onsdag 12 december 2012

Lycka, Kulturskolan, acceptans och krasch

Lycka är att:

1. få skjuts av mina föräldrar så att jag kan se mina barns dans- och gitarruppvisningar på Kulturskolans julshow.

2. se glädjen i mina barns ögon när de dansar jazzdans och street dance.

3. höra sonen spela gitarr med glädje.

4. se sonen uppslukas av melodin och stampa takten med ena foten.

5. se sina barn le med hela kroppen.

6. orka få i sonen och hans vän en rejäl portion äggröra och bacon innan uppvisningen.

7. komma ihåg att ta med siliconöronpropparna (så att hjärnan besparas lite intryck och minska belastningen/kraschrisken).

8. det denna gång endast var dans- och gitarr och inte hela blåsorkestern (förra gången glömde jag öronpropparna och messade en vän för att fråga om hon trodde att någon skulle ta illa upp om jag höll för öronen? :) Blåsorkestrar kan - tyvärr - vara helt olidliga för en känslig/trasig hjärna som min...). 

9. mormor och morfar bjöd på pizza/kebab på den lokala pizzerian efter konserten så att jag skulle slippa laga mat när vi kom hem (då de såg att mina krafter var totalt slut efteråt).

10. mina barn var lyckliga över att jag var med på deras uppvisningar igår. Det är tyvärr inte alltid jag klarar av att ta mig iväg. Har sett alltför många kalas, uppvisningar, tävlingar, turneringar via Skype, mobilen och på film istället...


Då gör det ingenting att jag frångick mina principer och att vi åt skräpmat på kvällen.
Då gör det ingenting att jag glömde ta mina värktabletter innan jag for iväg.
Då gör det ingenting att kraschen kom som ett brev på posten i morse.
Då gör det inte lika mycket att jag tyvärr inte kan ta mig iväg på dotterns luciatåg och klassfest idag.

Skulle mer än någoning i världen vilja se dottern gå i luciatåget idag men har lärt mig den hårda vägen att barnens klassfester inte fungerar för mig. Sammankomster med 25 barn plus föräldrar och syskon blir på tok för mycket intryck/ljud/stoj för min hjärna och kropp. Varje gång kraschar jag hårt efteråt. Hur underbart det än är att se sina barns skola och träffa deras vänners trevliga föräldrar har vi tvingats inse att det inte funkar för mig.

Så. Maken får gå ensam i eftermiddag. Jag får se bilder efteråt.

Att som mamma inte kunna följa med sina barn på möten, tävlingar, uppvisningar, klassfester osv är en stor sorg. En sorg jag tvingats acceptera och leva med. Det är en av alla de svåra prioriteringar jag måste göra i vardagen. Varje vecka. Men allra värst är det såhär i jultider och vid skolavslutningstiden på sommaren när alla uppvisningar, klassfester, klassaktiviteter mm kommer samtidigt. Har jag tur kan jag gå iväg på en aktivitet per vecka. Max. Två, tre stycken samma vecka är helt omöjligt. Tyvärr. Konsert, luciafirande eller sälja bullar med sonens klass? Så såg valet ut nu i veckan. Denna gång blev det konserten då den innebar minst påfrestning. I drömmen är jag klassmamma. Du vet en sån där som fixar, skjutsar, är med på alla barnens aktiviteter, träningar, tävlingar och utflykter. Men nu ser livet ut såhär för oss. Acceptans är nyckeln. Annars skulle jag ätas upp av sorg.

Nu är kraschen på väg.

Den är inte i full blom än, men på väg. Känner att den kommer krypande och är jag försiktig kan jag kanske mota iväg den innan den blir för stark.

Kände det redan igår under konserten när Q började bråka efter att jag suttit/stått upp för länge. Kände det i morse när det var nästintill omöjligt att vakna, som att vakna upp ur en narkos. Känner det i kroppen som känns helt blåslagen, mörbultad, kraftlös och värker överallt. Känner det på febern och det halsonda. Känner det i hjärnan som är seg som sirap och inte riktigt är med mig idag. Känner det på andfåddheten när jag ligger still i soffan.

Dags att bädda ner mig under Mr Filt. Idag blir det inte någon bastu eller dusch. Idag blir det svettiga myskläder, håret i samma rufsiga tofs som jag sovit i, tystnad, blunda och vila. Vila. Vila. Har jag tur vänder kraschen i dörren.

Och jag ser fram emot att se dotterns luciatåg på film ikväll.

Wish me luck.


PS. Måste hylla Kulturskolan. De är alldeles fantastiska på att hitta glädjen i musiken/dansen hos barnen! Barnens lärare är helt underbara. Vilka pedagoger. Vilken värme, omtänksamhet, entusiasm. Blir mer och mer imponerad för varje år som går. Vore jag barn igen skulle jag vilja bo på Kulturskolan. Älskar atmosfären i deras lokaler. Älskar musiken. Älskar dansen. Som jag önskar att jag kunde dansa och spela musik igen. Någon dag ska jag göra det igen. Some day. DS.




(foto; prydnadsfigurer man blir så glad av - luciatåg + tomtar
som min vän Pia på www.originellaoriginal.se gjort
samt pizza & kebab utan pommes från det sällsynta
besöket hos lokala pizzerian igår kväll)





2 kommentarer:

ryskadockor sa...

Vad härligt att se sina barn uppträda och se hur de utvecklas och hur de älskar musiken!
Jag kan nästan ta till mig dina fina ord om Kulturskolan och pedagoger på skolan! ;) Jag jobbar också på kulturskolan som pianopedagog... har nu haft massor med konserter och avslutningar och varit såååå stolt över mina elever som spelat så fint piano! :)
Hoppas du kan vila dig ordentligt och få mycket energi tillbaka! :)
Kramar från mig!
//Lana

5 varv i rondellen sa...

Ja, ta åt dig massor! :) Va härligt att undervisa på Kulturskolan, det låter som en dröm...

Jag är grymt imponerad av Kulturskolan. Spelade själv piano som liten men privat och har tävlat i idrott hela livet (i en sport jag helst inte ville se barnen utöva och har inte pushat barnen till det) men har aldrig varit i närheten av den glädje som Kulturskolan utstrålar. Det jag gillar mest är att fokus inte är på elit utan på glädjen. Jag är ett stort fan av Kulturskolan. Sonen spelar två instrument + dansar street och dottern dansar jazz. Själv är jag lite avis. :)

TACK söta! En riktig skruttdag idag. Men morgondagen blir förhoppningvis bättre. :)

Stor KRAM