torsdag 20 december 2012

Drömmar, tårar och vikten av att kunna välja själv

Som ofrivilligt nerbäddad under filt i soffan kommer jag på mig själv med att drömma om att kunna delta i julstressen. Drömmer om pepparkaks-/lussebulls-/knäck-/kolabak, julpyntande, julshoppande, julmatlagning, julbord med arbetskamraterna, glöggfester & ett hus fullt av glada barnröster.

Måsten är sällan måsten. Har jag tvingats lära mig.
 
Det mesta är inte livsviktigt. Väldigt lite är det. Kanske är det inte alltid roligt att prioitera bort vissa saker, men det fungerar förvånansvärt ofta bra ändå. Men att inte kunna och ständigt tvingas välja bort gör ibland ont i själen.
 
Idag känner jag mig som en tvååring. Kan själv. Fast. Det är ju det jag inte kan.

Vill kunna göra saker själv. Utan att behöva be om hjälp. Vill kunna välja.
 
Välja om jag vill julstressa eller inte.
Välja om jag ska baka lussebullar eller inte.
Välja om jag vill gå på glöggfest eller inte.
Välja om vi ska ha knäck i år eller inte.
Välja om jag ska julstäda eller inte.
Välja om och hur mycket jag ska julpynta, köpa nytt, ta fram det gamla dammiga eller inte alls.
Välja om jag ska handla på nätet, i shoppingcentret eller inte alls.
 
Vill ha ett val. Troligtvis skulle jag välja bort merparten av julstressen. Ändå. Men jag vill kunna välja själv.
 
Idag låter jag sorgen poppa upp. En kort stund. Idag blir det tårar till Peter Jöbacks "Halleluja" (bra med lite variation till Barbra Streisands "Someday" som annars är min theme song, den jag gråter till någon gång varje kvartal då jag behöver rensa systemet och få ur mig sorgen). 
 
Tårar. En kort stund. Sen ska jag borsta av mig. Leta reda på mina kompisar Mr Acceptans och Mr Tacksamhet igen.
 
Promise.
 
 
 


(foto; gamla bilder från de få ggr familjen lyckats (?) baka pepparkakor
(bilderna från vårt förra hus och många ggr fick maken ta över när frun kollapsat mitt i baket).
De övre är våra favoritgrisar. De nedre är misslyckade grisar. Det året vi gav upp efter att sju glutenfria pepparkaksdegar inte alls ville bli några grisar... :)
I år har det inte blivit några pepparkakor än. Kanske i helgen om maken har tid...)
 

2 kommentarer:

Unknown sa...

Många kramar till dig vännen! Hoppas jag kan sända till dig cyber-styrkan! :)
Och hoppas hoppas att maken hittar tid och ni bakar pepparkakor!
<3 <3 <3
Kramar!
//Lana
P.S.
Jag älskar Halleluja-låten! Kan lätt börja gråta till den, speciellt om jag spelar den själv!

5 varv i rondellen sa...

Tack söta! <3 Åh så underbart att kunna spela själv! Måste önska mig ett piano så att jag kan klinka lite igen... :)

KRAM