fredag 23 november 2012

Man vet att...

... man är inne i den sällsynta och korta dvalaperioden när man lyckas sova middag i en dryg timme efter att barnen har gått till skolan - samtidigt som en stor grävmaskin väsnas högt när den gräver upp asfalten utanför mitt fönster för att lägga ner någon slags fiberkabel. :)

Är normalt sett extremt ljudkänslig, kan aldrig sova utan öronproppar och blir klarvaken om någon i familjen harklar sig. Väcks av minsta lilla vindpust. Typ. Men ett fåtal gånger per år kommer jag, i ett par dagar, ner i ett tillstånd som bäst kan liknas som dvala. Sömnkoma.

Då jag känner mig som en björn i ide. Då jag kan sova middag en timme eller två på dagtid. Då känner jag mig superbusig eftersom att alla läkare har förbjudit mig att sova middag (vilket förr ju inte var något större problem eftersom att jag ändå inte somnade öht, varken dag eller natt i nära tio års tid...). Då lyssnar jag på kroppen. Då låter jag mig sövas till ljudet av en grävmaskin.

När jag äntligen får små, små glimtar av dvala/sömn passar jag på. Dvalstadiet stannar tyvärr aldrig mer än en dag eller två, så det gäller att ta tillvara på den. Njuta av en timmes knock. För jag vet aldrig när det kommer åter. Det brukar gå flera månader mellan gångerna. Men hellre det än tio år. 

Dvalan kanske egentligen mer kan liknas vid hur jag sov förr, innan jag blev sjuk, när jag kunde somna var/när/hur som helst. Sån där vanlig sömn, du vet. Som kommer när man har sömnbrist. Som kommer då kroppen behöver sova ikapp. Då tog jag den för given. Idag är den ren och skär lyx.

För övrigt hade jag fel igår. Jag kunde inte sitta upp längre stunder. På kvällen slog Q till med full kraft (svullna kotan i nacken jag kallar Quasimodo eftersom jag ser ut som en puckelrygg). Hade suttit upp för länge. Däckade helt när det var dags för att natta barnen. Blev tvungen att ligga raklång i soffan och proppa i mig värktabletter istället för att säga godnatt till mina barn.

Inväntar nu akut kraniosakralbehandling. Vän på ingång. Min fantastiska vän vars händer är magiska. Vars händer är det enda som rår på Q.

Sömn och kraniosakralterapi är jag tacksam över idag.






1 kommentar:

Mia sa...

Ja herregud, den där maskinen där skulle man nog annars störa sig lätt på. ;) Njut av sömn/dvalan och av ks-terapin. kram