tisdag 20 november 2012

Sjuka barn, drake och hjärntrötthet

Efter en vecka med sjuka barn hemma har min hjärna övertrasserat sitt energikonto med råge.

Märker så tydligt under barnens skollov eller då de är sjuka att jag - tyvärr - är oerhört beroende av återhämtningstid (i tystnad och ensamhet) flera timmar varje dag om jag ska klara av eftermiddagarna & kvällarna tillsammans med familjen. Får jag inte "zooma ut" och vara i min egen lilla "bubbla" fram till kl två varje dag blir min hjärna trött och trasig.

Trasig i betydelsen att draken kommer fram. Draken jag helst inte vill träffa mer. Draken vi alla levde med dagligen i många år. Draken vi hade hoppats hade gått tillbaka till sin grotta för gott. Draken jag försökt göra slut med tusen gånger under årens lopp.Trasig i betydelsen att jag blir zombie.

Minsta lilla gnäll eller prat gör att det känns som att hjärnan kokar över eller exploderar. Direkt. All energi rinner ur mig (eller, den lilla jag har). Hjärndimman slår till. Omöjligt att tänka eller koncentrera mig. Tål inga ljud eller intryck. Orkar inte prata eller lyssna. Orkar inte med TVn i bakgrunden. Tål inte att två personer talar samtidigt, även om de skulle viska. Blir extremt överkänslig mot sådant jag annars klarar av rätt OK nuförtiden (dvs om jag får min återhämtningstid varje dag). Kastas direkt tillbaka i tiden till då barnen var små och detta var min vardag. Då jag var drake jämt.

Fysiskt sett är det inte alls lika svårt att vara hemma med barnen längre. Nu är de så stora att de sköter sig rätt bra själva och de gillar, som tur är, att mysa och se film tillsammans med mig i soffan. Sånt klarar jag av rätt bra. :) När de var små var de hos mormor och morfar så fort de var sjuka, eller så var min man hemma från jobbet. Trots att jag ju "var hemma". Då var det helt omöjligt för mig att passa dem. Men nu när de är större vill vi alla att de ska kunna vara hemma. Inte bli bortskuffade så fort det är lov eller de blir sjuka.

Det fysiskt svåra är att fixa frukost, lunch och middag flera dagar i rad. En dag kan funka. En vecka funkar definitivt inte. Tyvärr. Även om barnen lärt sig att göra "nöd-mat" själva (dvs köttsoppa, fiskbullar eller pyttipanna).

Men allra svårast är att vara "närvarande" och ha intryck runt sig hela dagarna. Att inte kunna slappna av och glida in i min "mentalt frånvarande zon" som jag är beroende av. Det klarar min hjärna inte av. Hur mycket jag än vill.

Idag är jag ledsen. Sorgsen.

Över att vara drake. Över att inte kunna vara mamma till mina sjuka barn. Över att inte kunna det jag vill mest av allt. Över att inte orka höra mina barn leka, skratta, berätta, busa, göra läxor - allt det där alla barn gör. Över att ha en kropp som inte tål normalt familjeliv. Över att ha en kropp som är en börda för min familj. Över att ha en kropp och hjärna som är trasig. Över att ha en kropp jag inte kan styra över. Över att vara så fruktansvärt känslig och svag hela tiden.

Det jag behöver nu är ett par dagar i total ensamhet och tystnad. Zooma ut. Helt. Utan intryck. Låta hjärnan läka. I morgon hänger jag upp skylten "stör ej - läkning pågår". Måste gå in i mitt ide ett slag. Slicka mina sår. Såren som inte syns. Men märks för mig och min familj. Tydligare än någon av oss önskar.

Förhoppningsvis går det över även denna gång. Kanske redan om ett par dagar?  En vecka? Två? Nästa månad? Vet som vanligt inte när. Kan bara hoppas.

Är just nu less på att vänta. Denna ständiga väntan. Väntan på de där små, små korta stunderna, timmarna av "normalitet" som jag längtar efter så enormt mycket. De där timmarna då jag känner igen "mig själv". De där timmarna då jag kan göra vardagliga saker. De där timmarna då jag kan göra allt det där jag som frisk kanske gnällde på - eller inte ens reflekterade över. De där timmarna då jag LEVER (och inte bara överlever). De där timmarna som är min morot. De där timmarna jag vill få till sammanhängande dagar, veckor, månader, år. De där timmarna jag värderar så högt och längtar efter.

Måtte de komma tillbaka snart.
 

4 kommentarer:

Walewska sa...

Draken är en poet!
Kram
Walewska

Anonym sa...

Hur kan du skriva i text just det jag upplever. Rörd till tårar, känner hur min hjärna är mos och töcken.

5 varv i rondellen sa...

Walewska; tack! Skrev bara ner lite i all hast, behövde få ur mig lite förtvivlan... :) KRAM

Annika; Åh, det gör mig ont att du upplever detsamma! KRAM

Mia sa...

Jag håller med Walewska! :)