Så snart jag kunde stå på benen ville jag börja jobba igen. Hade sett fram emot det nya jobbet. Men jag var även rädd för att vara sjukskriven. Att "misslyckas". Den rädslan var nog det som drev mig att puscha mig långt emot min kropps gränser. Som gjorde att jag inte lyssnade till kroppens signaler. Nu heller. Kom överens med min nya chef om att jobba 50%. Han var oerhört förstående och stöttande. Trots att jag dagligen hade ca 39 g feber och kroppen ff var oerhört sjuk ville jag så gärna jobba.
Men först var jag tvungen att kunna gå. Så snart jag över huvud taget tog mig upp ur sängen
började vi öva. Maken fick övningsgå med mig, för att "träna" upp mig.
Först de ca 5 m (!) ut till brevlådan. Jag hängde på makens arm. Fick
lov att stanna och pausa efter ett fåtal steg. Orkade inte gå hela
vägen. Alla 5 meter. Efter ett tag gick vi hela vägen till tåget. Det
som brukade ta mig ca 3 min tog nu 30 min. Kunde bara ta ett eller två
steg, sen var jag tvungen att vila. Flåsa. Länge. Sen ett till två steg
till. Flåsa. Men jag var envis. Skulle träna. Röra på mig. Så att jag
blev frisk snabbare.
Åh så fel jag hade...
Efter ca två månader (minnet är luddigt) började jag så på mitt nya, spännande jobb. Bokstavligen släpade mig dit. Grät av utmattning på väg hem. Tog vilopauser med fötterna på skrivbordet varje dag. På fritiden sov jag. Bara. Minst 12 h /natt och 3-4 h varje eftermiddag. Jag bara sov. Och sov. Och sov. Träffade inga vänner eller familjen under hela hösten och vintern. Hade ingen ork. La all kraft på att ta mig till jobbet. Var livrädd för att bli av med det om jag blev sjuk på heltid.
Den julen grät jag. Hela tiden. Inte för att jag var ledsen utan av ren och total utmattning. Total utmattning i varenda cell i kroppen. Varför orkade jag ingenting? Varför fungerade inte min kropp? Varför hade jag fortfarande 38 graders feber varje dag? Varför fungerade inte min hjärna? Varför hittade jag inte ord? Varför segnade jag ihop? Varför kändes det som att jag fortfarande hade influensa? Först då jag bröt ihop av utmattning insåg mina föräldrar hur illa det var med mig. När jag inte kunde sluta gråta och låg utslagen i soffan under julfirandet. Var helt borta, som en zombie. Inte närvarande. Satt i en fåtölj och stirrade rakt fram. I timmar. Orkade inte prata med någon. Orkade inte någonting. Bara stirrade rakt fram. Och sen grät jag.
Pappa skickade mig direkt till en terapeut han kände. Terapeuten var fantastisk och terapin nyttig, men jag tog mig knappt dit. Kroppen orkade inte åka kommunalt. Att gå fram och tillbaka från stationen. Eller bara det att stå och vänta på tunnelbanan. Orkade inte hålla mig upprätt. Kollapsade ofta på vägen.
Hade fortsatt 39 g feber.
Varje dag.
I flera år (!).
Som om influensan aldrig gått över.Tidigare hade jag aldrig hört talas om att man kunde ha feber mer än någon vecka eller två. Varför släppte det aldrig?
Efter ett års kämpande för att kunna jobba, tog det tillslut tvärstopp. Min läkare förbjöd mig att gå till jobbet och sjukskrev mig på heltid. Mot min vilja. Igen. Jag blev knäckt. Sjukskrivning var inte ngt för mig. Jag är inte "sån". Jag vill ju jobba!
Utbränd?
Doktorns diagnos "post-viral trötthet" hade efter ett år börjat dra sig mot "utbrändhet" istället, eftersom att jag ff inte var frisk, som man "skulle". Post-viral trötthet brukar gå över efter ett år, berättade läkarna. En nära anhörig till mig som forskat kring stressrelaterade sjukdomar i decennier, tyckte inte att diagnosen stämde. Jag hade för många symtom som inte passade in. Vi började tala om ME/CFS då min far tyckte att det stämde in på mig. Fick en massa litteratur av honom om ME/CFS som jag läste. Kände igen mig i allt.
Men.
När vi tog upp det med läkarna skrattade de åt oss. "Den diagnosen finns inte. Det är en slaskdiagnos. Det är samma sak som utbrändhet", sa de. Duktig flicka som jag var, orkade jag inte tjafsa emot. Lydde. Läkarna vet nog bäst. Fastän jag intuitivt kände att diagnosen inte stämde. Åh vad jag ångrar mig att jag inte stod på mig! Min far likaså.Som han ångrar att vi inte stod på oss.
Om jag nu var utbränd, kanske det var jobbet det var fel på?
Som den duktiga flicka jag alltid varit, kunde jag inte tillåta mig att vara sjukskriven. Måste göra ngt. Fixade snart därefter (helt på egen hand) en arbetsträningsplats, halvtid, på en arbetsplats med arbetsuppgifter jag verkligen var intresserad av. Men. Fick avbryta efter bara ett fåtal veckor. Trots att jag älskade det och kände mig "hemma" i såväl arbetsuppgifterna som arbetskamraterna. Jag hade nämligen åter stora problem att ta mig dit och hem och kollapsade på vägen hem. Benen bar inte. Att åka kommunalt fungerade inte för mig. Maken fick ofta hämta mig då jag bara kommit halvvägs hem när jag föll ihop och var tvungen att sätta mig ner. Precis där jag var. Orkade inte ta ett enda steg till.
Fick nu panik.
Vad gör jag nu? Kan ju inte vara sjuk. Måste jobba. Fick råd från både terapeuten och nya husläkaren att skaffa barn. "Så att du inte tänker så mkt på dig själv". De var tydliga med att de ansåg att jag var duktig flicka som kände efter för mycket.
Sagt och gjort. Maken och jag var just nygifta. Även om jag inte planerat barn just nu, eller ens drömt om barn (jag skulle ju göra karriär!), väcktes tanken. Om vi får barn kan jag ju skjuta upp tankarna på vad jag ska jobba med och få lite respit. Tid att tänka. Tid att läka. Haha. Tid att läka? Med barn?
Jösses så fel jag hade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar