Om (sömn)medicinberoende hos Malou i TV4.

Efter tio år med insomni from hell och ha testat i princip alla insomnings- & sömntabletter som finns blir jag gripen av berättelsen hos Malou idag. Känner igen desperationen. Känner också igen det faktum att läkarna ofta står handfallna och endast kan erbjuda medicin, mer medicin och mer medicin. Funkar inte första preparatet lägger vi till ett nytt, och sen ytterligare ett nytt, och sen höjer vi dosen, och höjer lite till, tills dess att de inte vågar ge en mer. Sen när varken piller, KBT, sömnhygien eller motion ändå inte fungerar kliar de sig i huvudet och säger att "den där dosen ska knäcka en val, nu vet jag inte vad jag ska göra, vågar inte ge dig mer". De har (eller hade) inga fler alternativ att erbjuda.

Min absolut värsta period sedan jag fick ME är utan tvekan de år då jag var konstant "drogad". Min botten var då jag tog ca 9 tabletter/dag och var så väck att jag emellanåt satt och gungade i en fåtölj och kände mig som i Gökboet. Som att befinna sig i gränslandet till vansinne. Helt väck. En oerhört skrämmande upplevelse. För både mig och min familj.

Att som nybliven förstagångsmamma bli uppmanad att sluta att amma tvärt när sonen endast är 3 månader gammal, för att proppas full med medicin, var en mardröm. Men inte i närheten lika tufft som de kommande åren med nästintill total sömnbrist skulle bli. Och de konsekvenser insomnin fick. Som förvärringen av ME. Som Mr OCD. Som alla ytterst obehagliga biverkningar. Men ffa - att inte kunna sköta barnen själv. Den allra största sorgen.

Tackar min familj för att de beordrade mig att sluta tvärt med medicinerna efter ett par år. Minns sommaren då jag desperat ringde husläkaren från semestern och vi fått nog av alla biverkningar. Nu vill vi inte längre, sa vi. Och tog bort alla piller. Direkt. Kanske inte helt klokt men desperat. Rätt omedelbart försvann vissa av de värsta biverkningarna, en del av dem hade ingen ens ens tänkt på var just biverkningar. Andra biverkningar är kvar, fast i mindre omfattning, som restless legs (vilket inte direkt hjälper insomningen).

Att under tio år definierat allt över 3 timmar sömn som "bra". Att gå flera dagar i rad utan en minuts sömn. Att gå månader i sträck med 1-2 timmars sömn per natt. Att år i sträck inte kunna sova mer än 30-60 min i sträck. Att inte kunna sova trots att man gör allt "rätt". Är ett helvete jag inte önskar någon annan. Önskar inget annat än att vi tar sömnproblem på större allvar. Hittar alternativ till piller. Hittar orsakerna till insomnin. Och försöker behandla dem istället för att dämpa symtomen med beroendeframkallande mediciner.

Har av en amerikansk ME-expert fått veta att min insomni (och OCD) troligen beror på ett virus och en inflammation i hjärnan på de ställen som styr sömn (och tvång). Och att jag måste bli av med viruset och inflammationen för att kunna sova igen. Här har kraniosakralterapin och kinesiologin varit till stor hjälp. Har hopp.

Efter dessa tio år av desperation, förtvivlan och sorg är jag - äntligen - på väg att hitta tillbaka till sömnen igen. En långsam, guppig och skör väg, men på väg. Varje timmes sömn tas emot med tacksamhet. Tar den aldrig för given.

Att kunna sova är en gåva. Var rädd om din.