Lycka, kära vänner och att ta sig hemifrån en stund

Börjar sakta vakna upp efter en period med sömnlöshet, tvång och ett par efterlängtade aktiviteter. Den senaste tidens lycka har varit:

1. Att kära kraniosakralväninnan kom förbi och gav mig akutbehandling när sömnbristen, tvången och värken var olidlig. Och att behandlingen ledde till att jag kunde genomföra ett antal aktiviteter jag sett fram emot länge. Vad skulle jag göra utan henne? 1-2 timmars sömn per natt är outhärdligt om man inte vet att lite lindring finns inom räckhåll. Hon är min snuttefilt.

2. Att jag lyckades ta mig iväg på "fruhippa" för kraniosakralväninnan som gift sig för en tid sedan. En mycket stillsam och enkel tillställning. Det där med stora möhippor har jag för länge sedan insett att jag inte klarar av men en lugn middag tillsammans med tre kära vänner på värdshuset i grannbyn var genomförbart.

3. Att ha haft syster på övernattningsbesök efter fruhippan. Att få vakna på morgonen och ha syster där. Att få spendera tid med syster, bara hon och jag. Bara sitta tysta bredvid varandra en stund och prata när och om vi orkar och har lust. Sådan där härlig tystnad det bara kan vara med personer man är trygg tillsammans med. Som t ex en syster.

4. Att ha kommit iväg på en ME-föreläsning. Försöker varje år att ta mig dit då jag vill hålla mig à jour med forskningen och lyssna till föreläsarna IRL. Har oftast med mig maken och pappa docenten och vi diskuterar alltid de nya framstegen tillsammans efteråt. Funderar på vad de nya rönen innebär. Funderar på vilken väg som är bäst för mig att gå. Funderar på vilka alternativ som finns. Funderar på vad jag bör och inte bör lägga min energi på. Och sånt. Det är så skönt att ha två superintellekt att diskutera med när min hjärna inte alltid hänger med så som jag önskar. När jag t ex snöar in på detaljer ser de helheten. När jag blir otålig och överentusiastisk är de logiska och får mig mer rationell. :)

I år fick jag dessutom sällskap av en nyfunnen, kär ME-vän på seminariet. Maken kommer alltid hem och hämtar mig (då jag inte kan åka kommunalt) och då vännen bor i grannbyn följde hon med oss in till stan. Det visade sig att hon var precis lika härlig IRL som jag föreställt mig! Ser fram emot att kunna ta minst en fika eller två tillsammans framöver då hon är en person jag verkligen vill lära känna ännu bättre.

Väl på plats på seminariet träffade jag ännu fler ME-vänner. Både de jag känt och träffat i flera år och nyfunna internet- och bloggvänner. Så roligt att få ett "ansikte" på er alla! Så synd att tiden och orken inte räckte till att prata mer efteråt. Efter fyra timmars föreläsningar var vi alla mer eller mindre däckade när vi gick ut från Landstingssalen och åtminstone jag blev en blöt, mörbultad zombiefläck i soffan så fort jag klev innanför dörren hemma.


5. Att mot alla odds tagit mig iväg på barnfri hotellövernattning för första gången på över fem år. Varje år bokar maken och jag en hotellweekend men de senaste åren har vi varit tvungna att boka av. I allra sista sekunden. Har flera gånger stått med väskorna packade i hallen men bara inte kunnat ta mig iväg då benen inte burit mig, tårarna sprutat av utmattning eller tvången haft ett alltför stort grepp om mig.

Under herrgårdsvistelsen häromdagen hade vi sällskap av våra äldsta och käraste barndomsvänner. Maken och jag har gått i samma klass som min väninna (i 1-3:an och ja, maken och jag träffades på lekis!) och min väninnas man och jag har känt varandra sedan konfirmationslägret (och de har hängt ihop sedan högstadiet). Vi har umgåtts i tre decennier, rest tillsammans, gått på fester tillsammans, ätit middagar tillsammans, spenderat tid i ishallar tillsammans, skrattat och gråtit tillsammans, firar midsommar och Valborg tillsammans, har hjälpt varandra och funnits där för varandra både när livet varit lätt och svårt. Våra barn kommer också väldigt bra överens vilket gör det ännu roligare för oss att umgås familjevis både hemma och på resor. Jag känner mig väldigt trygg när vi reser tillsammans, de hjälper maken att ta hand om våra barn när jag behöver vila, de hjälper mig med tunga väskor och tar enorm hänsyn till att jag blir drake emellanåt. De är oerhört förstående vad gäller min ME. De säger åt mig att lägga mig på soffan under middagen då min kropp strejkar. De kommer med blommor till mina utekrukor när ljungen är torr som fnöske och borde bytts ut för flera månader sedan. De erbjuder sig att handla åt mig när maken inte är hemma. De skjutsar upp mig till tennishallen så att jag ska kunna se dottern spela när maken är upptagen med att vara funktionär och jag inte kan stanna hela tiden. Och vi hjälper dem på alla de sätt vi kan. Vi känner varandra utantill. Vi är på många sätt väldigt olika. Vi känner till varandras fantastiska men även aningen sämre sidor och älskar varandra precis som vi är. Just för att vi är som vi är. De är som familj för mig/oss. De är mina låtsassyskon och jag skulle göra vad som helst för dem. Och de för mig/oss. Lycka är att ha vänner som dem.

Det där med att bo på hotell är som jag tidigare nämnt en utmaning om man som jag har bacill-/fläcktvång. Minsta lilla fläck på soffor, bord, lakan, handfat, duschar, whatever, gör att min kropp på en mikrosekund låser sig helt och får dödspanik. Sen är det oftast tackochgodnatt. Har slutat räkna antalet gånger jag fått panik av tvång på hotell (se t ex inlägget om ögonfranstången). Styrkan på paniken varierar från behöveråkahemdirekt, tvingarallalattduschaochbytaklädertiogångerirad, romantikdödare till kanståutmenintemer. I helgen hittade jag en pytteliten fläck på ett lakan. Och då var det kört. Tog mig igenom kvällen men inte mycket mer. Då även Mr Q (den svullna, värkande kotan i nacken) bråkade fick jag lägga mig och vila på hotellrummet när de andra badade, fick behandlingar och tog en drink i spa-avdelningen. Men. Jag kom iväg. Och det fick räcka.

6. Att äntligen ha bytt ut de gamla utemöblerna på altanen. De som var för små/obekväma (soffan) och för stora/klumpiga (matbordet). Nu matchar möblerna på altanen de gamla på framsidan. Nu är alla utemöbler från Plantagen, i grå konstrotting med hög rygg (ett måste när Mr Q bråkar och jag inte orkar hålla upp nacken). Nu kommer jag nog att trivas på altanen i sommar och får vi bara till lite grå balkonggräsmatta kan vi nog vänta med renovering av altanen ett tag till. :)  (den gamla gummiduken måste tas bort, samma kakelplattor som i köket/vardagsrummet läggas och staketet bytas ut)

7. Att ha kunnat sitta ute i solen. I bikini. I nya, sköna utemöbler. Och att ha fått årets första fräknar.

8. Att frivilliga och gratis pensionärer förbarmat sig över våra rabatter och blomkrukor. Mina föräldrar har insett att vår starkaste sida inte är trädgårdsskötsel och erbjöd sig att rensa rabatter, gräva bort ett par taggbuskar och plantera blomkrukor. Se till att det där allra värsta blev gjort. Är lyckligt lottad. Ett par krukor med blommor gör att jag kan stå ut med resten av den gamla, halvt igenvuxna trädgården ett tag till. Tanken är att göra om trädgården (gärna asfalt + blomkrukor för min del men maken har vissa synpunkter så förhandling pågår) men det får vänta tills dess att vi dränerat. En sak i taget. Har jag lärt mig. Eller. Försöker jag lära mig. :)

Tack för att ni tittar in!

altanen 

framsidan med bl a en gammal skruttig ölandstok och en rabatt som sett sina bästa dagar

Herrgårdsweekend

Insomni, OCD-bryt och att vara på topp

Efter två nätter i rad med 2-3 h sömn lyxade jag i natt till det med en helt klarvaken natt. 

Sömnbrist i kombination med överansträngning leder (för mig) till OCD, vilket i sin tur leder till ännu mer sömnbrist. Sen är cirkusen igång. 

Det här med insomni och tvång får verkligen min personlighet att blomma, humöret och energin på topp, kroppen helt värkfri samt gör huden under ögonen slät, jämn och inte det minsta svullen. Ett par rejäla OCD-bryt varje dag gör underverk för självkänslan och får dessutom kroppen att fastna i ett skönt speedat tillstånd som i sin tur gör underverk för sömnen. Rekommenderas varmt. En härlig, god cirkel. 

I helgen har jag blommat. Sådär som jag är när jag är mitt allra bästa jag. Fått panik av blåbär. Gråtit halvt hysteriskt inför både familjen och dotterns bästa vän. Fått maken att slänga ny, dyr mat och åka tillbaks till affären sent på kvällen efter att ha skurat köket tio gånger. Duschat, tvättat håret och bytt kläder två gånger på en och samma eftermiddag. Lugnat ner mig en smula för att ett par timmar senare köra samma show igen. 

Varför sova när man kan leka elvisp, meditera eller räkna till åtta om och om igen tills dess att det är dags att gå upp? 

Varför vara lugn, glad och rationell när man kan vara sådär härligt uppvarvad, panikslagen och helt utan förmåga till logiskt tänkande?

Life is good. 

Insomni, mardrömmar och ljudhallucinationer

Insomni. De senaste veckorna har jag sovit nästan lika illa som när det var som värst. Somnat först framåt 04-tiden och bara sovit korta snuttar, varvat klarvakenhet med sömn i 30-60-minuterspass.

Det här med att inte kunna somna kan göra vem som helst smått galen. Att ligga klarvaken (ja, ofta helt klarvaken) i tre, fyra, fem timmar (eller längre) med ett hjärta som skenar (trots att man är kolugn) och ben som kryper, pirrar, värker och sprätter innan man (= jag) ens är i närheten av att somna tar på krafterna. Och gör att man får ta till alla knep man kan - meditera, yogaandas, läsa Nalle Puh för sig själv eller nåt annat lugnande - för att inte bli stressad när man bara lyckas sova 30-60 min i sträck om/när man väl somnar. Som tur är blir jag inte längre lika hysterisk. Åtminstone inte de första nätterna. Annat var det i början. Då slog jag som sagt toarullar i huvudet på mig själv efter fem dygn helt utan sömn. Allt är, som tur är, relativt. :)

Förutom alla fysiska, mentala och kognitiva effekter svår sömnbrist ger blir jag också lätt tokig på mardrömmarna och "ljudhallucinationerna".

Mardrömmarna kommer när jag sover ytligt och kort (t ex endast 15/30/60/90 min i sträck). Vaknar med ett ryck av att jag är jagad av en tiger eller nåt. Hjärtat rusar och slår hårt, hårt i bröstet och det tar många timmar innan jag får ner pulsen igen. Dvs det tar många timmar tills dess att jag ens är i närheten av att kunna somna om igen.

Ljudhallucinationerna (ellervaddetnuär) kommer när jag är vaken eller i gränslandet mellan sömn och vakenhet (ni vet, precis innan man somnar in?).

Gränslandet är det tillstånd då jag fortfarande är vaken och kan se men ändå inte är helt klarvaken. Lite som i trans? Det tillståndet fastnar jag ofta i. Precis då jag ska till att somna blir jag klarvaken. Som om strömbrytaren slår ifrån. Som om den där sista lilla detaljen i insomningen hakat upp sig. Som om jag faller på mållinjen. Om och om igen. Gör allt rätt men övergången till sömn har havererat. Som om det saknas en mutter eller två.

I dessa två tillstånd hör jag saker. Under mina drygt 10 år med svår insomni har jag periodvis hört åtskilliga saker som ingen annan i huset hört. Slamrande kastruller. Dörrar som smäller. Dunsar. Höga dunsar. Smällar. Skrik. Trott att maken varit uppe mitt i natten och sprungit i trappan fastän han och barnen sovit gott.

Ljuden får hela mitt system att gå igång. Som om jag blev jagad av en tiger, på riktigt. Min hörsel blir extremt bra, hör minsta knarr, trots mina öronproppar. På en mikrosekund blir hela kroppen på helspänn. Alert. Vaken. Beredd att fly.

Vilket förstås gör det än mer omöjligt att somna.

I vår familj har maken "spröten", ni vet de där som gör att föräldrar vaknar så fort något av barnen piper till? (och som en del - felaktigt - hävdar bara finns hos mammor). Maken min rusar upp som stålmannen så fort barnen gnyr (i över 11 års tid har han tagit alla nattvak). När jag i natt "hörde" barnskrik men inte att maken flög upp, förstod jag att det bara var i mitt huvud som det skrek. Igen. Bara min hjärna som spelar mig spratt. Om och om igen.

Vad detta beror på vet jag inte. Det enda jag vet är att det kommer i perioder då jag sover riktigt illa. Då jag ligger klarvaken i timmar eller då jag sover kort och ytligt. Då jag har många och långa vakenperioder/uppvaknanden. Då jag i bästa fall får ihop ett par timmars sömn, uppdelat i en halvtimme här och en timme där.  Nätter som de jag haft de senaste veckorna.

Jag vet även att ljudhallucinationerna inte är drömmar, då jag ofta "hör" dem även då jag är vaken o/e tittar och inte bara i "gränslandet".  

En annan sak jag med säkerhet vet är att det inte främjar min sömn att höra ljud mitt i nätterna. Oavsett om de är verkliga eller ej.

Inte alls.

Det enda jag vill just nu är att sova. Märker på min smått röriga hjärna att den behöver sömn. Åtminstone lite mer.

Kan en ögonfranstång självantända?

Bland alla tokigheter tvången ställt till med är detta en av makens "favoriter".

Ja. Alltså. Inte under tiden det pågick men efteråt. Jösses så vi skrattat. Varifrån får jag allt? Hur tänker jag?

Att resa innebär alltid extra påfrestning för mig. Vi försöker undvika det så mycket som möjligt men när vi väl behöver åka iväg planerar vi utifrån mina förutsättningar. Vi vill att barnen ska få uppleva en så "normal" barndom som möjligt och det innebär att vi valt att åka på bilsemester t ex till släktingarna i Tyskland om somrarna. Att åka bil är för mig betydligt lättare än att t ex flyga då jag kan halvligga i bilen, påverka när och hur vi stannar etc. Vi har kommit fram till att detta är det som påfrestar mig minst. Alla resor innebär att jag kraschar och att jag måste planera i god tid. Vila flera veckor före och räkna med minst en månads återhämtning/total vila efteråt. Planera in vilodagar på plats (maken tar barnen på utflykter och jag vilar på hotellrummet). Hur mycket jag än planerar in pacing (balans mellan vila och aktivitet) blir det ändå tokigt rätt ofta. Att vara på resande fot, i ny okänd miljö, sömnbrist, ansträning och brist på vila utlöser ofta mina tvång. Min hjärna skenar i full fart och det går inte att få stopp på tankarna/fantasierna/galenskaperna. Det är som ett skenande tåg eller en hjord elefanter som kommer rusande.

För något år sedan utspelade sig följande:

Det var veckan för Utöyatragedin. Det gick inte att undvika TV-nyheterna  och jag märkte hur jag blev extra sårbar, sorgsen, stressad, rädd, berörd och upprörd av de fruktansvärda scenerna från Oslo, vilket givetvis tog enormt mycket energi och påverkade mina tvång och sömnen. Jag blev rädd för allt det vanliga, dvs städerskorna, städvagnen , handdukarna på hotellrummet, fläckar och smuts på frukostborden, på stan, osv.

Denna vecka var tvången dock betydligt värre än vanligt på resande fot. Behövde stänga alla väskor och necessärer när vi gick ut från rummet, så att inte städerskorna skulle röra mina saker. Glömde det första dagen vilket ledde till att maken och dottern fick åka och handla nya tandborstar, trosskydd, trosor, rakhyvlar osv (varje dag - inte helt lätt att hitta en öppen butik en söndagkväll i Tyskland, till slut handlade maken storpack...). Fick panik av tanken att städerskan kanske hade rört mina saker. Kunde inte gå i en hotellkorridor om städvagnen stod där, vi fick vänta och barnen höll utkik efter när det var "fritt fram". Jag tvingade hela familjen att duscha, tvätta håret och byta kläder efter att vi varit på stan och jag sett en fläck från en isglass ett par decimeter (!) från barnen (ingen rörde den). Vi hittade en morgon inget bord att äta frukost vid då alla var smuliga/fläckiga och personalen inte hunnit torka av mellan gästerna. Vi gick runt i flera minuter och letade bord. Pinsamt när alla gäster stirrade på oss som om vi vore tokiga. Vilket jag ju var - just då. Kan inte ens i närheten beskriva hur jobbigt detta är för barnen och min man. De har ett enormt tålamod med mina tokigheter. Mer än man kan förvänta sig. Mer än de kanske borde.

Men. En kväll fick jag även för mig att min ögonsfranstång skulle självantända (!?).

Ja. Ni hör.

En omöjlighet i verkligheten men fullt möjligt i den skenande fantasi som tvången innebär. I ett försök att få sova bättre hade jag ett eget rum och maken och barnen ett annat. Vägg i vägg. Bra tanke. Blev fel. Jag blev helt ologiskt rädd för allt. Paniken slår till med full kraft. Går inte att beskriva paniken med annat än att det känns som ren dödsångest och att hjärnan är som en kastrull full med poppande popcorn. Tankarna snurrar/poppar, fullskalig ångest, total panik, ingen logik. Jag blir helt enkelt hysterisk.Och hittar inte "stopp-knappen".

Maken var tvungen att kolla att min dörr var låst på kvällen (=komma och dra i den utifrån - flera gånger). När jag hade spolat av min ögonfranstång i hett vatten (för att få den ren) och lagt i den i necessären fick jag senare på kvällen panik. Precis när jag skulle till att somna slog det mig. Kan en ögonfranstång självantända? Av att bli spolad i varmt vatten?

När tvången kommer åker all logik puts väck. Går inte att resonera med mig själv. Ringer maken som får komma in på mitt rum och dubbelkolla. Han konstaterar - lugnt - att tången ser ut att må finfint. :) Försäkrar mig att det är omöjligt. Metall kan inte självantända. Definitivt inte av varmt vatten. :)

Försöker somna igen. Går inte. Samma sak igen. Till slut går jag och sköljer den med iskallt vatten (!). Först då blev jag lugnare. Logiskt? Knappast. Men det funkade. Fråga mig inte hur jag tänker eller varför. Vet bara att min hjärna lever ett eget liv när tvången slår till. Jag resonerar helt irrationellt och tokigt. När paniken är fullständig försvinner intellektet direkt.Tvången tar över allt. Gör mig handlingsförlamad. Förändrar mig, mitt intellekt, min person.

Dagen efter (eller när jag fått mer sömn och är lugn i hjärnan igen) kan vi skratta åt saken. Oj så vi skrattar ibland. Jag hör ju i efterhand hur galet det låter. Min man skrattar så att han kiknar och tårarna sprutar. Jag skrattar så att jag gråter. Kan då inte förstå hur jag öht kunde tänka så vansinnigt ologiskt. Hur tänkte jag?

Jag vet ju att städvagnen inte är farlig. Städerskorna verkar ju leva och må bra. :) Jag vet ju att ett smuligt frukostbord inte är farligt. Alla andra gäster verkar ju också må bra och inte bry sig. Jag vet ju att fläckar från marmelad/choklad/smör inte är farliga. Jag vet ju att det inte är farligt att gå förbi en isglassfläck på ett par decimeters håll. Jag vet ju att det inte är farligt om städerskan flyttar min necessär lite så att hon kan städa handfatet. Jag vet ju att det inte är farligt att sitta i en hotellfåtölj. Jag vet ju att en ögonfranstång inte kan självantända av varmt vatten.

Jag vet ju allt detta.

Men varför kommer då tvångstankarna? Vad är det som händer? Varför försvinner logiken? Vart tar all min IQ vägen? Har alltid ansett mig som en hyggligt intelligent person men när tvången kommer får jag IQ som en plastanka. Typ noll. Tvång är oerhört skrämmande. Av alla symtom jag har är tvången det jag har svårast att leva med. Smärtor, utmattning, etc är mycket lättare att acceptera. Både för mig och min familj. Tvången är fruktansvärda och outhärdliga just pga att de är så ologiska. Och tar över allt. Det går inte att resonera. Den amerikanska, välrenommerade, ME-läkaren och -forskaren som jag personligen talat med två gånger och frågat om detta menar att jag (mycket förenklat givetvis) har ett virus som skapar inflammation i min hjärna vid den plats i hjärnan där centrat för tvång sitter. Att det är därför varken mediciner eller KBT fungerar för mig. Att jag måste bli av med viruset och inflammationen för att bli av med tvången helt. Jobbar på det. :)

PS. Bad min man läsa detta innan jag publicerade inlägget. Han skrattar så att han vek sig dubbelt,  vi skrattar just nu båda så att tårarna sprutar och vi får ont i magen. Vi skrattar hysteriskt och kan knappt sluta. Herrejösses. Kan jag berätta det här utan att ni tror att jag är helt tokig? :) DS

(foto; min ögonfranstång - som fortfarande ser ut att må finfint! :) )

Att inte kunna sova

Läkarna förstod inte heller varför jag inte sov, jag fick ju allt fler sömnpiller. Husläkaren gav upp och skickade mig till en psykiatriker som kan det här med sömnmediciner bättre. Fick flera olika typer av mediciner. insomnings. Lugnande. Antihistaminer. Osv. Testade nästan dem alla. Propavan. Imovane. Sobril. Sonata. Stilnoct. Oxascand. Lergigan. Theralen. Remeron-S. You name it.

När den första medicinen inte fungerade la vi till en ny. Ökade dosen. Bytte ut en medicin mot en annan. La till ytterligare en. Ökade ånyo dosen. Ja. Ni förstår.

Tillslut tog jag alldeles för många tabletter om dagen. Som mest 9 tabletter per dag. Så många som kunde "knäcka en val" (enligt psykiatrikern) och de till slut inte vågade ge mig mer.

Ändå sov jag inte. Knappt alls.

Däremot fick jag alla möjliga och omöjliga biverkningar. Vissa som stod som sällsynta i FASS. Fast det trodde ingen på. Förstås.

Tillslut visste inte ens psykiatrikern vad hon skulle göra med mig. Jag svarade inte på medicinen som man skulle. Skickade mig på utredning.

Enkäterna jag fyllde i under utredningen tog ingen som helst hänsyn till att det var KROPPEN som inte fungerade för mig. Att jag inte alls var deprimerad. Bara nedstämd de ggr ingen trodde på mig. Istället för att lyssna på mig och min far, att utreda ME/CFS fick jag berättat för mig att jag var utbränd och osjälvständig. Eftersom att jag ju inte tog mig iväg hemifrån utan hjälp. Eller inte kunde ta hand om barn eller hem. Att jag och min familj förklarade att det omöjligt kunde stämma, att jag före insjuknandet var oerhört självständig, och att det är ngt fel i min kropp som gör mig såhär.  lyssnade ingen på. Kafka-liknande situation.

Ingen lyssnar.

Jag fick tjata mig till en sömnutredning. Där konstaterades att jag har svår insomni, kraftigt störd och fragmenterad sömn (och att jag är en hejjare på att uppskatta hur mkt/lite jag sovit!) men att de inte kunde hjälpa mig, då de inte hade annat än de mediciner jag redan tagit, att erbjuda. Så. Ingen hjälp att få.

De kommande åren åt jag ett par sömnpreparat dagligen. Trots att de inte fungerade. Trots alla biverkningar. Men jag lyssnade på min läkare.

Först efter flera år fick min familj nog. Minns så väl den sommaren. Vi var på semester och jag var helt väck. Hade suttit och gungat i en fåtölj hemma den senaste tiden. Känt mig som i "Gökboet". På gränsen till vansinne. Det blev bara allt värre ju högre doser jag fick. Till slut sa min familj ifrån. De blev rädda. Jag blev rädd. Vi ringde upp läkaren och sa att "nu vill vi inte längre". Och jag slutade med alla mediciner direkt. Kanske inte särskilt smart. Men det enda rätta för mig. Medicinerna fungerade ju inte.

Barn

Blev gravid förvånansvärt lätt. Graviditeten var dock svår då alla ME-symtom förvärrades. Förlöstes med akut kejsarsnitt då min kropp inte orkade med förlossningen och bebisens hjärtljud åkte bergochdalbana lite för mycket. Ut kom en helt underbar, fantastisk son.

Som skrek. Och skrek. Och skrek. Första dygnen skrek han upp till 20 h (!)/dygn (och fortsatte så i flera månader). Igen förstod vi inte varför jag inte var som andra mammor, som kunde gå till matsalen själva, byta blöjor, åka hem från BB efter ett dygn eller två. Jag var knockad. Helt knockad. Maken fick sköta sonen helt på BB. Jag bara låg. Och ammade. Kände mig som en zombie. Grät av utmattning när vi skulle hem. Jag orkade ju ingenting.

Väl hemma insåg vi att detta inte skulle gå. Vi behövde hjälp. Mina föräldrar fick börja gå på schema med min man, vi försökte se till att någon av dem alltid skulle vara hemma med mig och sonen. Jag orkade varken mata, byta, lyfta eller aktivera sonen.

Nu började mardrömmen.

Efter ett par månader med kolikskrik i princip dygnet runt, sonen sov bara 20-min-snuttar i bärsele eller vagn, så försvann min sömn.

Helt.

När jag varit klarvaken (!) i 5 dygn och jag bokstavligen suttit och slagit toarullar i huvudet på mig själv på natten i ren desperation, ringde min då rätt orolige man läkaren som skrev ut sömnpiller och sa åt mig att "med dem kan du inte amma". "Du får två veckor på dig att sluta". Så. Bara att vänja av med amningen och börja ge vanlig mat. Inte helt enkelt över en natt eller två. Mer kaos.

Maken fick nu ta över nätterna med sonen. Och han har nu, 11 år senare, fortfarande alltid nattpasset. Han har tagit ALLA nattvak sedan den dagen. Alla skriknätter. Alla nattningar. Alla kräksjukor. Alla influensor. Alla mardrömmar. Alla "pappa-jag-är-törstig".  Allt har min man tagit. Fr att jag skulle få chansen att (försöka) sova, så mycket jag kunde (eftersom att om jag blev väckt eller störd somnade jag aldrig om. Om jag nu somnade öht förstås).

Sa jag att min man är min hjälte?

Men.

Sömntabletterna fungerade inte. Alls. Däremot gjorde de mig väldigt "full". Kändes som om jag druckit en flaska whiskey varje dag (inte för att jag någonsin gjort det, men kan tänka mig hur det känns). Sömnen lyste fortfarande med sin frånvaro.

Fick 0-2 h sömn per natt under de kommande åren. Ofta i 15-30-min-snuttar. Trots öronproppar, eget sovrum, bra sömnrutiner, inget koffein, kallt sovrum, osv. Sömnhygien, ni vet. De nätter jag lyckades somna var det sällan före 05.30-tiden. Precis innan det var dags att gå upp. Maken åkte nämligen hemifrån vid 06.30.  Och sonen vaknade ofta redan vid 05-06. Så det blev nästan ingen sömn alls. På flera år.

Dagtid hade jag oftast hjälp. Läkaren och FK sa nämligen till oss att jag inte kunde vara sjukskriven från mammaledighet. Trots att jag uppenbart inte kunde ta hand om barnet. Mina föräldrar gick därför, båda två, ner i arbetstid (till 50%), för att vara hemma med oss och min man jobbade hemifrån så mkt han bara kunde. De skötte mat, blöjbyten osv. Jag satt mest i fåtöljen och stirrade rakt fram. Ibland kunde även en av mina äldsta barndomsvänner komma över och ta hand om sonen. Hon jobbade natt och var ofta ledig om dagarna. Som jag är tacksam över all hjälp. Vad hade jag gjort utan dem?

De (få) dagar då ingen av dem kunde hjälpa mig försökte jag vara som andra mammor och gå till Öppna förskolan.

Bad idea.

En kropp med noll energi ens för att att ta hand om sig själv, klarar inte av att ta hand om ett litet barn. Krafterna räckte inte. Kollapsar och faller ihop i en hög upprepade gånger. Utan att orka resa mig.

På gångvägen.
Eller när vi kom hem.
På golvet.
I hallen.
När jag ska klä på sonen.
I köket.
När jag försöker laga mat. Med stekspaden i handen ligger jag på golvet och ringer maken. Sonen kryper på golvet.

Under flera år kollapsar jag nästan dagligen på golvet. Ibland hemma. Ibland ute. Kroppen bara faller ihop. Som de där dockorna med trådar i sig som faller ihop om man trycker på en platta under. Och som reser sig när man släpper taget. Fast. Jag kunde inte resa mig. Bara låg. All energi tog tvärslut. Gick inte att ta i mer. Orkade inte röra mig. Alls.

Under den här perioden fick vi prioritera om allt. Verkligen allt.

Det som inte var livsnödvändigt fick väljas bort.

Inga rena kläder? Handla nya kalsonger på väg hem.
Städa? Det sägs att man får mindre allergi med lite damm i hörnen.
Byta sängkläder? Låg prio. Vågar inte ens berätta hur sällan vi bytte sängkläder.
Skötbord? Inte en chans (jag orkade inte lyfta eller stå så alla blöjbyten skedde på golvet). Jag låg på golvet och slängde ut blöjan till dörrmattan. Orkade inte resa mig och slänga i soppåsen.
Träffa vänner? Glöm det.
Laga mat? Absolut inte. Hämtmat eller grillad kyckling från ICA.

Begreppet "katastrofläge" infördes.

Katastrofläge var fokus på att alla skulle få mat, sova (så gott det gick), maken jobba litegrann iaf, och sonen få ngn som kunde sköta honom om dagarna. That's it. Inget annat. Maken och mina föräldrar skötte hushållet. Handla, tvätta, städa, laga mat. Mina föräldrar tog med tvätt hem till sig. Jag bara låg eller satt som i dvala och undrade varför jag inte kunde vara som andra mammor. Varför orkade de men inte jag? Varför var jag så lat, känslig, gnällig, mesig? Varför? Vad var det för fel på mig?

Emellanåt kunde jag samla lite energi för att genomföra en aktivitet. Om jag hade vilat tillräckligt mycket en längre tid kunde jag då och då ta mig iväg.  Barnvagnspromenader t ex. Motion är ju bra. Hade ju tränat hela livet och visste ju att motion "alltid var bra" (oj så fel jag hade). Måste motionera. Mantrat i huvudet lät: "jag är frisk, jag kan, jag orkar, måste bara ta i lite till..." Pressade mig hårt. Tog i lite mer. Helt tiden lite mer.

Tog i dygnet runt. Var tvungen att ta i i allt jag gjorde. Att bara sitta upp krävde mer energi än jag någonsin reflekterat över. Vet du hur mycket kraft det tar att sitta upp, hänga med i ett samtal, svara på frågor, sortera bort störande ljud, le och se till att inte falla ihop i en hög? Jag vet. Tyvärr.

Men tillslut skrek kroppen "Jag orkar inte längre! Jag orkar inte".

Jag orkar inte!