Läkarna förstod inte heller varför jag inte sov, jag fick ju allt fler sömnpiller. Husläkaren gav upp och skickade mig till en psykiatriker som kan det här med sömnmediciner bättre. Fick flera olika typer av mediciner. insomnings. Lugnande. Antihistaminer. Osv. Testade nästan dem alla. Propavan. Imovane. Sobril. Sonata. Stilnoct. Oxascand. Lergigan. Theralen. Remeron-S. You name it.
När den första medicinen inte fungerade la vi till en ny. Ökade dosen. Bytte ut en medicin mot en annan. La till ytterligare en. Ökade ånyo dosen. Ja. Ni förstår.
Tillslut tog jag alldeles för många tabletter om dagen. Som mest 9 tabletter per dag. Så många som kunde "knäcka en val" (enligt psykiatrikern) och de till slut inte vågade ge mig mer.
Ändå sov jag inte. Knappt alls.
Däremot fick jag alla möjliga och omöjliga biverkningar. Vissa som stod som sällsynta i FASS. Fast det trodde ingen på. Förstås.
Tillslut visste inte ens psykiatrikern vad hon skulle göra med mig. Jag svarade inte på medicinen som man skulle. Skickade mig på utredning.
Enkäterna jag fyllde i under utredningen tog ingen som helst hänsyn till att det var KROPPEN som inte fungerade för mig. Att jag inte alls var deprimerad. Bara nedstämd de ggr ingen trodde på mig. Istället för att lyssna på mig och min far, att utreda ME/CFS fick jag berättat för mig att jag var utbränd och osjälvständig. Eftersom att jag ju inte tog mig iväg hemifrån utan hjälp. Eller inte kunde ta hand om barn eller hem. Att jag och min familj förklarade att det omöjligt kunde stämma, att jag före insjuknandet var oerhört självständig, och att det är ngt fel i min kropp som gör mig såhär. lyssnade ingen på. Kafka-liknande situation.
Ingen lyssnar.
Jag fick tjata mig till en sömnutredning. Där konstaterades att jag har svår insomni, kraftigt störd och fragmenterad sömn (och att jag är en hejjare på att uppskatta hur mkt/lite jag sovit!) men att de inte kunde hjälpa mig, då de inte hade annat än de mediciner jag redan tagit, att erbjuda. Så. Ingen hjälp att få.
De kommande åren åt jag ett par sömnpreparat dagligen. Trots att de inte fungerade. Trots alla biverkningar. Men jag lyssnade på min läkare.
Först efter flera år fick min familj nog. Minns så väl den sommaren. Vi var på semester och jag var helt väck. Hade suttit och gungat i en fåtölj hemma den senaste tiden. Känt mig som i "Gökboet". På gränsen till vansinne. Det blev bara allt värre ju högre doser jag fick. Till slut sa min familj ifrån. De blev rädda. Jag blev rädd. Vi ringde upp läkaren och sa att "nu vill vi inte längre". Och jag slutade med alla mediciner direkt. Kanske inte särskilt smart. Men det enda rätta för mig. Medicinerna fungerade ju inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar