lördag 25 maj 2013

Hur tänkte jag nu?

Att jag aldrig lär mig. Fick i förmiddags för mig att jag skulle hjälpa maken (som som vanligt har ett minst sagt fullspäckat schema även på helgerna) att dammsuga.

Eller.

Då vi inte definierar "att städa" på samma sätt blir dammsugning ofta eftersatt här hemma. För maken innebär att städa att man plockar. Damm störs han inte alls av på samma sätt som stök. För mig är det precis tvärtom. Jag kan leva med ett par högar med tidningar/böcker på soffbordet eller tvätthögar på sängen men blir helt galen av när dammet tagit över helt, köksön är smulig eller handfaten  smutsiga (värst av allt i mina ögon!).

Så.

När jag insåg att dammsugning inte stod på helgens to-do-list (den här helgen heller) fick jag för mig att jag skulle dammsuga. Stod inte ut längre.

Hur tänkte jag?

Inte alls, visar det sig.

Att dammsuga är bland det värsta jag kan göra, enligt Mr ME. Att dra en tung koloss, böja sig ner otaliga gånger (då sladden ju har för vana att åka ur uttaget hela tiden) och jobba med armarna är rena rama idiotin. Allt sånt som man ska undvika med ME (böja sig ner, lyfta och jobba med armarna). Det tog inte mer än en minut innan mjölksyran slog till i hela kroppen, pulsen blev skyhög och jag andfådd, yr o/e svimfärdig. Trots att dammsugningen i sig inte tog mer än drygt 5 minuter (ja, jag slarvade rejält, som vanligt) kraschade jag direkt. Och nu, en dryg timme senare, är jag fortfarande yr och har fortfarande mjölksyra i armar och ben så att armarna skakar när jag skriver detta.

Bad idea.

Varför glömmer jag?
Varför tror jag att just denna gång ska vara annorlunda mot de tusentals gånger då jag tidigare dammsugit och kraschat?
Varför kan jag inte låta bli ibland?
Varför är jag så förbannat envis?

Svaret ligger nog i en blandning av impulsivitet, inbillningsfriskhet, envishet, optimism, leda och en ständig inre piska (lat = värdelös, effektiv = duger). Så fort kroppen visar minsta tecken på en gnutta energi tror jag att jag inbillat mig Mr ME.

Att jag faktiskt inte alls är sjuk.
Att jag kan mer än jag tror.
Att lite dammsugning dör man väl inte av.
Att maken ska bli överförtjust när han kommer hem och säga "men tack älskling, va fint du gjort!".

Sanningen är att han brukar bli smått arg på mig när jag dammsuger. En kraschad fru är långt värre än ett par dammråttor. Tycker han. Ju. Han vill hellre ha en fru som kan umgås, prata, tåla ljud och delta i familjeaktiviteter än ett rent hus. Av någon konstig anledning. :)

Dammet är (nästan) borta. Om det var värt det? Nej. Inte just nu. Fråga mig igen i morgon. Om kraschen går över snabbt är svaret kanske ett annat. Men sannolikt nej. Armarna skakar alldeles för mycket just nu och pulsen har ännu inte gått ner. Har jag otur har jag pajjat hela helgen.

Om jag vilar allt jag kan nu kanske jag hinner återhämta mig tills dess att han och tjejerna kommer hem från årets första besök på byns utomhusbad? Sannolikheten är typ noll men värt ett försök. :)

Får nog ta ett snack med mig själv igen. Om det där med impulsivitet och att inte tänka efter före. Hur svårt kan det vara? Ibland blir jag trött på mig själv.





4 kommentarer:

Anja Olergård sa...

Vet inte hur många gånger jag gått igenom samma process. Du sätter ord på precis allt man tänker. Igår sa min man när jag låg på soffan och kände mig illojal för att jag lät honom plocka in handlingsvarorna själv: Gör nåt för din ME. Varför vill vi bidra i hemmet när våra män vill ha oss friska? Vi är kloka, men ändå så dumma ;) Hoppas kraschen blir kort och lätt.

Svetlana Driagina sa...

Fina, fina envisa vännen! ja...man lär ju sig aldrig!
Hoppas du inte bli kraschad för länge!
Massvis med styrkekramar till dig! <3 <3 <3
//Lana

Malin sa...

Hög igenkänningsfaktor på det här inlägget! Jag har visserligen inte ME, men förövrigt är det slående likt min situation. Maken min har precis samma inställning till städning vilket resulterar i att impulsiva jag (som egentligen borde släppa efter lite på alla "måsten"), gör i princip allt i hemmet. Vi har testat att göra veckoschema, men det slutar med att jag inte står ut med att se dammet, tvätten, disken växa utan jag gör det iaf.. Resultatet blir nästan alltid total utmattning lagom till helgen. Lär mig heller aldrig... :(

Lena sa...

Åh, jag känner igen mig exakt i det du skriver. Varför lär man sig aldrig? Jag har nu pressat mig själv för hårt för länge och det har resulterat i en ovanligt lång krasch, den har hållit i sig i tre veckor nu. Jag kommer aldrig att kunna förlåta mig själv ifall jag blivit permanent sämre!

Min man brukar säga åt mig då jag gör för mycket, jag har nån sorts inre bild av hur jag vill vara och hur mycket jag vill orka, och då kör jag på i 150 tills jag kraschar, istället för att lyssna på min kropp och sluta innan jag blir trött...