onsdag 29 maj 2013

Lycka, krasch och minisalami

Lycka är att:

1. Maken filmade sonens gitarruppvisning så att jag trots allt kunde se sonen spela då jag tyvärr tokkraschade minuterna innan vi skulle gå hemifrån (ytterligare ett exempel på att det där med att tala i telefon o/e oförutsedda händelser är minst lika skedkrävande som fysisk aktivitet). Att se sonens gitarrspel är medicin för både kropp och själ. Även om jag inte kunde ta mig till Kulturskolan tillsammans med de andra (maken, sonen och mina föräldrar).

2. Två underbara och världens finaste 11-åriga killar gick till ICA och handlade minisalamis till kraschad mamma.

3. Blomman lever! Ett tag till iaf... ;) Gjorde ett ryck och klippte bort lite torra blad och vattnade rejält häromdagen. Och efter ett par dagar kom det fram ett par nya blommor. Om det var korrekt behandling av den stackars blomman eller inte, vet jag ej. Men det där med vatten verkar vara en hit. :)

4. Balkonggräset äntligen är på plats. Det som hittills varje sommar blivit nedprioriterat. Lite för blått för min smak (fanns bara gråblått och grönt) men det gör altanen betydligt mer ombonad och mysig samt förhindrar förhoppningsvis att den gamla svarta gummimattan bränner sönder de bara fötterna när solen lyser starkt i sommar. Men allra mest gör det att renoveringen av altanen kan vänta ett bra tag till (räcket ska bytas ut, + likadana stenplattor som i kök/vardagsrum ska läggas). Nu saknas bara ett parasoll. Så. Tillräckligt bra tillsvidare.

5. Barnen idag har tagit fram gatukritorna, ritat upp en spelplan och spelar "Smash" tillsammans. Att de är ute och leker hela eftermiddagarna och kvällarna. Att de skrattar, springer och har roligt tillsammans. Antingen tillsammans bara de två eller tillsammans med sina vänner. Lycka är skrattande, lekande barn.

6. Efter gröna drinkar är det nu "bone broth" som står på tur hemma hos oss. Häromdagen kokade vi en rejäl laddning med ben och varje dag hela veckan har jag druckit en kopp. Fast jag var tvungen att piffa till den med lite färska örtkryddor, gurkmeja/svartpeppar, salt och tomater för att den skulle gå att få ner. Innan dess var den tyvärr allt annat än god, om man uttrycker sig milt. Men vad gör man inte för att försöka läka?

Bone broth rekommenderas bl a av läkaren Terry Wahls som botade sin sekundärprogressiva MS med hjälp av paleokost. Kan varmt rekommendera hennes bok "Minding my mitocindria" (men gör inte samma miss som jag, se till att inte köpa large print ifall du inte gillar gigantiskt stor text).


7. En ny, stor, laddning med böcker från Bokus. Nu har jag - kanske - så att jag klarar mig fram till sommaren? :)


Har spenderat hela dagen däckad i soffan och ska nu återgå till dokumentären "Under my skin" som har stått på min to-do-list länge. Filmen handlar om Lyme eller kronisk neuroborrelia och är skrämmande men viktig och mycket sevärd!



Den lever! 


Altanen 


Bone broth på g


Bone broth med kryddor och tomater


Bokuslycka! 



lördag 25 maj 2013

Hur tänkte jag nu?

Att jag aldrig lär mig. Fick i förmiddags för mig att jag skulle hjälpa maken (som som vanligt har ett minst sagt fullspäckat schema även på helgerna) att dammsuga.

Eller.

Då vi inte definierar "att städa" på samma sätt blir dammsugning ofta eftersatt här hemma. För maken innebär att städa att man plockar. Damm störs han inte alls av på samma sätt som stök. För mig är det precis tvärtom. Jag kan leva med ett par högar med tidningar/böcker på soffbordet eller tvätthögar på sängen men blir helt galen av när dammet tagit över helt, köksön är smulig eller handfaten  smutsiga (värst av allt i mina ögon!).

Så.

När jag insåg att dammsugning inte stod på helgens to-do-list (den här helgen heller) fick jag för mig att jag skulle dammsuga. Stod inte ut längre.

Hur tänkte jag?

Inte alls, visar det sig.

Att dammsuga är bland det värsta jag kan göra, enligt Mr ME. Att dra en tung koloss, böja sig ner otaliga gånger (då sladden ju har för vana att åka ur uttaget hela tiden) och jobba med armarna är rena rama idiotin. Allt sånt som man ska undvika med ME (böja sig ner, lyfta och jobba med armarna). Det tog inte mer än en minut innan mjölksyran slog till i hela kroppen, pulsen blev skyhög och jag andfådd, yr o/e svimfärdig. Trots att dammsugningen i sig inte tog mer än drygt 5 minuter (ja, jag slarvade rejält, som vanligt) kraschade jag direkt. Och nu, en dryg timme senare, är jag fortfarande yr och har fortfarande mjölksyra i armar och ben så att armarna skakar när jag skriver detta.

Bad idea.

Varför glömmer jag?
Varför tror jag att just denna gång ska vara annorlunda mot de tusentals gånger då jag tidigare dammsugit och kraschat?
Varför kan jag inte låta bli ibland?
Varför är jag så förbannat envis?

Svaret ligger nog i en blandning av impulsivitet, inbillningsfriskhet, envishet, optimism, leda och en ständig inre piska (lat = värdelös, effektiv = duger). Så fort kroppen visar minsta tecken på en gnutta energi tror jag att jag inbillat mig Mr ME.

Att jag faktiskt inte alls är sjuk.
Att jag kan mer än jag tror.
Att lite dammsugning dör man väl inte av.
Att maken ska bli överförtjust när han kommer hem och säga "men tack älskling, va fint du gjort!".

Sanningen är att han brukar bli smått arg på mig när jag dammsuger. En kraschad fru är långt värre än ett par dammråttor. Tycker han. Ju. Han vill hellre ha en fru som kan umgås, prata, tåla ljud och delta i familjeaktiviteter än ett rent hus. Av någon konstig anledning. :)

Dammet är (nästan) borta. Om det var värt det? Nej. Inte just nu. Fråga mig igen i morgon. Om kraschen går över snabbt är svaret kanske ett annat. Men sannolikt nej. Armarna skakar alldeles för mycket just nu och pulsen har ännu inte gått ner. Har jag otur har jag pajjat hela helgen.

Om jag vilar allt jag kan nu kanske jag hinner återhämta mig tills dess att han och tjejerna kommer hem från årets första besök på byns utomhusbad? Sannolikheten är typ noll men värt ett försök. :)

Får nog ta ett snack med mig själv igen. Om det där med impulsivitet och att inte tänka efter före. Hur svårt kan det vara? Ibland blir jag trött på mig själv.





fredag 24 maj 2013

Det där med blommor

Känner att det här med blommor är min grej. Såhär ser alla mina växter och blommor ut. Jag har nästan gett upp och tycker att Sias konstblommor verkar vara ett bra alternativ. :)



Det är ju det där med att vattna som är mitt problem. Antingen glömmer jag bort det, eller så har jag inte energi nog att prioritera blommorna. När krafterna inte räcker till dusch, matlagning eller städning kommer blomskötsel längst ner på listan (fast före skura golvet, förstås). Så. Det slutar oftast såhär. Fast ser ni att det är två små blommor som inte gett upp än? :)

Fick tips om att Aloe Vera-plantor är lättskötta och dessutom är en läkeväxt som kan göra nytta i hemmet (har nyss läst in mig på Aloe Vera). Mor min var förbi vår lokala blomsterbutik (som drivs av dotterns klasskompis gulliga mamma) idag och köpte en till mig. Har förstått att Aloe Vera-plantan inte gillar för mycket vatten. Passar mig perfekt! Wish me luck.




söndag 19 maj 2013

Lycka, kära vänner och att ta sig hemifrån en stund

Börjar sakta vakna upp efter en period med sömnlöshet, tvång och ett par efterlängtade aktiviteter. Den senaste tidens lycka har varit:

1. Att kära kraniosakralväninnan kom förbi och gav mig akutbehandling när sömnbristen, tvången och värken var olidlig. Och att behandlingen ledde till att jag kunde genomföra ett antal aktiviteter jag sett fram emot länge. Vad skulle jag göra utan henne? 1-2 timmars sömn per natt är outhärdligt om man inte vet att lite lindring finns inom räckhåll. Hon är min snuttefilt.

2. Att jag lyckades ta mig iväg på "fruhippa" för kraniosakralväninnan som gift sig för en tid sedan. En mycket stillsam och enkel tillställning. Det där med stora möhippor har jag för länge sedan insett att jag inte klarar av men en lugn middag tillsammans med tre kära vänner på värdshuset i grannbyn var genomförbart.

3. Att ha haft syster på övernattningsbesök efter fruhippan. Att få vakna på morgonen och ha syster där. Att få spendera tid med syster, bara hon och jag. Bara sitta tysta bredvid varandra en stund och prata när och om vi orkar och har lust. Sådan där härlig tystnad det bara kan vara med personer man är trygg tillsammans med. Som t ex en syster.

4. Att ha kommit iväg på en ME-föreläsning. Försöker varje år att ta mig dit då jag vill hålla mig à jour med forskningen och lyssna till föreläsarna IRL. Har oftast med mig maken och pappa docenten och vi diskuterar alltid de nya framstegen tillsammans efteråt. Funderar på vad de nya rönen innebär. Funderar på vilken väg som är bäst för mig att gå. Funderar på vilka alternativ som finns. Funderar på vad jag bör och inte bör lägga min energi på. Och sånt. Det är så skönt att ha två superintellekt att diskutera med när min hjärna inte alltid hänger med så som jag önskar. När jag t ex snöar in på detaljer ser de helheten. När jag blir otålig och överentusiastisk är de logiska och får mig mer rationell. :)

I år fick jag dessutom sällskap av en nyfunnen, kär ME-vän på seminariet. Maken kommer alltid hem och hämtar mig (då jag inte kan åka kommunalt) och då vännen bor i grannbyn följde hon med oss in till stan. Det visade sig att hon var precis lika härlig IRL som jag föreställt mig! Ser fram emot att kunna ta minst en fika eller två tillsammans framöver då hon är en person jag verkligen vill lära känna ännu bättre.

Väl på plats på seminariet träffade jag ännu fler ME-vänner. Både de jag känt och träffat i flera år och nyfunna internet- och bloggvänner. Så roligt att få ett "ansikte" på er alla! Så synd att tiden och orken inte räckte till att prata mer efteråt. Efter fyra timmars föreläsningar var vi alla mer eller mindre däckade när vi gick ut från Landstingssalen och åtminstone jag blev en blöt, mörbultad zombiefläck i soffan så fort jag klev innanför dörren hemma.


5. Att mot alla odds tagit mig iväg på barnfri hotellövernattning för första gången på över fem år. Varje år bokar maken och jag en hotellweekend men de senaste åren har vi varit tvungna att boka av. I allra sista sekunden. Har flera gånger stått med väskorna packade i hallen men bara inte kunnat ta mig iväg då benen inte burit mig, tårarna sprutat av utmattning eller tvången haft ett alltför stort grepp om mig.

Under herrgårdsvistelsen häromdagen hade vi sällskap av våra äldsta och käraste barndomsvänner. Maken och jag har gått i samma klass som min väninna (i 1-3:an och ja, maken och jag träffades på lekis!) och min väninnas man och jag har känt varandra sedan konfirmationslägret (och de har hängt ihop sedan högstadiet). Vi har umgåtts i tre decennier, rest tillsammans, gått på fester tillsammans, ätit middagar tillsammans, spenderat tid i ishallar tillsammans, skrattat och gråtit tillsammans, firar midsommar och Valborg tillsammans, har hjälpt varandra och funnits där för varandra både när livet varit lätt och svårt. Våra barn kommer också väldigt bra överens vilket gör det ännu roligare för oss att umgås familjevis både hemma och på resor. Jag känner mig väldigt trygg när vi reser tillsammans, de hjälper maken att ta hand om våra barn när jag behöver vila, de hjälper mig med tunga väskor och tar enorm hänsyn till att jag blir drake emellanåt. De är oerhört förstående vad gäller min ME. De säger åt mig att lägga mig på soffan under middagen då min kropp strejkar. De kommer med blommor till mina utekrukor när ljungen är torr som fnöske och borde bytts ut för flera månader sedan. De erbjuder sig att handla åt mig när maken inte är hemma. De skjutsar upp mig till tennishallen så att jag ska kunna se dottern spela när maken är upptagen med att vara funktionär och jag inte kan stanna hela tiden. Och vi hjälper dem på alla de sätt vi kan. Vi känner varandra utantill. Vi är på många sätt väldigt olika. Vi känner till varandras fantastiska men även aningen sämre sidor och älskar varandra precis som vi är. Just för att vi är som vi är. De är som familj för mig/oss. De är mina låtsassyskon och jag skulle göra vad som helst för dem. Och de för mig/oss. Lycka är att ha vänner som dem.

Det där med att bo på hotell är som jag tidigare nämnt en utmaning om man som jag har bacill-/fläcktvång. Minsta lilla fläck på soffor, bord, lakan, handfat, duschar, whatever, gör att min kropp på en mikrosekund låser sig helt och får dödspanik. Sen är det oftast tackochgodnatt. Har slutat räkna antalet gånger jag fått panik av tvång på hotell (se t ex inlägget om ögonfranstången). Styrkan på paniken varierar från behöveråkahemdirekt, tvingarallalattduschaochbytaklädertiogångerirad, romantikdödare till kanståutmenintemer. I helgen hittade jag en pytteliten fläck på ett lakan. Och då var det kört. Tog mig igenom kvällen men inte mycket mer. Då även Mr Q (den svullna, värkande kotan i nacken) bråkade fick jag lägga mig och vila på hotellrummet när de andra badade, fick behandlingar och tog en drink i spa-avdelningen. Men. Jag kom iväg. Och det fick räcka.

6. Att äntligen ha bytt ut de gamla utemöblerna på altanen. De som var för små/obekväma (soffan) och för stora/klumpiga (matbordet). Nu matchar möblerna på altanen de gamla på framsidan. Nu är alla utemöbler från Plantagen, i grå konstrotting med hög rygg (ett måste när Mr Q bråkar och jag inte orkar hålla upp nacken). Nu kommer jag nog att trivas på altanen i sommar och får vi bara till lite grå balkonggräsmatta kan vi nog vänta med renovering av altanen ett tag till. :)  (den gamla gummiduken måste tas bort, samma kakelplattor som i köket/vardagsrummet läggas och staketet bytas ut)

7. Att ha kunnat sitta ute i solen. I bikini. I nya, sköna utemöbler. Och att ha fått årets första fräknar.

8. Att frivilliga och gratis pensionärer förbarmat sig över våra rabatter och blomkrukor. Mina föräldrar har insett att vår starkaste sida inte är trädgårdsskötsel och erbjöd sig att rensa rabatter, gräva bort ett par taggbuskar och plantera blomkrukor. Se till att det där allra värsta blev gjort. Är lyckligt lottad. Ett par krukor med blommor gör att jag kan stå ut med resten av den gamla, halvt igenvuxna trädgården ett tag till. Tanken är att göra om trädgården (gärna asfalt + blomkrukor för min del men maken har vissa synpunkter så förhandling pågår) men det får vänta tills dess att vi dränerat. En sak i taget. Har jag lärt mig. Eller. Försöker jag lära mig. :)

Tack för att ni tittar in!



altanen 


framsidan med bl a en gammal skruttig ölandstok och en rabatt som sett sina bästa dagar


Herrgårdsweekend





onsdag 8 maj 2013

Det här med fasader

Snubblar över en gammal krönika av Mia Skäringer om fasader. Och tänker att inte mycket har hänt sedan 2009. När jag ser hur krönikan, fyra år senare, nu sprider sig som en löpeld på Facebook får jag en känsla av att det fortfarande finns ett uppdämt behov av att riva fasaderna där ute. Men att ingen vågar vara den som börjar.

Här är mina tankar om fasader (har även skrivit om det tidigare här, härhär och här ).

Fasader är skadliga. Både för oss själva och för vår omgivning.

Fasader är enormt energikrävande. Att förställa sig tar energi. Energi som vi skulle kunna göra så mycket annat både nyttigare och roligare saker med.

Fasader gör oss sjuka. Gör att vi inte lyssnar till kroppens signaler, att vi stressar, pressar oss, att vi inte vågar erkänna om/när vi inte orkar. Att vi inte tycker att vi duger då alla andra ger sken av att ha perfekta liv.

Fasader stänger andra människor ute. Gör att vi inte får äkta, ärliga relationer.

Fasader är för mig ett tecken på låg självkänsla. Att inte våga stå för den man är. Att inte tro att andra skulle tycka om en om man visade hela sig själv.

Fasader är för mig inte alls ett tecken på lycka, tvärtom. När jag träffar personer som har en "perfekt" fasad, konstgjort stelt leende eller en mur omkring sig, börjar jag genast fundera vad som döljer sig under ytan. Vilken sorg som gömmer sig där bakom det perfekta. Vad som gjorde att fasaden byggdes upp en gång i tiden.

Fasader gör att andra i vår omgivning inte heller vågar visa sig sårbara vilket kan resultera i att många - helt i onödan - går omkring och håller saker, som kanske skulle behöva ventileras, inom sig. Istället för att känna friheten i och styrkan av att pysa ut dem lite då och då. Att vi alla går omkring och önskar öppna oss men att ingen vågar börja.

Fasader är för mig helt ointressanta. En glättig fasad lockar mig inte. Det jag dras till hos andra människor är de små krackeleringarna. De ärliga ögonen. De små sprickorna i lacken. Det är de som är intressanta. Jag orkar inte lägga min begränsade, dyrbara energi på personer som inte vågar släppa in mig, som inte vågar visa sin sårbarhet. Den typen av relationer är inte längre något jag ödslar min tid på.

Fasader, konstant visad perfekt lycka och dyra statusprylar fungerar istället som en magnet som stöter iväg mig. Jag känner direkt att där vill jag inte vara och studsar snabbt därifrån. Om jag inte känner/ser en liten strimma ljus i en krackelering.

Idag är de relationer jag har helt annorlunda mot de jag hade innan jag blev sjuk. Alla år i terapi förändrade mig. Gjorde mig förvisso avsevärt mycket sjukare i min ME (då fel utförd terapi och motion kan vara livsfarligt för ME-sjuka) men det förändrade mitt sätt att se på mig själv och andra.

Förändrade mina värderingar.
Förändrade hur jag såg på vänskap.
Förändrade hur jag såg på mig själv.
Förändrade hur jag såg på framgång och lycka.
Förändrade hur jag såg på andras fasader.

Lärde mig att se igenom dem.
Lärde mig att istället för att avundas andras "perfektion" se de små tecknen, t ex i ögonens uttryck, ni vet de där som så tydligt visar om man ler med bara munnen eller med hela ens själ? Alla tecken som syns om man tittar noga.

Det gjorde att jag började se människor. På riktigt.
Det gjorde att jag blev bra på att se igenom fasader. Se det som ligger gömt. Bakom.
Det gjorde att jag började välja och välja bort.

Idag väljer jag äkta, ärliga relationer där jag och mina vänner vågar visa oss sårbara.
Vågar öppna oss.
Vågar öppna dörren till vårt innersta, våra rädslor, drömmar och sorger.
Vågar visa tillit till varandra.

Det ger mig så enormt mycket mer och känslan av att inse att alla andra bär på snarlika tankar gör att vi känner oss starka och mindre ensamma. Att vi alla är ok. Att ingen är perfekt och att perfektion inte är något att sträva efter.

Jag är långt ifrån perfekt. Jag har många fel. Jag gör ofta fel. Jag babblar för högt och för mycket. Blir för lätt uppspelt, intensiv och engagerad och talar ibland innan jag tänkt klart. Glömmer saker. Missar att lämna in lappar till skolan. Missar att skolan har planeringsdagar. Missar att kolla in Skola Direkt (fast det beror mest på att jag avskyr sajten). Missar att barnen ska ha med sig fika till skolan. Har sällan koll på kalendern och när det är dags för adventspynt/-mys. Har sällan koll på vilken dag, datum eller månad det är. Har inte betalat en räkning på 15 år (sist jag betalade räkningar var det med postavier). Slarvar med städning. Damma vet jag inte vad det är. Dammsuger gör vi bara när vi får gäster eller när det knastrar alltför mycket under fötterna. Putsa fönster tror jag inte att vi gjort en enda gång sedan vi flyttade till nya huset för två år sedan. Skura golv vet jag heller inte vad det är. Har inte koll på barnens vår-/höstkläder eller var alla vantar finns. Byter sängkläder en gång i kvartalet, i bästa fall. Lyckas aldrig hålla liv i blommor. Har en stor trädgård som ser ut som en igenvuxen ödetomt. Viker eller stryker aldrig tvätten utan proppar in skrynkliga kläder i garderoberna. Eller så får familjen hämta ren tvätt i tvättstugan där den ligger i knöliga högar. Eller så ligger den rena tvätten på min säng. Orkar inte plocka upp saker som hamnar på golvet. Sprider saker omkring mig då jag inte orkar hålla ordning. Bakar gör jag ytterst sällan numer, även om jag gärna skulle vilja. Har massor av gropar i låren, degig muffintopmage, är svullen och har alltid mörka ringar under ögonen, ett risigt hår som ser ut som svinto och en kropp som duger som den är men som inte skulle få några modelluppdrag i tidningen Mama.

De som inte tycker om mig för den jag är, slipper. Men jag orkar inte förställa mig. Mina dyrbara skedar måste jag prioritera stenhårt och att upprätthålla en fasad finns inte på den listan. De som inte gillar att jag är transparent behöver inte tycka om mig. Men ofta är det de som själva har fasader som blir obekväma i min närhet. Har jag lärt mig. Och det är ok.

Det är befriande att släppa fasaden.

Ensam är inte stark. Tvärtom. Tillsammans blir vi starkare.

Missförstå mig inte.

Jag älskar mode, smink, naglar, inredning och allt annat som i det stora hela är rätt oviktigt. Men det är bonus och inte det viktiga i livet.

Givetvis talar jag och mina vänner även om yta och prylar. Också. Men inte enbart.

Vi sitter inte och gråter varje gång vi ses men vi ger heller inte sken av att allt är happy happy hela tiden.
Vi lyssnar på varandra.
Vi ljuger inte för varandra.
Vi stänger inte varandra ute.
Vi delar med oss av både glädje och sorg.
Vi lyfter och peppar varandra.
Vi ser varandra.

I mina ögon är det en tecken på styrka och mod att våga visa sig sårbar.
I mina ögon är det de starka som vågar blotta sig, visa sina krackeleringar.
I mina ögon är det coolt att våga vara äkta.

Och när jag ler vill jag att det ska vara genuint, med ögonen, med hela min varelse, med hela min själ.

Inte bara le ett konstlat, stelt leende med munnen. Det ekar ju så tomt.

Jag vill att ni ska se mig. Som jag är.

Och jag vill se er.



Uppdatering:
Fick en bra fråga i kommentarerna och skriver mitt svar även här...

Att fixa till sig genom att kamma håret och sätta på lite smink när man mår pyton så att man känner sig lite piggare räknar jag till placebo och mentalhygien. :) 

Fasad för mig är mer att låtsas att allt är perfekt, att fejk-le och att via handling och ord ge sken av att allt är bra, ifall det inte är det. Att berätta hur allt är "såååå fantastiskt" om man egentligen gråter i hjärtat. Att ge sken av att man orkar allt och "foten i kläm, jajamän-beteenden". Stela, kalla, konstgjorda, påklistrade leenden som är helt utan värme och känsla. Att inte visa någon form av svaghet. Att inte släppa in sin omgivning till sitt innersta. Att alltid hålla masken och aldrig erkänna sin sårbarhet. Att aldrig svara ärligt på frågan hur man mår. Typ.


I min värld kan man ha glittrigt smink, blingiga örhängen och ändå vara genuin i sin utstrålning, sina handlingar och ord. 

Vissa personer i min omgivning (inte mina käraste) har vid upprepade tillfällen sagt åt mig att inte berätta hur jag mår. Att jag ska sluta gråta och bita ihop. Att inte visa andra att jag är svag, att hålla skenet uppe, när jag gråtit hysteriskt av utmattning eller tvång. Att jag inte ska berätta att jag gått i terapi. Att jag inte ska berätta att jag inte alltid orkar. Att inte blotta mig. Men det är inte jag. Jag har valt att inte längre stänga mina känslor inne. Jag har valt att inte längre trycka ner min själ. Jag är övertygad om att det skulle göra mig än sjukare och att det var min vana att i många år gå emot kroppens signaler som bidrog till att jag blev sjuk. Att alla gånger jag t ex grät i taxin på väg till ett nytt kundbesök, torkade tårarna, fixade till sminket och satte på konståkningsleendet och låtsades att allt var bra till slut gjorde mig fysiskt sjuk. Så. Inte mer. Det ni ser är det jag är. 


Vad är fasad för er? 




tisdag 7 maj 2013

Filmkväll, uppe i varv och förutsägbar överansträngning

Att jag aldrig lär mig. 

Så fort jag får en gnutta energi tror jag att jag är frisk och någon slags superwoman. Att jag kan göra allt. Att jag bara inbillat mig ME och att energin är här för att stanna. 

Önskedrömmar, inbillat frisk eller bara väldigt korkad? Tja, säkert en blandning av alla tre. 

I fredags hade vi filmkväll med övernattning för sju tolvåringar. Sonen och hans vänner åt hemmagjorda hamburgare, drack läsk (japp, vi hade för första gången köpt hem läsk, la våra principer åt sidan för en kväll), åt snacks och såg fem filmer. Tre filmer på kvällen och två morgonen därpå. Ena filmen gjorde stor succé (21 jump street), har aldrig förr hört sju killar gapskratta non stop i 1,5 timme! Killarna trodde dock att jag ljög när jag sa att Johnny Depp slog igenom i TV-serien för 25 år sedan, "nää, så gammal är han väl inte!?" :) 

Filmkvällen var lugnare och tystare än vanligt. Killarna skötte sig exemplariskt och gillestuga är en dröm för en ME-mamma. Ett stenhus med källare är vårt bästa köp någonsin. Värt varenda krona och besväret med renovering samt en halvt igenvuxen tomt som ingen förbarmat sig över de senaste 20 åren. Gillestuga och dörr ner till trappan är guld värda. Och att ha dörren kvar när vi renoverar hall/trapp är inte förhandlingsbart från min sida, även om maken och hantverkaren förespråkar att ta bort dörren för att få det mer öppet ner till källaren. :)  

Trots att kvällen var superlugn och flöt på bättre än väntat var det en rejäl ansträngning (att stå på benen ett helt dygn/vid en bestämd tidpunkt, ha en massa intryck omkring mig och vara mentalt "närvarande" en längre tid). 

Då jag alltid måste varva upp inför en ansträngning och umgänge med andra än min familj (och har svårt att hitta off-knappen) vaknade jag speedad i lördags och tyckte att det var en alldeles strålande idé att åka och titta på en ny, större och mer bekväm bäddsoffa till gillestugan då jag ju för en gångs skull stod på benen en lördag. Gäller liksom att passa på. Maken var tveksam men lät sig övertygas av intensiv, bestämd och uppvarvad fru. 

Så. Vi åkte iväg ett par timmar och hittade rätt snabbt en prisvärd soffa (tanken är att göra gillestugan mer inbjudande så att jag kan gömma mig i källaren när jag kraschar och familjen inte behöver tassa på tå runt mig - nu har vi en tio år gammal, sliten och obekväm bäddsoffa från IKEA som sett sina bästa dagar och som med sina stenhårda dynor inte direkt gör underverk för värkande och öm ME-kropp). 

Men. 

När vi kom hem tog det tvärstopp. Återigen kom känslan av att någon slog ifrån en strömbrytare inom mig. Eller vann mot mig på knock out. Tjong! Så ligger jag plötsligt där utslagen, mörbultad, oförmögen att tänka, känslig för alla ljud och utan möjlighet att hålla mig upprätt. Går från uppvarvad och upprätt till en liten blöt fläck från ena sekunden till den andra. 

Behöver jag säga att det var nästintill omöjligt att somna på kvällen? Att jag dagen efter fick det första stora OCD-brytet på länge? Och att det i sin tur gjorde sömnen ännu mer omöjlig natten därpå, trots dunderkur med tyska Valeriana och korrekt "sömnhygien"? 

Där är jag nu. 

Speedad trots meditation och vila. En inre uppvarvning jag inte kan påverka. Som adrenalin som fastnat i "på-läget. Skakar av sömnbrist och utmattning. Migrän, värk i Q (svullna kotan i nacken), ryggen och varenda muskel. En hjärna som saknar logik. Nära till tårar. 

Varje gång en liten, gnutta energi visar sig tar jag i tills dess att jag hårt dunsar in i tegelväggen. Slutar aldrig i tid. Vill utnyttja varenda sekund och har inte en tanke på konsekvenserna när jag är hög på adrenalin och lycka.

Hur mycket jag än lär mig om ME fastnar det inte. Jag kör på tills det tar stopp. Alltid. Varje gång. 

När ska jag lära mig? 

Note to self: Om jag anstränger mig rejält en dag, vila helt dagarna efter! Få inte för mig att "passa på" att göra saker då jag är uppe i varv. Det slutar alltid med error. Fail. Tårar. Kaos. Krasch. Insomni. Tvång. 

Är det ren dårskap, en extrem livsvilja, uppdämd längtan eller en flykt från verkligheten? 

Dumt är det i alla fall. Riktigt dumt. 













Insomni, OCD-bryt och att vara på topp

Efter två nätter i rad med 2-3 h sömn lyxade jag i natt till det med en helt klarvaken natt. 

Sömnbrist i kombination med överansträngning leder (för mig) till OCD, vilket i sin tur leder till ännu mer sömnbrist. Sen är cirkusen igång. 

Det här med insomni och tvång får verkligen min personlighet att blomma, humöret och energin på topp, kroppen helt värkfri samt gör huden under ögonen slät, jämn och inte det minsta svullen. Ett par rejäla OCD-bryt varje dag gör underverk för självkänslan och får dessutom kroppen att fastna i ett skönt speedat tillstånd som i sin tur gör underverk för sömnen. Rekommenderas varmt. En härlig, god cirkel. 

I helgen har jag blommat. Sådär som jag är när jag är mitt allra bästa jag. Fått panik av blåbär. Gråtit halvt hysteriskt inför både familjen och dotterns bästa vän. Fått maken att slänga ny, dyr mat och åka tillbaks till affären sent på kvällen efter att ha skurat köket tio gånger. Duschat, tvättat håret och bytt kläder två gånger på en och samma eftermiddag. Lugnat ner mig en smula för att ett par timmar senare köra samma show igen. 

Varför sova när man kan leka elvisp, meditera eller räkna till åtta om och om igen tills dess att det är dags att gå upp? 

Varför vara lugn, glad och rationell när man kan vara sådär härligt uppvarvad, panikslagen och helt utan förmåga till logiskt tänkande?

Life is good. 


onsdag 1 maj 2013

Valborg, mörka chokladmoussedrömmar och ett par efterlängtade böcker

Lycka är att:

1. I sista stund hitta kraft nog för att fira Valborg tillsammans med kära vänner. Att sammanföra gamla och nya vänner med varandra. Att skratta, babbla, skoja och känna sig frisk för en stund. 

2. För första gången på vad som känns som en evighet ha fått flera timmars sammanhängande sömn. Så efterlängtat. Så nödvändigt för själen, humöret, läkningen och ffa hoppet.

3. Ösregnet snabbt drog förbi och barnen (tillsammans med papporna) kunde gå med i fackeltåget ner till Valborgsmässoelden. 

4. Snälla väninnan körde bil (500 m) ner till brasan så att jag slapp gå uppför den långa, branta backen och kunde spara skedarna till umgänget. 

5. Ha ha hittat ett alternativ till vår standardefterrätt (LCHF utan mejerier gör utbudet aningen begränsat). Men ffa att jag kom ihåg/planerade/orkade/lyckades att göra den (dock med viss hjälp från maken, ska villigt erkännas). Och att - nästan - alla chokladformar höll! :) 

6. Maken åter igen lagade en fantastisk middag igår kväll. Den 3 kg tunga bogsteken som fått bo i ugnen i över 4 timmar blev underbart mör och såsen som puttrat sedan tidig morgon var magiskt god. 

7. Ha lyckats hålla köpstoppet. Med undantag för köp av böcker men det räknar jag till "behöver/medicin".  Äntligen är sköldkörtelbibeln och jodbibeln i min ägo. Nu ska jag lära mig ännu mer om binjurar, sköldkörtlar och hur man blir frisk från sköldkörtelproblem samt hur jod kan läka fibrocystiska bröst. 


8. Säkert - och som vanligt - sist av alla ha insett storheten hos  "Mad Men" (Netflix). Har haft MM-maraton de senaste dagarna. Bra medicin mot den deppighet som orsakas av sömnlöshet och krasch. Det går inte att fälla tårar av sorg när man ser vackra kläder/frisyrer och hur karaktärerna dricker, röker och beter sig allt annat än politiskt korrekt (med dagens mått mätt) dagarna i ända. 

9. Ännu inte ha tröttnat på Måns och "Broken parts".




Den magiska bogsteken. 






Idén till efterrätten fick jag hos fantastiska Malin "Helt enkelt" . 
Jag sparar ofta länkar och bilder när jag surfar runt på bloggar
men glömmer tyvärr oftast bort att använda mig av dem när vi väl
ska få gäster, laga roligare middagar eller försöka ge oss på att inreda huset.
Malin hade gjort en vit chokladdröm - en form av vit choklad och fyllning med vaniljkesella och lime.

Då jag inte är alltför förtjust i vit choklad och inte tål kesella gjorde jag istället en
LCHF-variant med mörk choklad och chokladmousse. 

Jag höftar alltid när jag bakar eller lagar mat, fastän jag vet att man inte ska,
vilket nog beror på att jag inte har tålamod att läsa innantill
(fråga maken min hur många ggr jag orkat läsa instruktionshäften...).


Det blir inte alltid bra men jag lär mig - oftast - av misstagen. :)

Jag gjorde en stor sats formar då jag inte visste hur många som skulle hålla.
Gjorde nämligen en variant av dessa i julas (små knäckformar med nutellafyllning + hasselnöt på toppen)
men då sprack chokladen när jag tog av formarna.

Denna gång lät vi den smälta chokladen stelna lite i kylen innan penslingen och gjorde 3 lager, 

vilket gjorde det lättare att pensla och att alla utom en höll när vi tog bort pappersformarna.

Formarna bör göras två dagar före och chokladmoussen en dag före. 

Recept (ca 16 st)


DAG 1
Formar

Pensla smält 70% mörk choklad i muffinsformar. 
2-3 lager. 
Lättast om chokladen får stelna lite i kylen innan pensling. 
Kyl 1 dygn. 


DAG 2
Chokladmousse
Smält 50 g smör
Bryt ner 200 g 70% choklad
Lite flingsalt o äkta vaniljpulver
Svalna ordentligt (annars fail...)

Dela 8 ägg
Vispa äggvitorna hårt. 
Blanda (avsvalnad!) choklad/smörblandning i äggulorna. 
Vänd ihop vitorna med gulor/smör/choklad. 

Ta bort muffinspappret från formen (försiktigt!) 
Fyll formarna med moussen. 
Kyl 1 dygn. 


DAG 3
Dekorera med hallon & mynta
Servera vispad grädde till.




Valborgsmiddagen



"Sköldkörtelbibeln"


"Jodbibeln"