torsdag 29 augusti 2013

Funderingar, sprucken blindtarm och en oplanerad bloggpaus

Inte var det meningen att ta en såhär lång paus från bloggen. Inte alls.

Det hela började med ett par dagars funderingar kring bloggandet, hur mycket mental energi det kräver av mig, vilken väg jag valt att gå (alternativmedicinen) och varför.

Är det rätt att jag tar av mina dyrbara skedar för att blogga om det innebär att jag inte orkar fixa mellis och middag till barnen när de kommer hem?
Är jag beredd på att få kritik för det jag skriver?
Vad gör jag i sådana fall?
Orkar jag?

Tankarna malde. Jag älskar att skriva. Älskar responsen jag får av er. Behöver få ur mig tankar och idéer. Vill att barnen ska kunna läsa bloggen framöver och få en inblick i mitt liv som ME-sjuk mamma. Även om vi talar massor om det kanske det kan ge dem en bättre förståelse för varför jag är annorlunda som mamma. Jag har funderat i så många år på att blogga och älskar det.

Men. Mitt i funderandet hände något oväntat.

Något jag - katastroftänkandets mästare - faktiskt aldrig hade trott skulle hända mig själv.
Något jag aldrig oroat mig över.
Något jag inte ens reflekterat över.

Nämligen en sprucken blindtarm.

Först trodde jag att det var vanlig matkatarr, bara 1000 gånger värre.
Först trodde jag att jag hade ätit för många minisalamis (hade nämligen tryckt i mig två paket minisalamis, vilket min magen inte alltid brukar gilla).






När jag svullnade upp och såg höggravid ut var min första tanke, "asch, nu är det slut med salamiätande för min del".
När jag fick allt mer ont i ryggen och hade svårt att andas, trodde jag fortfarande att det var "magkatarr from hell".
När jag inte kunnat sova eller äta på ca tre dagar ringde jag mina två sjuksköterskevänner och sa att "jag har förvisso lite ont på höger sida och jag kan inte lyfta benet utan att det gör ont, men inte kan det vara blindtarmen? Blindtarmen känns väl inte såhär? Visst behöver jag inte åka till sjukhus?"
När jag på tredje dagen fick hög feber, ringde jag åter till min (mkt tålmodiga) väninna,  som sa att jag nog borde åka in. Men jag beslöt mig för att avvakta över natten. Det är säkert bara jag som inbillar mig. Febern är nog bara en ME-krasch. Inte för att jag brukar få 39 g längre, men ändå.
När jag klev upp ur sängen efter ytterligare en klarvaken natt med olidlig smärta insåg jag tillslut att sjukhuset nog ändå var en bra idé.

Men det där med ME och sjukhus brukar inte vara någon bra kombo.

Jag avskyr sjukhus. Skyr dem som pesten. Inte bara pga av Mr OCD. Utan främst pga att sjukhusmiljöer i sig är en skedslukare, kraschutlösare och läkarna inte brukar vara särskilt lyhörda när man berättar att man har ME. Jag har t o m slutat att berätta att jag har ME i vissa fall. Ingen idé. Det slutar nämligen ofta med att en arrogant läkare mumlande suckar och klassar mig som en sån där jobbig, överkänslig, hypokondriker, en sån där som känner efter för mycket och att läkaren säger åt mig att åka hem och vila.  "Känn inte efter så mycket så ska du se att det går över". Att få höra ytterligare en gång att jag inbillat mig, var inte vad jag orkade med.

Så.

Jag undvek att åka in. Ville inte bli förödmjukad igen. Det räcker och blir över det som redan varit under åren.

Därför väntade jag in i det sista med att åka till sjukhuset. Så här i efterhand var det kanske inte mitt livs mest kloka beslut direkt. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Ibland är jag glad att jag har fel.

Döm om min förvåning när jag blev mött av (unga) läkare och sköterskor som var lyhörda, intresserade, empatiska och dessutom hade en mjuk och varm utstrålning.

Maken skjutsade in mig tidigt på morgonen och vi fick hjälp inom en kvart. Allt gick väldigt snabbt och smidigt. Den trevliga, unga kvinnliga läkaren på akuten bedömde att det nog lät som blindtarmsinflammation. Snabbsänkan var hög, 150, och ett ultraljud bekräftade att det faktiskt var blindtarmen. Läkarna rekommenderade operation.

Och jag kom på mig själv att bli glad (!?)

Glad över att det var blindtarmen.
Glad över att inte bli negligerad.
Glad över att inte ha blivit klassad som hysterisk och överkänslig.
Glad över att jag faktiskt känner min kropp.
Glad över att jag kan lita på min magkänsla (även om jag ignorerade den länge)

"Jippie! Det ÄR blindtarmen!" :)





 Inte riktigt så här jag hade tänkt att fira skolavslutningen. 



Så. Nu kom frågan. "Är du i övrigt frisk?"

Hmm... Vad ska jag säga?

Tar ett djupt andetag. Andas in långsamt. Nu kommer det. Förberedde mig på att bli förödmjukad igen.

"Nej, jag har ME, en troligtvis neuroimmun sjukdom. Jag tål inte narkos eller mediciner särskilt väl, inte heller glukos/socker och återhämtar mig extremt sakta efter aktivitet och operationer. Finns det ngn möjlighet att slippa operation? Eller kan jag slippa narkos? Kan man operera med lokalbedövning (som då jag tog bort bröstknölen)? Kan jag slippa glukosdropp och få Ringer istället (som jag fått tidigare)?"

Den unga, manliga läkarens svar var oväntat.

Han satte sig ner på huk, tog sig tid, lyssnade lyhört och med genuint intresse. Han frågade direkt vad ME är, på vilket sätt jag reagerat vid tidigare operationer/narkoser, hur jag reagerar på läkemedel och frågar var han kan hitta mer information om ME (!) och var mina journaler finns. Han frågade varför jag inte tål socker, hur det yttrar sig. Därefter gick han iväg och läste på, kontaktade ME-mottagningen på Danderyds sjh (!) och kom tillbaka tillsammans med en annan ung, manlig narkosläkare som var precis lika intresserad och lyhörd. Tillsammans diskuterade vi vilka alternativ jag hade och hur vi skulle lösa det på bästa sätt.

Operation var absolut nödvändigt.
Narkos likaså.
Men de kunde ge ytterst lite och "snäll"  narkos och inga lugnande.
De kunde också ge sk Ringerlösning, saltdropp, istället för glukosdroppet.
Och de skulle ge mig pyttedoser av morfin efter operationen.

Så. Ok. Bara köpa läget. Det blir operation.



Inte min favoritoutfit. Om man säger så. 



När det spred sig att jag inte ville ha glukosdropp kom sköterskorna förbi, nyfikna. "Varför då?" Ingen verkade reflektera över varför man ger glukos eller om det alltid är nödvändigt. "Går det lika bra med saltlösning?" Många intressanta samtal kring socker, IBS, sockerberoende och ME blev det!

Så. Bara att vänta på operation. Jag låg först på listan efter dagens planerade operationer.

Men.

Sen sprack blindtarmen. Plötsligt började jag få frossa, skakade så kraftigt att jag studsade på sängen och hackade tänder så att det lät som i en tecknad film. Maken blev livrädd.

"Jaha, där sprack den! Det blir så då...", sa läkaren.

Tyvärr innebar sprucken blindtarm att jag var tvungen att få två olika sorters antibiotika intravenöst. Tyvärr eftersom att jag i  vanliga fall skyr antibiotika lika mycket som sjukhus. Vägrar om det inte är livsnödvändigt. Men i detta fall hade jag enligt läkarna inget val.

Med lite antibiotika och febernedsättande släppte frossan efter ett par minuter. Men den kom tillbaka med jämna mellanrum de följande timmarna. Då blev det påfyllning av medicinerna.

Tyvärr innebär även en sprucken blindtarm att man blir nerprioriterad på operationslistan då man kontaminerar hela operationssalen (berättade mamma operationssköterskan glatt). "De måste toksanera salen efteråt och vill ha dig sist. Du smutsar ner hela salen."

Jaha. Bara att vänta. Och vänta. Och vänta.



Hur frisk blir man av den här utsikten??


Efter 15 timmar och otaliga frossanfall blev det så äntligen dags för operation kl 23 på kvällen.

Allt gick bra. Operationen tog lite längre tid än normalt då blindtarmen brustit rejält och det e u såg lite illa ut i buken. Men det gick bra. För första gången någonsin vaknade jag snabbt ur narkosen och var relativt "pigg" efteråt. Mådde inte illa alls. Pyttedoserna med morfin funkade över förväntan.

Sen blev jag jobbig patient igen.

Jag tackade (förutom glukosdroppet) även nej till:

- fil-/gröt-/smörgås-frukostarna
- saft (det enda som erbjöds efter operationen, jag fick fråga efter vanligt vatten!)
- näringsdryck ("det hjälper läkningen"?? Har de läst innehållsförteckningen??)
- sjukhusmaten
- mellanmålen (som bestod av bl a söt kräm, pannkakor, bullar, smörgåsar och annat sött).

Varför ger man patienterna mat med så mycket socker i? Socker är ju mumma för bakterier. Helt obegripligt hur man kan tro att den typ av mat de serverar ska läka patienterna. Skulle jag ätit den skulle jag ha blivit ännu sjukare! Hua.

Maken och min mor kom hem hemlagad LCHF-mat. Dessutom hade jag ju kört periodisk fasta sedan i våras och under veckan med blindtarmssmärtan genomfört en ofrivillig 60-h-fasta. Därför kunde  jag med lätthet hoppa över både frukost och lunch på sjukhuset, jag var helt enkelt inte hungrig. Alls.

Det tog ett bra tag innan hungern kom tillbaka, vilket märktes tydligt på figuren när jag kom hem. Åt pytteportioner i flera veckor efteråt. Äger ingen våg längre men hade nog tappat ca 5 kg. Minst (men blindtarmsoperation är verkligen inte en bantningsmetod jag rekommenderar!)


makens matlådor som han levererade dagligen  



makens mat såg betydligt godare och nyttigare ut än sjukhusmaten,

 trots det fick jag inte i mig hela portionen...



Efter operationen kom det värsta.

Att behålla lugnet i sjukhusmiljö.
Att inte låta tvången få grepp om mig.
Att inte bli hysterisk över blodiga draperier, medpatienter med bajsfläckiga landstingskläder, nerspydda dagrum, smutsiga toaletter.
Och allt sånt som man som OCD:are har full koll på.

Som bacillfobiker är inte sjukhus drömstället nr 1 direkt. Ett sjukhus är en mardröm för en OCD:are. Fläckar överallt. MRSA-hot i allt man tar i (eller ställer väskan/kläderna på...).

Lite försiktigt bad jag sköterskan byta draperi hos min rumsgranne då det var rödfläckat av blod, men hon förstod inte vad jag menade. :) Istället tryckte jag mig mot andra kanten av rummet när jag var tvungen att gå på toa. Ringde till maken och sa att han och barnen absolut inte får nudda draperiet. De fick inte ställa sina väskor eller lägga sina jackor var som helst. "Nudda inget!" Puh!

Mot alla odds lyckades jag faktiskt hålla Mr OCD på håll. Han pyste lite på avstånd. Men fick aldrig greppet om mig.

Däremot höll jag på att bli helt skogstokig på min ena rumskamrat. En äldre dam som gnällde på allt och alla. Kritiserade personalen. Skrek och skällde ut sina anhöriga på telefon en sisådär 10 ggr varje dag. Telefonen ringde med hög volym och väckte den andra stackars äldre damen som blev livrädd av signalen varje gång. Tillslut sa jag till personalen att de fick sänka volymen el ta bort telefonen.

Sova på sjukhus var ingen hit. Ont i magen. Insomni. Snarkande, gnällande och skrikande rumskamrat gjorde inte direkt underverk för sömnen. Men det gick hyggligt, bättre än väntat, trots allt.

Först sa de att jag skulle få komma hem dagen efter operationen.
När blindtarmen sprack sa de att jag måste stanna ytterligare en dag.
När snabbsänkan dag tre fortfarande var 500 (!) fick jag inte heller åka hem.

Spenderade till slut fyra dygn på sjukhuset.
Fyra dygn av intensiv OCD-terapi.

Måste än en gång poängtera. Personalen var alldeles fantastisk. Långt över förväntan. Alla förutom den utskrivande doktorn som, när jag stod färdigpackad och klar att åka hem mumlade snabbt och utan att titta på mig: "hmm, sprucken blindtarm, sänkan 500, det blir mer antibiotika" och gick (!?). Var tvungen att fråga sköterskan vad han menade. Jag stod där som ett frågetecken. Vaddå? Jag skulle ju få åka hem?? Men icke. Sänkan måste ner.

Jaha. Bara att packa upp och lägga sig ner igen.

Nåväl. 

Vad är väl en skolavslutning, middag med kära vänner och ett stillsamt 40-årsfirande (i efterskott)? När man kan checka in på sjukhus i 4 dagar och med feberfrossa och olidlig smärta vänta på att få operera brusten blindtarm i 15 h? Plus en ofrivillig och intensiv OCD-terapi, sällskap av skrikande pantertanter, tokont i magen och läckra sjukhuskläder?












6 kommentarer:

Nilla sa...

Oj, vilken pärs du gått igenom. Hoppas du känner dig bättre nu. Kram

5varvirondellen sa...

Tack snälla! Jadå, nu mår jag bra igen. :)
Kram

En långvarig förkylning sa...

Blir alldeles svett av att läsa! Förstår den där knäppa 'glädjen' att det var något 'riktigt' man var sjuk av... Men fy för hela grejen. Tack för att du orkar återge och berätta, för jag undrar ofta hur det skulle bli om man behövde opereras. Jag tål inte heller narkos eller morfin. Och ja, det där med mat... Har mängder med allergier... Och socker är ju inte heller ok, men är inte längre beroende av det tack o lov. Men just glukos liksom...
Bra kämpat med ocd'n ovanpå allt, förutom ME... Sjukhus är ju inte direkt en avslappnande miljö.. Kram!

5varvirondellen sa...

Ja, att läggas in på sjukhus är en mardröm för oss med ME. Ville därför dela med mig och berätta om hur "bra" det faktiskt, under rådande omständigheter, det gick och att det går att tacka nej till vissa saker man inte tål. Vad gäller mat är nog ändå det bästa sättet att be anhöriga att komma med mat, då vet man att man tål allt och vad som är i...

KRAM!

En långvarig förkylning sa...

Mycket bra, ja! Tyvärr är både jag och min man sjuka i ME och har inga anhöriga som kan hjälpa oss. MEN! Jag har fått matlådor genom hemtjänst! Eller fått och fått, jag betalar per portion, men dom går heeelt och hållet efter mina allergier och önskemål. Mycket gott! Eller ja, bättre än min barndoms skolmat.. : )

Anonym sa...

Hejsan! hittade just din blogg (googlade på gurkmeja :) )tycker du skriver bra! Vill mest bara stämma i i frågan om sockerdosen man väntas trycka i sig på sjukhus.
Födde barn för ett tag sedan, och fick verkligen tjata om att få vatten. Barnmorskorna ville bara ge saft för "annars får du ingen energi till att genomföra detta!" Vilket skitsnack, man blir ju arg. och undrar varför dom har den föreställningen, att äcklig (och säkert billigaste saften som aldrig varit i närheten av frukt eller bär) ska hjälpa kroppen.