söndag 25 november 2012

Att ha fyllt på själen

I helgen har jag pushat kroppen fastän jag inte återhämtat mig helt efter barnens sjukperiod. Men när jag inte tar mig hemifrån mer än max en gång per vecka (i bästa fall), i princip inte kunnat köra bil/ta mig hemifrån själv på flera år och spenderar ALL vaken tid i samma soffhörn - varje dag, sju dagar i veckan, månad ut och månad in, år efter år - behöver jag fylla på min själs konto med glädje, glamour, umgänge med vänner och att uppleva "livet utanför" emellanåt. Även om det kostar i form av krasch efteråt.

Annars går jag sönder inombords. Annars orkar jag inte härda ut. Annars har jag inte tålamod att vänta på att min kropp ska läka. Annars känner jag hur hela kroppen skriker (om jag inte får komma ut ur mitt "fängelse" blir jag galen!). Annars skulle jag bryta ihop mentalt.

Och det vill jag inte.

I helgen fyllde jag därför på själen. Lekte Askungen. Träffade vänner. Lekte frisk ett par timmar.

Det är en svår balansgång att beräkna hur mycket ansträngning som är "acceptabel". Eller. Som får "acceptabla följder". Det går aldrig att veta exakt. I ena vågskålen ligger överansträning med krasch (dagar/veckor/månader/år?). I andra vågskålen ligger vikten av att fylla på livskraften, glädja själen för att kroppen ska kunna läka. Är övertygad om att det är ytterst viktigt att hitta tillfällen till skratt, glädje, eufori, endorfiner även i kaos och förtvivlan (så mycket det går givetvis). Annars tar det svåra över. Annars skrumpnar själen ihop. Själen och självläkningen behöver näring och där är glädje och umgänge en viktig parameter. Tror jag.

Frågan är bara "hur mycket klarar jag av utan att hamna i ett för långt skov efteråt?".

I helgen valde jag att gå på ett coctailparty. Med Dallas-tema. Barnfritt, ett fåtal gäster och bara ett fåtal timmar (= bra ur ME-synpunkt). Valde att välja bort allt annat nu under veckan före för att maxa chansen att ta mig iväg. Valt att välja bort allt annat nästa vecka för att återhämta mig. Valt att rensa i kalendern för att ge plats för näring till själen min. Valt att chansa på att kraschen inte blir alltför långvarig.

Så.

Rotade fram en "fluffig" gammal blåsa som var det enda i garderoben som andades lite 80-tal (eftersom att jag inte haft möjlighet att ta mig iväg för att handla ny och tyvärr inte har sparat varken kläder eller accessoarer från högstadietiden). Sprayade håret med enorma mängder med saltvattenspray och hårspray (ekologiska från John Masters Organics) och tuperade. Och tuperade. Och tuperade. Som jag inte gjort på en sisådär... 25 år eller så. Stod uppochnervänd och gnuggade med fingrarna i hårbotten. Länge. För att få till ett mega-hår (inte helt lätt med mitt tunna, platta och raka hår...)

La därefter en kraftig make up och var noga med att INTE sudda lika mycket som vanligt. Massor av ögonskugga och rouge. Rouget la jag som ett "streck", dvs längs hela kindbenen, som de flesta ju hade på 80-talet. Kände mig aningen överspacklad. Precis som jag gjorde i 7:an i mitten av 80-talet när jag just börjat sminka mig och ännu inte lärt mig betydelsen av att sudda, sudda, sudda, att vara försiktig med färg och att "less is more" (eeh, det senare har jag väl inte gjort helt nu heller men jag suddar iaf bättre :) ).

Väl där hade vi en lugn och fantastiskt trevlig kväll tillsammans med våra "nya" vänner. Vänner som vi lärt känna via våra barn, då flera av oss har barn i samma klasser. Vänner som står mig oerhört nära idag. Vänner som är ett bevis för att det går att hitta ny, äkta, djup vänskap även om man är sjuk eller 40+. Det går att finna nya vänner.

Är så glad att jag vågade öppna mig och visa mig sårbar inför de andra klassföräldrarna redan från start. Är så lycklig över att de inte hade fördomar eller förutfattade meningar om mig då jag ibland kunde bete mig lite avvikande (typ bryta ihop i kapprummet, se ut som en zombie, inte hade koll/ordning på lappar/kläder/scheman som man borde, inte kunde ta av mig skorna i kapprummet när jag hämtade barnen, inte kunde ta hem barnen till oss efter skolan & förskolan, inte kunde vara med och planera aktiviteter eller fixa saker, osv osv) och inte var en "vanlig mamma". Är så enormt tacksam över att jag funnit dessa kära, nya vänner (och givetvis även för alla mina "gamla" vänner också men er får jag skriva om en annan gång!) :)

Männen var klädda i kostym och cowboy-hattar. Fruarna i blåsor, stort lockigt hår och mycket ögonmakeup. Vi hedrade Larry Hagman (som ju tyvärr gick bort natten innan) bl a genom att titta på JR's bästa quotes på You Tube och dricka bourbon och sodavatten, drinkar, Budweiser och champagne (inte så mycket drinkar för min del utan ett glas vitt vin och massor av grönt te istället).

Efter ett par timmar var det så dags att dra oss hem, innan jag förvandlades till en pumpa igen. Vilket precis som för Askungen brukar ske vid midnatt.

Timmarna som Askungen är som mumma för min själ. Timmarna som Askungen är bränsle till min livskraft, även om den tar energi från min fysiska kropp. Timmarna som Askungen är medicin. Har jag bestämt.

Utan timmar som Askungen skulle jag lägga mig ner och ge upp. Därför pushar jag mig emellanåt fastän jag inte borde. Därför tar jag på mig mitt gamla "idrottsleende" (le även om du brutit benet, typ). Därför prioriterar jag glädje med vänner och glamour några gånger om året. Därför kan jag se "frisk och fräsch" ut ett par timmar då och då. Sådär ser jag ju bara ut när jag är förvandlad. Sådär är jag bara ett fåtal timmar. Men sådär njuter jag.

Min själ behöver det.







Ur Jennifer Spotilas blogg;
"Is having dinner with a friend worth three days in bed? Facing that consequence is not fair, and I don’t want my life to be this way. But this is my reality. I need some kind of owner’s manual to tell me how to figure this out. Do I punish my body by exceeding my physical limits? Or do I punish my soul by living within those limits? It’s a no-win situation, and I don’t know how to answer these questions any more."
 

2 kommentarer:

Mia sa...

Underbart med en boost för själen. Härligt att du kom iväg. kram

5 varv i rondellen sa...

Ja, alla behöver näring för själen! :)

KRAM