tisdag 30 oktober 2012

Hjärntrötthet

Hjärntrötthet är, enligt många, ett av de svårare ME-symtomen. De första åtta åren var det så även för mig, men efter att jag började med kraniosakralterapi har det blivit aningen bättre (i dagsläget är krascherna och värken mina värstingar). För min del har hjärntröttheten ett tydligt samband med hur överansträngd jag är. Det skiftar enormt från dag till dag, eller t o m timme till timme.

Har jag övertrasserat mitt "energikonto" (mina "skedar") slår det till direkt. Då blir jag:

-  extremt känslig ffa för ljud/stoj (vilket inte direkt är en höjdare när man har barn som gärna vill ha uppmärksamhet eller leka med vänner hemma),
- snabbt trött,
- har svårt att tänka och koncentrera mig,
- svårt att hitta ord,
- tappar närminnet
- extremt stresskänslig
- minsta krav blir för mig oöverstigligt och jag kan bryta ihop och behöver vila i total tystnad efteråt.

Hjärntröttheten kan ibland kännas som att man har gröt i hjärnan. Eller sirap. Eller än värre att hjärnan känns helt tom. När man inte hittar något där. Alls. Skrämmande. Det känns som om hjärnan drabbas av "overload", eller totalt kaos.

De första åren hade jag svårt att tala, minnas, koncentrera mig eller planera framåt ens ett par sekunder. Visste inte hur jag skulle klä på barnen (i vilken ordning, hur gör man?), hur skulle jag få in maten i micron, visste inte vilken dag eller månad det var (!), kunde aldrig komma ihop lappar till förskolan, eller barnens vantar och överdragskläder. Kom inte ens ihåg att jag skulle komma ihåg lapparna eller kläderna. Kunde aldrig planera presenter till födelsedagar eller jul. Kom ju inte ihåg att jag skulle det, eller att det var dags att planera. Hade NOLL koll. Oerhört skrämmande för ett fd kontrollfreak som alltid kom ihåg allt och hade ordning och reda.

Allra värst är när det är flera ljudkällor samtidigt, t ex musik eller tv i bakgrunden och flera personer som talar samtidigt. Då känns det som om 1000 personer skriker samtidigt i min hjärna, även om det bara är två. Vilket en del i min omgivning ibland kan ha svårt att förstå (men det är ju faktiskt inte 20 personer som pratar samtidigt, det är ju bara vi två?!). Men det förstår inte min hjärna. För den upplever det som kaos och då vill jag bara hålla för öronen, skrika och lägga mig ner i ett mörkt, tyst rum.

Det är viktigt för mig att ha en viss kontroll över min dag, så att jag kan planera min energi, mina "skedar". Oväntade händelser fungerar inte för mig. Jag behöver också kunna fokusera på EN sak i taget, eller att en person talar med mig i taget. Stora sällskap med mycket ljud och livliga diskussioner är något jag alltid älskat men idag tyvärr inte tål. Det kraschar mig direkt. Jag undviker därför ofta stora sammankomster, fester osv. Inte för att jag inte vill. Utan för att jag inte tål dem. De få gånger jag går iväg på stora födelsedagskalas med många gäster och barn, måste jag räkna med att krascha hårt efteråt. Ibland är det värt det. Men oftast inte.

Något många i min närhet i början hade svårt att förstå var hur det kunde vara lika påfrestande för mig att vistas i en stojig miljö eller utsättas för emotionell påfrestning som att gå en längre promenad. De tycker logiskt sett att det borde vara värre med fysisk påfrestning.

Men. Så är inte fallet.

Mental och emotionell påfrestning ger lika stor krasch som fysisk aktivitet.

Det tog oss lång tid att inse detta. Varför kraschade jag totalt av att sitta helt still på en stol på en fest? Jag fick skjuts dit, stod inte mycket, gick inte mycket, rörde mig inte mycket, pratade inte mycket. Ändå kraschade jag hårt efteråt? Varför? När jag fick min ME-diagnos och vi lärde oss om hjärntrötthet förstod vi.

Känslomässiga händelser påverkar mig också enormt. Allt från upprörda telefonsamtal till oväntade händelser (som att dottern bryter armen eller oväntade, plötsliga förändringar i skolan för barnen), gräl eller liknande. Då kan min hjärna spela mig ett spratt. Då reagerar den inte alls logiskt. Då reagerar den ibland HELT irrationellt. Då kan jag inte påverka hur jag hanterar situationen. Då blir jag helt speedad och gör slut på all min energi på en mikrosekund. Då kraschar jag efteråt.

Därför undviker jag idag även att bli upprörd. Undviker att bli arg. Undviker att säga min mening eller "ta diskussioner" (som jag älskade som frisk). Undviker att hamna i "bråk" eller konflikter. Undviker att utsätta min hjärna för påfrestningar som den inte kan hantera tillräckligt väl. Därför vet jag att jag behöver vila ofta om dagarna. Vila efter ett telefonsamtal kan låta löjligt. Men det är ett måste om jag inte ska krascha. Vila är en viktig komponent för mig för att hantera min hjärntrötthet.

Hjärntrötthet finns vid många hjärnskador o/e neurologiska sjukdomar. Det syns inte utanpå (om man inte vet vad man ska titta efter och kan se det i ögonen på den drabbade, min man och mina närmaste vänner kan se det på mig och jag tycker själv att jag kan se det hos  andra idag).



 Här kan du läsa mer;

 Om hjärntrötthet
 




Men man måste ha stor respekt för den sjukes ökade uttröttbarhet, nedsatta stresstålighet och behov av lugn och kontroll över sin situation!

(Olle Kjellin, överläkare, Vuxenpsykiatriska kliniken, Växjö. 2008-05-09 )


 
Artikel i Läkartidningen

 Koncentrations- och minnessvårigheter och mental uttröttbarhet försvårar rehabilitering och återgång till arbete efter stroke och traumatisk hjärnskada. Det är också vanliga symtom vid multipel skleros och andra inflammatoriska sjukdomar.
 
Mental uttröttbarhet innebär att man kan koncentrera sig en kort stund men sedan måste vila. Liknande uttröttbarhet förekommer också vid långvariga värk- och stresstillstånd, dvs vid tillstånd utan uppenbar nervcellsskada.





(foto; syster 2012. Lugn & vila är nyckeln)





 

2 kommentarer:

Anonym sa...

Känner igen detta

Så ensam man är i detta tillstånd trots familj!!

Ingen fattar,knappt läkare!!

Plågsamma perioder så in i den.

Svårt o deppigt när man inte orkar umgås.

Vart ska man ha tankarna när man inte orkar läsa, tv mm??

Robbot varianten?

Tack för att du skrivit så på prick!

Kram lella

5varvirondellen sa...

Beklagar verkligen att du känner igen dig. :( Ja, man känner sig lätt ensam även om man har fantastisk familj runt sig. Det är så svårt att förstå hjärntrötthet då det inte syns och friska personer ofta inte kan föreställa sig hur det är.

Jag har också dragit mig undan sociala tillställningar även om jag velat gå har jag fått inse att jag inte kan. Har även jobbat mycket med mina tankar och mitt psyke. För mig har meditation o likn hjälpt. Har även hjälp av mina dagdrömmar, som jag alltid varit bra på. Försöker drömma mig bort, antingen i minnet eller till saker jag vill uppleva. Meditationsband (om man orkar lyssna på dem) har varit fantastiska periodvis för mig.

Hoppas att du snart hittar ngt som fungerar för dig och att du får må bättre!

KRAM