Ska jag straffa min själ eller min kropp?

Läste häromdagen ett mycket träffande blogginlägg av ME-bloggaren Jennifer Spotila om priset av att emellanåt pusha kroppen för att få känna känslan av att "leva". Att vara "mig själv" för en stund. Att bli Askungen för en kväll. Så viktigt för själen. Men så kostsamt

för kroppen. Är en middag med vänner värt en vecka i sängen/soffan? En fest värt en månad? Ska jag offra min själ och den jag egentligen är? Eller ska jag straffa min kropp? Var går gränsen?

Än så länge är det värt det. Men oron finns alltid där att det konstanta kraschandet kan leda till permanent försämring. Som tyvärr är en ME-realitet. En svår balansgång!

Ur Jennifers blogg;
"Is having dinner with a friend worth three days in bed? Facing that consequence is not fair, and I don’t want my life to be this way. But this is my reality. I need some kind of owner’s manual to tell me how to figure this out. Do I punish my body by exceeding my physical limits? Or do I punish my soul by living within those limits? It’s a no-win situation, and I don’t know how to answer these questions any more."

http://www.occupycfs.com/2012/10/16/blaze-of-glory/