lördag 12 januari 2013

Acceptans, frihetslängtan och frustration


Har tvingats lära mig att acceptera att jag är beroende. Beroende av andra. Beroende av hjälp. Att vara i beroendeställning är för mig bland det svåraste med att vara sjuk. Självkänslan får sig en rejäl törn. Friheten jag var van vid är som bortblåst.

Vissa dagar är det svårare än vanligt att acceptera att jag inte kan ta mig utanför dörren själv. 


Idag är en sån dag då jag mer än något annat önskar att jag kunde göra saker själv. Köra bil. Skrapa bilrutorna. Sätta mig i bilen och åka iväg till ICA för att handla mat när kylskåpet ekar tomt. Rensa garderober. Få ordning i källaren. Sätta upp tavlor. Åka till shoppingcentret och handla alla de småsaker som jag behövt i månader (eller år). Experimentera med hembakat glutenfritt bröd, som både sonen och jag så länge önskat att vi ska göra tillsammans. Städa huset själv när maken är iväg och hans tid inte räcker till. Svänga förbi en vän och ta en fika när jag har lust. Gå på föräldramöten i skolan. Följa med familjen på helgutflykter. Ta mig till stan och gå på tjejmiddag (utan att behöva planera /vila flera veckor i förväg). Ta en powerwalk med syster. Ta en springtur när jag behöver rensa hjärnan. Ta mig hemifrån själv (och ffa veta att jag tar mig hem igen). 

På kvällarna frågar maken vad som hänt under dagen. Mitt svar är nästan alltid detsamma.

Ingenting. Absolut ingenting. Vilket tyvärr bokstavligen är sant. Mina dagar ser i princip likadana ut. Varje dag. Året runt. 

Sömnlös. Vila. Vila. Vila. Ensamhet. Tystnad. Tvätt. Vila. Bastu. Dusch. Vila. Äta. Vila. Läsa. Vila. Samla energi för att hyggligt kunna umgås med familjen om kvällen. Vila. Väntan. 

Väntan. 

Ständigt denna väntan. Väntan på att något roligt ska hända. Väntan på att få saker gjorda. Väntan på att må bättre. Väntan på att maken ska få tid över och ta mig ut på "luftning" (biltur så att jag får se världen utanför). Väntan på sömnen. Väntan på att åter få känna den sköna känslan i kroppen efter ett hårt träningspass. Väntan på träningsvärk. Väntan på att kunna ta med barnen på äventyr. Väntan på att kunna ta en promenad. Väntan på att känna igen mig själv, min egen kropp och hjärna. Väntan på ett riktigt liv. 

Dagar, veckor, månader av väntan. Om ett par månader kanske det händer någonting roligt. Då får jag "leka Askungen" ett par timmar. Då kommer jag ut en stund och får träffa vänner. Typ. Annars. Bara väntan, ensamhet och längtan. 

Längtan efter frihet. Frihet att ta mig hemifrån och kunna göra saker själv. Längtan efter att inte behöva längta efter, o/e vänta på, allt hela tiden. 

Mitt liv är en ständig väntan. 

Jag älskar vårt hus. Jag trivs hemma. Men ibland känns det som ett fängelse. Att i ensamhet stirra in i samma väggar dag ut och dag in, i mer än ett decennium, kräver tålamod och en mental styrka jag ännu inte besitter till fullo. Jag behöver tydligen öva lite till.

Idag är familjen ute på aktiviteter hela dagen. Idag är jag återigen hemma själv i soffan utan möjlighet att få någonting gjort. Idag vill jag inte vara beroende av andra. Idag känns det tungt.  


Men. 

This too shall pass.

3 kommentarer:

Unknown sa...

Jag skulle av hela mitt hjärta ge dig styrka och krafter för att du kunde göra i alla fall hälften av de "vanliga" sakerna! <3
Dina inlägg ger mig perspektiv på mina grin/gnäll-utbrott...när jag inte "orkar"...
Många kramar till dig vännen! <3 <3 <3
//Lana

Anna-Karin sa...

Vet inte vad jag ska säga. Du är fantastisk och jag hoppas och tror att det ska vända. Det måste det! I mina ögon jobbar du beundransvärt systematiskt och klokt mot ständig förbättring. Åh vad jag önskar dig fler bra dagar under tiden!! <3

Jag kan inte helt och fullt förstå hur du har det. Jag har det ungefär som du i olika långa perioder. De timmarna, ibland dagar, tom veckor när jag mår bättre slipper jag vänta och vara beroende (åtminstone när det gäller vissa saker...går ju inte att jämföra med en frisk). Då tankar jag mental kraft för de sämre perioderna. Jag är oerhört dåligt förberedd på den dagen jag eventuellt hamnar i ett sämre läge...

Många varma kramar!
/Anna-Karin

5 varv i rondellen sa...

Tack söta ni! <3

Ja, man samlar kraft under de små stunder då kroppen mår bättre. Utan dem skulle jag inte orka härda ut. De ger hopp och kraft.

Trots att jag jobbat extremt mkt och hårt med det mentala är jag inte till fullo förberedd när skoven slår till med full kraft eller blir långa. Ibland poppar sorgen upp, och numer låter jag dem komma ut så att den inte fastnar i mig. Behöver rensa ut lite då och då...

Stor kram!