tisdag 16 april 2013

Brutet litet ben, kryckor och att inte kunna ta sina barn till läkaren

En av de saker som smärtar, som mamma med ME är att inte kunna följa med sina barn till sjukhuset om de trillat och skadat sig. När man inte ens kan ta sig iväg själv till doktorn (utan alltid behöver skjuts/sällskap) blir det omöjligt att åka iväg och samtidigt själv ta hand om sitt sjuka barn. Det går helt enkelt inte.

Dottern har lyckats med konsttycket att bryta båda armarna (förvisso en i taget med ett halvårs mellanrum) och inte vid något av tillfällena hade jag möjlighet att åka till sjukhuset med henne. Det är alltid min man eller min mamma som åkt med barnen de - ytterst få - gånger vi uppsökt sjukhus eller vårdcentraler.

Vi undviker alltid läkarbesök in i det sista, vi låter kroppen självläka i så stor utsträckning som möjligt och har flera barnsjuksköterskor i närheten som vi konsulterar. Detta har gjort att besöken hos husläkaren med båda barnen under ett drygt decennium lätt kan räknas på ena handen och sjukhusbesöken korrelerar med antalet brutna armar/ben. Typ. När dottern bröt armen för andra gången (under skoltid) var min man bortrest i arbetet och jag helt sängliggande mitt i ett svårt skov så min mamma fick kasta sig iväg med dottern (tack och lov för att de bor nära!). Men som det smärtar i mammahjärtat att inte kunna köra sitt barn till akuten...

Häromdagen var det sonens tur.

Han fastnade mellan två judomattor och bröt ett ben i foten under träningen. Vi avvaktade över natten men efter konsultation med "vår" barnsjuksköterska bar det av till lättakuten för maken och sonen morgonen därpå. Röntgen visade att ett litet ben i foten var brutet så det blir kryckor och 3-5 veckors läkning.

Att som mamma ligga hemma i soffan och inte kunna göra annat än att vänta på sms eller mms med bilder på gipsade armar o/e kryckor gör ont.

Att inte kunna vara där, inte kunna vara tryggheten, inte kunna ta hand om det allra käraste man har skär i hjärtat.

Dagar som dessa känner jag mig otillräcklig och oduglig som mamma. Herregud, vilken mamma kastar sig inte iväg med sitt sjuka barn till sjukhuset?

Jo, jag.

För jag kan ju inte.

Jag har inte åkt hemifrån själv (kört bil ensam) på över 2,5 år (med undantag för ett par 5-min-resor till grannkommunen där väninnan tagit över ratten för vidare färd in till kinesiologen i stan). Dels orkar kroppen fysiskt sett inte att hålla mig upprätt, sitta upp, gå, stå osv - dels har jag heller oftast inte hjärnan med mig vilket gör att köra bil, hitta parkering, anmäla i reception, vara uppmärksam, tala med läkaren, förstå vad han/hon säger, ta hand om barnet och därefter köra bil hem blir helt uteslutet.

Tyvärr.

Hur mycket jag än vill är det på tok för stor belastning för min kropp och hjärna.

För egen del prioriterar jag alltid bort alla icke superakuta läkarbesök eftersom att jag ju inte kan ta mig iväg själv och vet att jag kraschar i veckor efteråt. Det går oftast många år mellan besöken, trots att jag vet att jag borde gå oftare i vissa fall. Men jag kan och orkar inte.

Som tur är mår sonen under omständigheterna nu bra. Han hoppar omkring på sina kryckor, behöver lite hjälp med att bära saker och skjuts till/från skolan, men annars fungerar det helt ok. Foten är ff väldigt öm och lite blå. Men han mår bra (och kommer få starka armmuskler :) )

Det är det enda som är viktigt. Vet att hans pappa tog fantastiskt bra hand om honom när de var på akuten, min man är trygg, lugn, varm, rationell samt den mest omtänksamma och omhändertagande personen jag känner. Så sonen var i trygga händer. Och fick rejält med smärtlindring.

Nu får vi bara hoppas att foten läker snabbt och som den ska.


P.S. En annan anledning till att vi in i det sista undviker sjukhus är att Mr OCD tvingar alla som varit på sjukhus eller liknande att duscha och byta kläder så snart de kliver innanför dörren hemma hos oss. Men det är ett helt annat ämne som vi får ta en annan dag... :)

 

3 kommentarer:

Sara sa...

För det första tycker jag att Mr OCD har fullkomligt rätt! Det finns inget ställe som är så fullt med magsjukor och annat äckelpäckel som en akut. Det behöver man inte ha OCD för att fatta, ;-) ...

När jag jobbade senast (drygt tre år sen) var det på en småbarnsavdelning, vilket var mindre lyckat med tanke på att båda mina barn var så himla infektionskänsliga och fick världens astma så fort de blev förkylda. Då bytte jag kläder när jag mellanlandade från jobbet och innan jag hämtade dem. Inte maniskt utan realistiskt!
Sen fick jag sparken i alla fall för att jag hade för mycket VAB ...

Jag har heller inte varit den som i första hand åkt med till sjukhus av den enkla anledningen att jag inte haft körkort, så det har bara varit när det har varit fråga om ambulans ett par ggr. Jag har inte ens tänkt på att det borde ha varit jag. Maken däremot har fått ta ett antal svängar både till akuter och annat. Nuförtiden så är barnen tack och lov mer eller mindre normalfriska, så det behövs inte så mkt sjukhusbesök längre, utan vi klarar oss med vårdcentralen eller gör som ni och låter helt enkelt barnen bli friska i lugn och ro.

Jag förstår att det är en sak att sörja, men du kan väl vara världens bästa mamma på andra sätt, inte just som chaufför? Man behöver ju till exempel prata av sig lite ibland när man har gjort illa sig och då kommer du ju väl till pass ...

Kram

Svetlana Driagina sa...

Ja du...den här bittra j*la nakna verkligheten! Du har sån tur att du har människor omkring dig, och framförallt din man som alltid ställer upp för dig!
Det hade jag också gjort, nu när jag lärt dig via bloggen och fått se vilken fantastisk tjej du är med så mycket livsglädje trots din sjukdom!
Kramar till dig vännen! <3
//Lana

5 varv i rondellen sa...

Sara; ja, visst har han lite rätt?! :) Jag tycker att han är helt logisk men maken är inte helt enig med mig... :) Är säkerligen lite "skadad" av min mor operationssköterskan som upplyst mig om bacillfaran o såg till att hemmet var lika sterilt som en operationssal när jag var liten...

Åh puh så jobbigt. Och tråkigt att du fick sluta pga VAB. :(

Skönt att era barn är friskare nu. Tycker att det är betydligt färre baciller nu än under förskoletiden. Ja, förutom i år då förstås...

Jag har myst med sonen massor under helgen. Kliat på ryggen, haft filmmys med hemmapoppade popcorn, prata och sånt som gör att man läker snabbare. Allt det där jag är bra på. :) Det är nog bara min känsla av vad jag som mamma "borde" göra. Allra helst när maken jobbar så mkt. Det känns konstigt att själv vara hemma men inte kunna åka iväg. Men vi har en bra fördelning, alla gör det de är bra på! :)

Då jag verkligen inte gillar sjukhusmiljön är det på ett sätt bra att maken får ta alla besök där. Mr OCD gör att jag skyr sjukhus som pesten...

Som tur är är vi i princip aldrig hos husläkaren med barnen, influensor, halsflusser o onda öron brukar få läka ut själva, även om det ibland tar lite tid.

KRAM!!

Lana;

Tack söta! Och detsamma! :) <3

Ja, tänker dagligen på vilken tur jag har som har mitt nätverk, att jag har så mkt hjälp. Vet att många inte har det och jag kan inte ens tänka mig vad jag skulle göra utan dem...

Oj så många idéer jag hittar på din blogg! Måste bli friskare nu, så att jag orkar laga lite mer mat! :)

KRAM <3