Brutet litet ben, kryckor och att inte kunna ta sina barn till läkaren

En av de saker som smärtar, som mamma med ME är att inte kunna följa med sina barn till sjukhuset om de trillat och skadat sig. När man inte ens kan ta sig iväg själv till doktorn (utan alltid behöver skjuts/sällskap) blir det omöjligt att åka iväg och samtidigt själv ta hand om sitt sjuka barn. Det går helt enkelt inte.

Dottern har lyckats med konsttycket att bryta båda armarna (förvisso en i taget med ett halvårs mellanrum) och inte vid något av tillfällena hade jag möjlighet att åka till sjukhuset med henne. Det är alltid min man eller min mamma som åkt med barnen de - ytterst få - gånger vi uppsökt sjukhus eller vårdcentraler.

Vi undviker alltid läkarbesök in i det sista, vi låter kroppen självläka i så stor utsträckning som möjligt och har flera barnsjuksköterskor i närheten som vi konsulterar. Detta har gjort att besöken hos husläkaren med båda barnen under ett drygt decennium lätt kan räknas på ena handen och sjukhusbesöken korrelerar med antalet brutna armar/ben. Typ. När dottern bröt armen för andra gången (under skoltid) var min man bortrest i arbetet och jag helt sängliggande mitt i ett svårt skov så min mamma fick kasta sig iväg med dottern (tack och lov för att de bor nära!). Men som det smärtar i mammahjärtat att inte kunna köra sitt barn till akuten...

Häromdagen var det sonens tur.

Han fastnade mellan två judomattor och bröt ett ben i foten under träningen. Vi avvaktade över natten men efter konsultation med "vår" barnsjuksköterska bar det av till lättakuten för maken och sonen morgonen därpå. Röntgen visade att ett litet ben i foten var brutet så det blir kryckor och 3-5 veckors läkning.

Att som mamma ligga hemma i soffan och inte kunna göra annat än att vänta på sms eller mms med bilder på gipsade armar o/e kryckor gör ont.

Att inte kunna vara där, inte kunna vara tryggheten, inte kunna ta hand om det allra käraste man har skär i hjärtat.

Dagar som dessa känner jag mig otillräcklig och oduglig som mamma. Herregud, vilken mamma kastar sig inte iväg med sitt sjuka barn till sjukhuset?

Jo, jag.

För jag kan ju inte.

Jag har inte åkt hemifrån själv (kört bil ensam) på över 2,5 år (med undantag för ett par 5-min-resor till grannkommunen där väninnan tagit över ratten för vidare färd in till kinesiologen i stan). Dels orkar kroppen fysiskt sett inte att hålla mig upprätt, sitta upp, gå, stå osv - dels har jag heller oftast inte hjärnan med mig vilket gör att köra bil, hitta parkering, anmäla i reception, vara uppmärksam, tala med läkaren, förstå vad han/hon säger, ta hand om barnet och därefter köra bil hem blir helt uteslutet.

Tyvärr.

Hur mycket jag än vill är det på tok för stor belastning för min kropp och hjärna.

För egen del prioriterar jag alltid bort alla icke superakuta läkarbesök eftersom att jag ju inte kan ta mig iväg själv och vet att jag kraschar i veckor efteråt. Det går oftast många år mellan besöken, trots att jag vet att jag borde gå oftare i vissa fall. Men jag kan och orkar inte.

Som tur är mår sonen under omständigheterna nu bra. Han hoppar omkring på sina kryckor, behöver lite hjälp med att bära saker och skjuts till/från skolan, men annars fungerar det helt ok. Foten är ff väldigt öm och lite blå. Men han mår bra (och kommer få starka armmuskler :) )

Det är det enda som är viktigt. Vet att hans pappa tog fantastiskt bra hand om honom när de var på akuten, min man är trygg, lugn, varm, rationell samt den mest omtänksamma och omhändertagande personen jag känner. Så sonen var i trygga händer. Och fick rejält med smärtlindring.

Nu får vi bara hoppas att foten läker snabbt och som den ska.


P.S. En annan anledning till att vi in i det sista undviker sjukhus är att Mr OCD tvingar alla som varit på sjukhus eller liknande att duscha och byta kläder så snart de kliver innanför dörren hemma hos oss. Men det är ett helt annat ämne som vi får ta en annan dag... :)