde jag stannat på två msk en längre tid...

Så. Dags att återgå till två matskedar om dagen. Tills dess att magen min vant sig. Lite illamående klarar jag av att hantera, men inte i den här utsträckningen. Wish me luck. :)











För mer information om kokosolja och healing crisis:
Bruce Fifes böcker "Coconut cures" och  "The healing crisis"





söndag 6 januari 2013

Lycka, tvättberg och Strike Back-marathon

Kraschen håller fortfarande ett stadigt grepp om mig, även om den sakta börjar mattas av. Att fira julafton, annandag och nyår inom loppet av en vecka är på tok för ansträngande för min kropp. Tre stora aktiviteter där jag inte hinner återhämta mig mellan varje gör att jag varje år kraschar på jullovet.

Lov är alltid krävande. Att inte få min dagliga vila/tystnad (som är så viktig för att klara av  familjelivet på kvällarna) gör att kroppen slits ner mer och mer. Återhämtning under loven är svår att få till. Maken har dessutom under detta lov varit hos sin svårt sjuka far nästan dagligen (vilket givetvis är en självklar prioritering).

Hur mycket jag än vill har jag svårt att fixa både lunch/mellis/middag till familjen när maken inte är hemma.
Hur mycket jag än vill/planerat att göra saker med familjen på lovet blev det inte av, detta lov heller.
Hur mycket jag än vill avlasta min man med praktiska göromål kan jag inte.
Hur mycket jag än vill ta med barnen på äventyr orkar jag inte.
Hur mycket jag än vill vara närvarande både fysiskt och mentalt, har jag inte kraft nog.
Hur mycket jag än vill träffa våra vänner över ett par middagar, måste jag allt som oftast tacka nej.

Lov är underbara. Lov är ett tillfälle till återhämtning för barnen och maken  samt en tid för umgänge med de man håller kär, men även ständig en källa till sorg för mig. Det påminner mig om hur lite jag kan göra med de jag älskar allra mest. Samtidigt är jag oerhört tacksam över det jag faktiskt kan göra. Att jag kunnat fira julafton, annandag och nyår. Om än så lite utöver detta.

Allt går i ultra rapid och min kropps batteri har sämre hållbarhet än en gammal sliten mobiltelefon som måste laddas länge och ofta. Försöker hålla mig uppe korta stunder men måste vila större delen av dygnets vakna timmar. Det jag väl gör måste göras med minsta möjliga ansträngning. De senaste dagarna har jag befunnit mig i ett slags utmattningstöcken. Dimma. Sirap i både kropp och hjärna. Benen är som geléstumpar. Mjölksyran kommer så fort jag går ett fåtal steg i trappan eller lyfter armarna. Tröttheten oöverstiglig. Andfåddheten är konstant, oavsett om jag ligger still eller rör på mig. Mr Q och nacken säger stopp med jämna mellanrum och då är det bara att lyda, lägga sig raklång och vänta tills det släpper. Måtte det släppa mer snart. Eller att mattheten är ett tecken på djup läkning.

Idag har jag dock äntligen, efter en dryg veckas tvättkaos, lyckats lyfta upp två tvättbackar och sortera den rena tvätten som legat i en skrynklig hög i tvättstugan sedan mellandagarna. Berget med smutstvätt har också - äntligen - blivit något mindre. Det går inte fort men åtminstone framåt. Hur mycket kläder vi än har blir det ofta slut på ren tvätt hos oss. Alla letar förgäves efter rena underkläder. Så fort jag kraschar blir tvätten lidande (tvätten är det enda jag har huvudansvar för idag, inte för att maken inte vill eller kan utan pga mina tvång - för några år sedan tvättade däremot min mamma allt åt oss då makens tid inte räckte till med två bebisar, sjuk fru och nystartat företag).

Lycka är att kunna tvätta. Om än bara en maskin eller två. Vika, sortera och stryka tvätten får dock vänta. Det är ett senare problem. Stryka förresten. Det gör jag aldrig. Här köps inga kläder som behövs strykas, förutom makens jobbskjortor (men dem stryker han själv, jag har strykförbud då jag helt saknar talang på detta område)

Lycka kan också vara att hitta en TV-serie som både jag och maken gillar. Händer inte ofta. Maken jobbar hellre än ser på TV och spenderar kvällarna allt som oftast i arbetsrummet till sent inpå småtimmarna. För att maken ska låta bli att jobba krävs det en riktigt bra film eller serie. På nyårsdagen, då vi hade en gemensam slappardag, fann vi av en slump "Strike Back" på HBO Nordic och blev fast direkt. Har nu i ett par dagar haft Strike Back-marathon på kvällarna. Hygglig story. Spänning. Mycket action (= maken glad). Toksnygga huvudrollsinnehavare (= frun glad). Strike Back är inte i närheten av lika intelligent som West Wing men ändå klart godkänd, och detta trots att jag inte brukar gilla varken militärer eller krigsfilmer. :) Rekommenderas.

Nehej. Dags för vila. Igen.



(foto; Strike Back från HBO Nordic. Stonebridge är min favorit... )



onsdag 2 januari 2013

Lycka, nyår och utmattning

Gott Nytt År till er alla!

Tänkte börja det nya året med tacksamhet. Det är inte helt lätt. Och ibland är det svårare än vanligt att hitta saker att glädjas över. Men just därför tvingar jag mig själv att öva på att se de små ljusglimtarna i vardagen. Hur tungt det än är försöker jag hitta något att vara tacksam över, om än så lite som att solen skiner, att jag ser "livet" utanför fönstret vid soffan. att jag har lyckats ta mig in i duschen eller att löven ändrat färg... Ska dock erkännas att jag inte alltid lyckas, men allt oftare - ju mer jag övar desto lättare kommer tacksamheten.

Lycka är att:

1. Med hjälp av Mr Ipren ha lyckats trotsa kroppen och firat nyår tillsammans med familjen (syster, svägerska, svåger och lillkusinen).

2. Vara gift med världens bästa amatörkock. Än en gång lagade maken till en fantastisk festmåltid. En sån där meny jag själv aldrig ens skulle våga mig på att försöka få till.... :) Jag är bortskämd.

3. Ha fått lite glamour. Och att klänningen från Provrummet är mjuk som en pyjamas (inköpt förra vintern på 70% rea)

4. Syster kom på besök med övernattning igen. Saknar henne redan.

5. Idag ha haft huset för mig själv en liten stund så att kropp och hjärna fått lugn och en möjlighet att läka.

6. Äntligen ha haft en natt med bara ett fåtal uppvaknanden. Men framför allt att ha kunnat somna (och somna om) hyggligt enkelt. Händer alltför sällan. Efterlängtat. Välbehövligt. Lyx jag gärna skulle kunna vänja mig vid. 

7. Äntligen ha kunnat öka intaget av kokosfett till 3 msk/dag (utan att sömnen uteblir helt eller magen protesterar högljutt med akut illamående). Äntligen ha kommit upp i rätt, och terapeutisk, dos.

8. Efter snart 15 år tillsammans fortfarande känna att jag valde att bli förälskad i rätt man. Att älska honom än mer för varje dag som går. Att känna att vi hör ihop. Att ingen tidigare har fått mig att skratta lika mycket och ofta. Att ingen tidigare fått mig att känna samma tillit. Att ingen tidigare utmanat mig intellektuellt i samma utsträckning. Att ingen tidigare peppat, stöttat och trott på mig på samma sätt. Att ingen tidigare sett mig, på riktigt, tittat på mig med samma blick. Att ingen tidigare fått mig att le lika mycket, både i hjärta, själ och ansikte, som när jag ser eller tänker på honom. Att jag fortfarande skulle välja honom. Om och om igen. Att hoppas att det jag ger tillbaka är åtminstone en bråkdel av allt jag får av honom.

Då gör det inte så mycket att kroppen min protesterat en längre tid, att Mr Krasch och Mr Q är på besök samt att Mr Ipren, Mr Filt och Mr Soffa är mina bästa kompisar just nu.

Mina önskningar inför 2013 är desamma som varje år det senaste decenniet. En av dem är att just detta ska bli året jag blir frisk(are).