tisdag 22 januari 2013

Lycka, Wilson Phillips och att lära sig lagom

Idag är jag tacksam över att:

1. Sorgen lättat. Att vakna och känna glädjen igen. Lycka.

2. I natt ha fått fem timmars sammanhängande sömn. Och därefter även kunnat somna om ett par korta stunder. Efterlängtat. Ovanligt. Lyxigt. Läkande.

3. Jag igår för första gången på över ett decennium ville, och kunde, gå och lägga mig redan kl 21.30. Att lägga sig tidigt och läsa en stund är något jag längtat efter länge. Att släcka lampan i tid. Min dygnsrytm har ju varit trasig och förskjuten i över tio år (pga ME:n som pajjar alla hormoner och rubbar såväl dygnsrytm som sömn). De senaste åren har det varit omöjligt för mig att somna före kl 01, vilket ändå är tidigt med tanke på att jag under många aldrig somnade före kl 05, om än över huvud taget. Att känna sömnighet är något jag inte är van vid. Att längta efter att få gå och lägga mig likaså. Länge sedan. Som jag saknat det.

4. En kär vän raskt erbjöd sig att se till att jag kommer ut mer och bjöd in mig på fika i veckan. Den glädjen. Kände hur sorgen mattades av och glädjen fick lite extrahjälp att komma tillbaka. Tack! <3

5. Maken och jag börjat klura på en komma-utanför-dörren-plan för mig. Något måste göras. Han inser också att jag är instängd och ser att det tär på mig. Jag måste ut oftare. Regelbundna bilturer mitt i veckan? Gemensam promenad ut till brevlådan? Boka in en kort biltur varje helg? Avsätta tid varje vecka för att lufta mig? Det behövs inte mycket. Är inte kräsen. Att få sätta på mig jacka, stövlar och andas in frisk luft ett par minuter räcker. I den mån kroppen tillåter måste jag ut. Om än bara en kort, kort stund. Om än liggandes i bilen. Om så bara någon gång i veckan.

6. För första gången på mycket länge ha tagit en "promenad". Känt hur kylan bitit i mina kinder så att de blev sådär härligt rosiga efteråt. Andats frisk luft. Hört hur snön knarrat sådär härligt under stövlarna. Ett ljud jag saknat. Om man nu kan kalla att gå 100 m på gångvägen utanför dörren för promenad förstås. Kan man verkligen kalla en långsam Skalmangång på ynka 5 minuter för promenad? I min värld ska man gå raskt, bli varm och andfådd samt gå minst en timme för att det ska räknas. Ta i ordentligt tills man storknar. Har haft enorma problem med att inse att "promenad" med ME innebär att gå 5, 10 eller 100 m. Att gå 2, 3 eller 5 minuter. Och framför allt att gå sakta (i bästa fall, är man säng-/soffliggande kan - och bör - man inte promenera alls. Punkt. Oavsett vad okunniga läkare än säger).

Under många år försökte jag promenera mig frisk (såsom läkarna uppmuntrade mig att göra) och pressade mig till vanliga power walks på en sisådär 45 min till en timme. Dessa promenader ledde alltid till krasch och långvarig, kraftig försämring. Idag kan jag inte ens gå 10-15 min utan att krascha (förenklat: skov, att få svåra influensasymtom och bli sängliggande dagar/veckor/månader efteråt). Svårigheten är att hitta en nivå man klarar av att hålla regelbundet, veckor/månader i rad. Regelbundet är nyckelordet. Går jag för fort eller långt kraschar jag och kan inte promenera igen på mycket länge. Nyckeln är att hitta lagom.

Att gå 5-100 meter är inte promenad i mina ögon men jag måste inse att det är på den nivån man med ME måste hålla sig på. Länge. Och inte trappa upp för snabbt. Hålla sig på den lägre nivån tills dess att den fungerar stabilt, regelbundet en längre tid, utan att ge bakslag. Först därefter trappa upp med en enstaka minut (!) i taget.  Får acceptera att det ser löjligt ut att bara gå utanför dörren och tillbaka. Som om jag glömt något. Typ. Har periodvis under årens lopp försökt ta enkla, korta promenader men det har alltid slutat med månader/år av försämring. Troligen för att jag tagit i för mycket. Ska göra ett nytt försök. Ännu försiktigare. Ännu kortare sträcka. Ännu saktare. Ännu mer tålamod. Måste försöka. Wish me luck.

7. Plötsligt ha tre klänningar. De andra två är förvisso inte "glammiga" men oj så söta till enklare fest och sommaren. Önskar att de alla tre kunde stanna. Trots att jag inte behöver dem utan bara "vill ha". Alla är de prisvärda, köpta på rea (ca 300 kr/st). Blir till att vässa argumenten och förhandla lite med maken. :) (och ja, vi fattar alltid alla ekonomiska beslut tillsammans).

8. Mina barn. Är så stolt över dem båda. Kloka, humoristiska, sprudlande glada, omtänksamma, charmiga, vänliga och vackra i hjärtat. Mina. Och min man. Jösses. Denna man. Med ett hjärta av guld. Mer omtänksam än någon annan jag mött, någonsin. Som får mig att skratta. Som utmanar mitt intellekt. Smart. Driven. Entusiastisk. Inspirerande. Humoristisk. Engagerad. Kunnig. Generös. Idérik. Uppmuntrande. Charmig. Min.

9. Min hjärna idag tål musik och att kunna lyssna till min theme song - Wilson Philips "Hold On" - på hög volym när jag nu har huset för mig själv (utan att ngn skriker  "sänk!"). Behöver kraft och glädje. Leendet kommer direkt. I ansiktet. Kroppen. Alla celler i min kropp ler. Känner hur energin börjar komma fram ur sina gömmor när jag hör tonerna av "Hold On". Minns tillbaka till 1990 och hur syster och jag lyssnade på Hold On tills dess att pappa fick spader (fast inte lika mycket som när vi spelade Barbra Streisand).  Minns kläderna. Sminket. Känslorna. Killen jag var både lyckligt och olyckligt kär i. Och hur snygga vi tyckte att tjejerna i Wilson Phillips var.  Nu gäller det att inte lyssna för länge, för högt eller överanvända den lilla energin om och när den kommer. Vet av erfarenhet att jag ofta kraschar efter att ha lyssnat på musik. Musiken ger konstgjord fuskenergi och det är så lätt att överskatta min förmåga, övertrassera kontot och få betala i form av sängliggande efteråt. Svår balansgång. Vill lyssna. Vill dansa. Vill göra saker. Vill känna mig levande. Pacing är något jag ännu inte bemästrar helt. Lagom är inte min grej. Måste lära mig lagom. Bli mer som Skalman. Veta när det är dags att vila, äta och sova. Pausa i tid.

"I know that there is pain
But you hold on for one more day and
Break free the chains
Yeah I know that there is pain
But you hold on for one more day and you
Break free, break from the chain

---Don't you know things can change
Things'll go your way
If you hold on for one more day,
If you hold on
Can you hold on
Hold on baby
Won't you tell me now
Hold on for one more day 'cause
It's gonna go your way

Don't you know things can change
Things'll go your way
If you hold on for one more day
Can't you change it this time

Make up your mind
Hold on
Hold on
Baby hold on"







(foto: den något enklare ankmiddagen häromdagen (än planerat) samt Wilson Phillips).



4 kommentarer:

Unknown sa...

Vad härligt att ni ska göra upp en plan på hur ni ska ta dig ut så att det inte skadar och tar din energi utan tvärtom att kan fylla på den! Din man är helt underbar, när jag läser om honom! :)
Jag skulle också vilja bjuda dig på fika! ;) :)
Kramar!
//Lana

5 varv i rondellen sa...

Ja, han är precis så fantastisk i verkligheten också, det kan alla mina vänner intyga! ;)

Åh, det skulle jag gärna vilja, om jag kunde ta mig så långt! Om ett tag kanske? :)

Stor KRAM! <3

Anna sa...

Det låter utmärkt att ni gör en plan så att du kommer ut oftare. Han är bra din man. Jag önskar att vi bodde lite närmare så att jag kunde hjälpa till lite men någon gång kanske jag kan komma över o fika el shoppa :-) när vi båda orkar . kram <3

5 varv i rondellen sa...

Åh det vill jag mer än gärna! Tyvärr tar jag mig inte så långt som till dig (än), men om du har tid, ork och lust får du gärna komma hit på fika eller biltur och kanske lite snabb shopping! :)

Stor KRAM och hälsa dina killar! <3