måndag 28 januari 2013

Drömmars magi

Under många år (framför allt då maken just startat sitt företag och vi hade det lite knapert ekonomiskt) har den glamourälskande delen av mig fantiserat om en på tok för dyr sak. En såndär "vill ha" (dvs inget behov finns alls, egentligen). Har på skoj nämnt det för maken och sagt att "om vi får råd, då..."  Fastän jag vet att det är alldeles galet och orimligt. Ni vet sådär nästintill ouppnåeligt. Sånt man drömmer om just kanske för att man vet att det aldrig kommer att bli verklighet. Sånt man drömmer om för att fly verkligheten när den ibland är tung.


Häromdagen då vi hade bröllopsdag ville maken överraska mig och sa "vill du köpa dem så gör det!" Först blev jag förvånad. Hade aldrig förväntat mig det. Va? Vad sa han?

Men.

Istället för att bli alldeles till mig och sprallig av lycka blev jag... lugn. Och nöjd. Plötsligt kände jag att jag inte alls varken behöver eller vill ha dem längre. När drömmen nu är ett klick från att bli verklighet var det inte längre lika intressant. Utan mest dyrt och onödigt. Det var ju verkligen ingenting jag egentligen behöver utan bara "vill ha". Eller kanske rättare sagt "trott att jag vill ha". Önskan jag trodde jag hade var borta. Med ens drabbades jag av insikten att jag inte alls har någon lust att slösa bort våra pengar utan såg med ens hur mycket annat (mer nödvändigt) vi istället skulle kunna göra för  samma summa. Det bästa av allt är att det kändes så ofantligt skönt att vara nöjd. Tillfreds. Glad. Lycklig. Och full av kärlek till min man.

Kanske är det så med drömmar. Att det bästa med vissa av dem är just längtan, drömmen i sig. Att vi när vi väl uppnår dem så försvinner magin?

En annan sak jag reflekterade över häromdagen var att jag inte en enda dag sedan vi gifte oss har ångrat mitt beslut. Att gifta mig med min man är bland de bästa beslut jag någonsin fattat. Det tog mig förvisso ett tag att inse att han är mannen i mitt liv men när jag väl stod bredvid honom vid vildsvinen på Skansen och plötsligt slogs av insikten att "det är ju honom jag ska gifta mig med!", var det så självklart (han fattade det liiite tidigare än jag) :)  Min bästa vän. Som det från dag ett kändes som om jag känt i hela mitt liv (vilket vi ju i och för sig  nästan gjort då vi gått i lekis och lågstadiet tillsammans). Att det gått ca 20 år sedan vi sågs kändes inte när vi väl började umgås efter den där återträffen (japp, vi möttes på en klassåterträff). Sedan insikten på Skansen vill jag inte vara ifrån honom ens för en dag. Vi är sådär tråkiga, det där paret som helst inte är ifrån varandra utan trivs bäst i varandras sällskap. Vi gör nästan allt tillsammans. "I nöd och lust" blev dock nästan enbart "nöd" de första tio åren. Vårt äktenskap har gått genom många svåra prövningar (alla pga min ME), men inte en sekund har han vikt från min sida (vilket tyvärr är vanligt, många med ME blir lämnade av sina partners). Tvärtom. Utan honom skulle jag aldrig orka leta behandlingar och varje dag kämpa för att bli så frisk jag kan bli. Utan honom och barnen skulle jag inte ha elden i baken som sporrade mig, på samma sätt. Utan dem skulle jag inte orka ta mig upp ur dikena (skoven) gång på gång på gång. Det är för dem jag kämpar. Vill bli en så normal mamma och fru jag kan bli. Och önskar att jag kan ge tillbaka åtminstone en bråkdel av allt jag fått av honom.


För övrigt har jag idag för första gången på evigheter hittat några skedar så att det räckte till enkel, glutenfri bakning (inget jäsande eller knådande). Tänkte överraska sonen med nygräddade scones efter skolan (vilket typ aldrig har hänt förut). Just som sconsen är färdiggräddade ringer sonen och meddelar att han går hem till en kompis efter skolan (han hade ju aldrig kunnat drömma om att mamma hade bakat). Jaha. Så nu sitter jag med fyra scones och ingen som vill äta dem. Men. Kanske tur det. De verkar inte ha blivit helt lyckade. Är lite ringrostig. Och ovan vid att baka glutenfritt. Måste nog öva mer. Måtte det komma fler skedar.











4 kommentarer:

ryskadockor sa...

Då är du lyckligaste kvinnan! Det är nog många kvinnor som drömmer om en sådan man/vän för livet som alltid ställer upp och som man aldrig slutar älska utan gör det mer och mer varje år!
Så känner jag för min man också! :) Och då är vi lyckliga båda två! :)
Ja, det är klart att lyckas bättre med brödet nästa gång!
Kramar till dig vännen!
//Lana

5 varv i rondellen sa...

Så underbart att höra att du är lika lyckligt lottad! :)

Måste nog gå på kurs hos dig o lära mig fluffet. Ska man blanda bikarbonaten i vinägern först innan man blandar i? Jag la i allt samtidigt... *hjärndimma* :) Måste öva mer helt klart.

KRAM <3

ryskadockor sa...

Nej då, ingen kurs! ;) Jag brukar röra ut det direkt i en matsked... först bikarbonat och på det vinäger. Blandningen som "skummat till" sig blnadar jag försiktigt in i smeten...
Lycka till!
Kram kram

5 varv i rondellen sa...

Åh tack!! Ska testa det nästa gång. :)

KRAM