Insomni. De senaste veckorna har jag sovit nästan lika illa som när det var som värst. Somnat först framåt 04-tiden och bara sovit korta snuttar, varvat klarvakenhet med sömn i 30-60-minuterspass.
Det här med att inte kunna somna kan göra vem som helst smått galen. Att ligga klarvaken (ja, ofta helt klarvaken) i tre, fyra, fem timmar (eller längre) med ett hjärta som skenar (trots att man är kolugn) och ben som kryper, pirrar, värker och sprätter innan man (= jag) ens är i närheten av att somna tar på krafterna. Och gör att man får ta till alla knep man kan - meditera, yogaandas, läsa Nalle Puh för sig själv eller nåt annat lugnande - för att inte bli stressad när man bara lyckas sova 30-60 min i sträck om/när man väl somnar. Som tur är blir jag inte längre lika hysterisk. Åtminstone inte de första nätterna. Annat var det i början. Då slog jag som sagt toarullar i huvudet på mig själv efter fem dygn helt utan sömn. Allt är, som tur är, relativt. :)
Förutom alla fysiska, mentala och kognitiva effekter svår sömnbrist ger blir jag också lätt tokig på mardrömmarna och "ljudhallucinationerna".
Mardrömmarna kommer när jag sover ytligt och kort (t ex endast 15/30/60/90 min i sträck). Vaknar med ett ryck av att jag är jagad av en tiger eller nåt. Hjärtat rusar och slår hårt, hårt i bröstet och det tar många timmar innan jag får ner pulsen igen. Dvs det tar många timmar tills dess att jag ens är i närheten av att kunna somna om igen.
Ljudhallucinationerna (ellervaddetnuär) kommer när jag är vaken eller i gränslandet mellan sömn och vakenhet (ni vet, precis innan man somnar in?).
Gränslandet är det tillstånd då jag fortfarande är vaken och kan se men ändå inte är helt klarvaken. Lite som i trans? Det tillståndet fastnar jag ofta i. Precis då jag ska till att somna blir jag klarvaken. Som om strömbrytaren slår ifrån. Som om den där sista lilla detaljen i insomningen hakat upp sig. Som om jag faller på mållinjen. Om och om igen. Gör allt rätt men övergången till sömn har havererat. Som om det saknas en mutter eller två.
I dessa två tillstånd hör jag saker. Under mina drygt 10 år med svår insomni har jag periodvis hört åtskilliga saker som ingen annan i huset hört. Slamrande kastruller. Dörrar som smäller. Dunsar. Höga dunsar. Smällar. Skrik. Trott att maken varit uppe mitt i natten och sprungit i trappan fastän han och barnen sovit gott.
Ljuden får hela mitt system att gå igång. Som om jag blev jagad av en tiger, på riktigt. Min hörsel blir extremt bra, hör minsta knarr, trots mina öronproppar. På en mikrosekund blir hela kroppen på helspänn. Alert. Vaken. Beredd att fly.
Vilket förstås gör det än mer omöjligt att somna.
I vår familj har maken "spröten", ni vet de där som gör att föräldrar vaknar så fort något av barnen piper till? (och som en del - felaktigt - hävdar bara finns hos mammor). Maken min rusar upp som stålmannen så fort barnen gnyr (i över 11 års tid har han tagit alla nattvak). När jag i natt "hörde" barnskrik men inte att maken flög upp, förstod jag att det bara var i mitt huvud som det skrek. Igen. Bara min hjärna som spelar mig spratt. Om och om igen.
Vad detta beror på vet jag inte. Det enda jag vet är att det kommer i perioder då jag sover riktigt illa. Då jag ligger klarvaken i timmar eller då jag sover kort och ytligt. Då jag har många och långa vakenperioder/uppvaknanden. Då jag i bästa fall får ihop ett par timmars sömn, uppdelat i en halvtimme här och en timme där. Nätter som de jag haft de senaste veckorna.
Jag vet även att ljudhallucinationerna inte är drömmar, då jag ofta "hör" dem även då jag är vaken o/e tittar och inte bara i "gränslandet".
En annan sak jag med säkerhet vet är att det inte främjar min sömn att höra ljud mitt i nätterna. Oavsett om de är verkliga eller ej.
Inte alls.
Det enda jag vill just nu är att sova. Märker på min smått röriga hjärna att den behöver sömn. Åtminstone lite mer.
4 kommentarer:
Oh, vännen! Det här visste jag inte...det är ju sådant helvetet att genomleva det! :(
Önskar jag kunde sända dig lite av mina sömntimmar! Jag sover ju 8-10 timmar varje dag...och om inte jag få de här timmarna några dagar i sträck...kan jag sova sedan i 12 timmar...
kramar till dig! <3 <3 <3
//Lana
Jag har fått förklarat att det där med att man (jag) vaknar och är superalert har att göra med hypervigilans, det är en stressreaktion. På grottlivstiden var det en fördel att vara snabbt redo om en sabeltandad tiger kom in i grottan ... Köper inte riktigt det resonemanget eftersom jag oftast inte känner mig livrädd eller superalert utan bara uttråkad för att jag inte kan sova. På mig verkar det som att de perioder jag har insomni så vaknar jag efter några timmar och det finns inte spår av sömnighet hänger mer ihop med att jag är extra uttröttningsbar, sm om det var tröttheten i sig som orsakade insomnin. Har jag varit för aktiv ett par dar sover jag mycket sämre på natten.
Jag är den med tentaklerna, så hostar ett barn så är jag redan halvvägs ur sängen, och sen är det lögn att somna om. Inte av oro för barnen utan för att jag hör min puls eller har fått spinn på tankarna (kan vara helt banala saker som stökar runt, behöver inte vara oro).
Nu tar ju jag lergigan och det funkar så att jag kan somna om, tack o lov.
Tror du att dina hörselhallisar hör ihop med samma typ av neurologiska problem som sätter igång OCD? Jag har uppfattat det sm att allt verkar hänga samman med bältrosen?
Det kan också hänga ihop med utmattning, det har hänt mig vid några tillfällen att jag hört typ varningsrop när jag varit riktigt riktigt slut ...
Kram och hoppas på en god natt!
Vad bra du har lyckats beskriva insomnin. Hemskt och bra. Jag känner det som om att ett ord är deletat i en mening. Man gör allt rätt men kroppen hittar inte koden för somna och hamnar i andra konstiga banor.
Ledsen att du mår pest. Men jag är så glad för din blogg. Lite mindre ensam i sitt elände hjälper faktiskt.
Sov gott, verkligen!!
Lana; tack söta! Ja, jag har alltid också behövt minst 7-8 tim sömn men sedan sonen föddes har allt över 4 h varit lyx... Kan leva med utmattning o smärta men insomnin kan göra vem som helst galen. <3
Sara; ja precis så. Ju mer jag överansträngt mig, ju mer utmattad, desto sämre sover jag. Tycker inte heller att det stämmer att det är pga stress då jag oftast är helt kolugn. Stressen kommer möjligen som en konsekvens av en längre tids sömnbrist. Känns mer som om det är ngt fel i hormonsystemet, att adrenalinet är "på" vid fel tidspunkt. Som om kroppen går på högvarv på nätterna. Sömnighet var jag helt utan i ca 10 år, nu kommer den emellanåt.
Ja, jag tror att det kan hänga ihop. Enligt Dan Peterson beror min OCS o insomni på ett virus som satt sig just vid sömncentrat osv. Så inte helt omöjligt att allt hänger samman. Märkte nu så tydligt att insomnin slog till samtidigt som bältrosen (låggradiga hjärnhinneinflammationen) kom på långfredagen.
Tror att jag såg ngn tråd om hallucinationer häromdagen. Intressant att det kan hänga ihop med utmattningen o att vi är fler som upplever detsamma (även om jag inte önskar ngn annan det såklart).
KRAM och detsamma!! <3
Anja;
Jag har säkert missat ngt ord, hjärnan har varit minst sagt rörig en tid nu. :)
Ja, precis så. Den där koden för insomningen är puts väck. Trots att man gör allt rätt. Som om kroppen glömt hur man gör?
Blir glad att höra att bloggen kan lindra ensamheten litegrann. Även om jag ju helst inte vill att ngn annan ska må likadant! Hoppas innerligt att även du kan sova normalt framöver!!!
KRAM <3
Skicka en kommentar