söndag 6 januari 2013

Lycka, tvättberg och Strike Back-marathon

Kraschen håller fortfarande ett stadigt grepp om mig, även om den sakta börjar mattas av. Att fira julafton, annandag och nyår inom loppet av en vecka är på tok för ansträngande för min kropp. Tre stora aktiviteter där jag inte hinner återhämta mig mellan varje gör att jag varje år kraschar på jullovet.

Lov är alltid krävande. Att inte få min dagliga vila/tystnad (som är så viktig för att klara av  familjelivet på kvällarna) gör att kroppen slits ner mer och mer. Återhämtning under loven är svår att få till. Maken har dessutom under detta lov varit hos sin svårt sjuka far nästan dagligen (vilket givetvis är en självklar prioritering).

Hur mycket jag än vill har jag svårt att fixa både lunch/mellis/middag till familjen när maken inte är hemma.
Hur mycket jag än vill/planerat att göra saker med familjen på lovet blev det inte av, detta lov heller.
Hur mycket jag än vill avlasta min man med praktiska göromål kan jag inte.
Hur mycket jag än vill ta med barnen på äventyr orkar jag inte.
Hur mycket jag än vill vara närvarande både fysiskt och mentalt, har jag inte kraft nog.
Hur mycket jag än vill träffa våra vänner över ett par middagar, måste jag allt som oftast tacka nej.

Lov är underbara. Lov är ett tillfälle till återhämtning för barnen och maken  samt en tid för umgänge med de man håller kär, men även ständig en källa till sorg för mig. Det påminner mig om hur lite jag kan göra med de jag älskar allra mest. Samtidigt är jag oerhört tacksam över det jag faktiskt kan göra. Att jag kunnat fira julafton, annandag och nyår. Om än så lite utöver detta.

Allt går i ultra rapid och min kropps batteri har sämre hållbarhet än en gammal sliten mobiltelefon som måste laddas länge och ofta. Försöker hålla mig uppe korta stunder men måste vila större delen av dygnets vakna timmar. Det jag väl gör måste göras med minsta möjliga ansträngning. De senaste dagarna har jag befunnit mig i ett slags utmattningstöcken. Dimma. Sirap i både kropp och hjärna. Benen är som geléstumpar. Mjölksyran kommer så fort jag går ett fåtal steg i trappan eller lyfter armarna. Tröttheten oöverstiglig. Andfåddheten är konstant, oavsett om jag ligger still eller rör på mig. Mr Q och nacken säger stopp med jämna mellanrum och då är det bara att lyda, lägga sig raklång och vänta tills det släpper. Måtte det släppa mer snart. Eller att mattheten är ett tecken på djup läkning.

Idag har jag dock äntligen, efter en dryg veckas tvättkaos, lyckats lyfta upp två tvättbackar och sortera den rena tvätten som legat i en skrynklig hög i tvättstugan sedan mellandagarna. Berget med smutstvätt har också - äntligen - blivit något mindre. Det går inte fort men åtminstone framåt. Hur mycket kläder vi än har blir det ofta slut på ren tvätt hos oss. Alla letar förgäves efter rena underkläder. Så fort jag kraschar blir tvätten lidande (tvätten är det enda jag har huvudansvar för idag, inte för att maken inte vill eller kan utan pga mina tvång - för några år sedan tvättade däremot min mamma allt åt oss då makens tid inte räckte till med två bebisar, sjuk fru och nystartat företag).

Lycka är att kunna tvätta. Om än bara en maskin eller två. Vika, sortera och stryka tvätten får dock vänta. Det är ett senare problem. Stryka förresten. Det gör jag aldrig. Här köps inga kläder som behövs strykas, förutom makens jobbskjortor (men dem stryker han själv, jag har strykförbud då jag helt saknar talang på detta område)

Lycka kan också vara att hitta en TV-serie som både jag och maken gillar. Händer inte ofta. Maken jobbar hellre än ser på TV och spenderar kvällarna allt som oftast i arbetsrummet till sent inpå småtimmarna. För att maken ska låta bli att jobba krävs det en riktigt bra film eller serie. På nyårsdagen, då vi hade en gemensam slappardag, fann vi av en slump "Strike Back" på HBO Nordic och blev fast direkt. Har nu i ett par dagar haft Strike Back-marathon på kvällarna. Hygglig story. Spänning. Mycket action (= maken glad). Toksnygga huvudrollsinnehavare (= frun glad). Strike Back är inte i närheten av lika intelligent som West Wing men ändå klart godkänd, och detta trots att jag inte brukar gilla varken militärer eller krigsfilmer. :) Rekommenderas.

Nehej. Dags för vila. Igen.



(foto; Strike Back från HBO Nordic. Stonebridge är min favorit... )



3 kommentarer:

ryskadockor sa...

Vilken fantastisk familj och make du har som håller ihop allt när du har dina jobbiga dagar!
Vissa symptomer som du beskriver har jag haft när jag var sämst inna jag fått hjälp mot sköldkörteln...
Vad härligt att hitta gemensam film som båda gillar!
Vi bruka titta på några ryska program som är bådas favoriter på Ipad lggande i sängen innan vi somnar... jättemysigt!
Ta hand om dig!
Varje gång jag läser ditt inlägg skickar jag styrkekramar till dig! :)
Kram
Lana

5 varv i rondellen sa...

Åh va mysigt! Ser fram emot att maken min ska jobba mindre framöver så att vi kan ha mer tid tillsammans om kvällarna. :)

Så skönt att höra att du mår bättre efter att du fått hjälp med sköldkörteln! Hoppas att du blir helt bra framöver. Det är en pina när kroppen inte lyder eller fungerar som den ska.

Ja, många symtom överlappar med ME och jag har ju Hashimoto's men tål inte Levaxin och får ingen hjälp av läkarna, så jag harvar på med mina alternativa metoder och letar efter mirakel. :)

Tack söta! Det värmer. Enormt. <3

Stor KRAM

Stefan L sa...

Ett tips! www.kunskapskällan.se