tisdag 5 mars 2013

Lycka, sorg och att impulsboka en tripp till Romme

Lycka är att:

1. Ha blivit överraskad av maken och "tvingad" att byta ut soffhörnet mot en solstol i en skidbacke! Inte mycket går upp mot frisk vind som biter sådär härligt i kinderna, utsikt över skidbackar, sol på näsan och att insupa stämningen på en skidort. Är så lycklig att maken (som är uppvuxen i den sydamerikanska djungeln och lärt sig åka skidor först för några år sedan) äntligen förstår tjusningen med att åka till fjällen och inte bara till sydligare breddgrader. :) 

2. Efter ett par tuffa, stundtals kaotiska månader och en sorglig begravning häromdagen kände maken att vi behövde lite extra glädje. Helt impulsivt bokade han därför in en sista-minuten-övernattning i Romme (i vår familj gör vi ytterst sällan saker spontant då jag behöver framförhållning, så ni förstår att jag blev överraskad!). Affirmation häromdagen blev verklighet. Barnen fick åka skidor på sportlovet, trots allt.

3. Lyckas stå på benen på hela resan (eller, nåja, som barnen villigt påpekade, jag satt ju faktiskt hela tiden, men ändå...) :) Jag kom iväg. Och höll ihop ända tills vi kom hem. Det är stort och inget självklart i min värld.

4. Ha haft sällskap av vänner. Det visade sig nämligen att fler än vi bokat en spontan resa till Romme på skolans planeringsdag. :) Vi fick sällskap av en kär vän (som jag mötte på Öppna förskolan, vid ett av de få tillfällen jag orkade ta mig dit med sonen) och hennes familj. Våra döttrar har känt varandra sedan de låg i magen, träffades första gången på BB (de är födda med en dags mellanrum), har följts åt från förskolan, går i samma klass och leker som systrar. Tjejerna blev överlyckliga när vi insåg att vi hade bokat resa till samma ställe, samtidigt. Killarna går i olika årskull men har följts åt sedan förskolan och leker väldigt bra och mer än gärna tillsammans (och vi såg knappt röken av dem i backarna då de snabbt drog iväg själva i stora liften). Lycka är skidåkning, lunch i backen och middag på hotellet tillsammans med vänner.

5. Ha fått njuta av skidåkning och atmosfären även om det var som passiv åskådare. Satt i min solstol, "parkerad" mot en vägg, blundade och visualiserade att jag åkte själv. Njöt. Drömde. Längtade. Mindes. Mindes den dagen då min ena barndomsvän lärde mig åka skidor i "Soptippsbacken" och Funäsdalen för 25 år sedan och en annan barndomsvän lärde mig att åka snowboard i just dessa backar för 20 år sedan (fast barnen tror mig inte, någon dag måste jag bevisa för dem att mamma kan/kunnat åka bräda!). Mindes resorna till bl a Whistler, Åre, Sälen och Funäsdalen då jag själv susade ned för backarna (förvisso som en glad och inte alltför skicklig amatör - att jag grät när jag försökte ta mig ned för en isig "Väggen" behöver jag kanske inte berätta?). Minnena struntade i att det snart är 15 år sedan jag åkte senast. Kroppen minns. I minnet svischade jag ned för backarna som Anja Pärsson. Typ. :)

6. Ha fått umgås med familjen en hel helg. Att vi har varit utomhus hela dagarna. Tillsammans (eller, ja, jag var ju mest sambandscentral i backen men ändå, vi sågs ju varje gång de kom ner).

7. Tvången höll sig på avstånd. Åtminstone hyggligt. Bara ett fåtal små incidenter som gick att mota iväg. Som att trycka upp sig mot väggarna när man går förbi städvagnar, inte nudda duschkabinväggar, byta täcke i sängarna och byta ut stolar vid lunchen och så. I min värld är det småpotatis. :)

8. Barnen är överlyckliga och vill åka tillbaka till Romme. Allra helst i morgon. :)


På kvällen när vi kommit hem kom kraschen smygande. Först känner man hur den mullrar på avstånd. Känner att "nu är det på g". Hur hjärnan blir mer och mer känslig för intryck för varje minut. Hur man ber familjen att stänga av alla ljudkällor (tv, mobiler, tala tystare, osv). Hur kroppen blir tyngre och börjar göra mer ont, på allt fler ställen. Hur man inte orkar sitta upp. Sen vaknar man på morgonen och funderar på hur i hela friden man öht ska ta sig upp, proppar i sig en Ipren (och väntar en halvtimme innan man försöker slänga benen över sängkanten) så att man förhoppningsvis kan se till att barnen kommer iväg till skolan. Så fort man stängt ytterdörren däckar man sedan totalt i soffan och känner sig manglad o/e överkörd av en ångvält. Blåslagen över hela kroppen. Febrig. Svullen. "Bakis". Typ så.

Men.

ÅH så lycklig jag är!

Ligger mer än gärna i soffhörnet igen med mina nya fräknar (eller, tja, är väl egentligen mer grisrosa än vackert fräkning, men ni hajjar). Nu ska jag inte röra mig en meter mer än jag behöver på ett bra tag (säng, soffa, badrum, that's it).

Alla borde ha rätt till frisk luft, skidåkning, sol på näsan och härligt sällskap. Alla borde ha rätt till livskvalitet. Är övertygad om att kroppen läker av glädje. Eller åtminstone får lite hjälp till läkning.

Dessa dagar ska jag för alltid minnas.

Nehej. Dags att lägga mig ner igen. Ville bara berätta hur lycklig jag är.

Må så gott och var rädda om er själva och era kära!





4 kommentarer:

Eva Lennartsson sa...

Men, vilken rolig härlig läsning!
Va skönt för dig att få komma iväg, då var du nästan på min hemmaplan,
hör av dig nästa gång du ska dit så kan vi träffas.

Kram på dig

Unknown sa...

Vad härligt! Skönt med resan och att du haft energi i kroppen hela vägen lång! Och roligt att träffa vänner! :)
Ha en fin kväll!
Kramar till dig vännen! <3
//Lana
P.S.
Så fina bilder på dig (såg ju de bättre på FB...;)

Sara sa...

Låter underbart!
Och snygga stövlar!
Vi har pratat om en resa söder ut, men jag vågar inte försöka än. Vore vi väl på plats vore det väl bra, men stökiga miljöer under resan avskräcker. Hur funkar sånt för dig?

Kram

5 varv i rondellen sa...

Eva; lovar att hojta till nästa gång vi är i närheten! :)

Lana; Tack! Ja, det var helt underbart, jag njöt varje sekund... :) Ja, på FB är jag lite mindre anonym... ;)

Sara; Tack! Det tog mig 10 år innan jag var i skick att ens försöka flyga. Har bara flugit två ggr sedan jag blev sjuk (första ggn för tre år sedan) och då korta resor tillsammans med familjen + nära vänner som hjälper maken att ta hand om barnen om jag skulle krascha och ser till att jag kan gå i min egen "bubbla". De tar mina väskor, låter mig vara ifred, parkerar mig på bänkar hela tiden så jag slipper stå i köer osv osv. Barnen och våra vänners barn är väl medvetna om att jag inte tål stoj och de är så gulliga och gör allt de kan för att vara så tysta som möjligt. :)

Jag har alltid med mig ipod med lugn musik, öronproppar och bär/drar inget bagage själv.

Under resorna kan jag inte ta hand om barnen eller allt praktiskt, mitt enda fokus är att stå på benen och ta mig dit jag ska. Allt praktiskt sköter maken (biljetter, bokningar etc). Maken tar hand om barnen. Jag bara "är". Det skulle aldrig funka om jag samtidigt skulle behöva passa barn och hålla koll på praktiska göromål...

När vi är framme har jag vilodag o/e vilotimmar då de andra går på utflykt, badar och jag ligger på hotellrummet och vilar. Jag är inte med på alla aktiviteter utan går ifrån ofta. Ofta är jag bara med på kvällarna, dagtid vilar jag.

Längre resor är inte aktuellt. Tyvärr.

Hoppas att du kan ta dig iväg med familjen, det är så mkt värt för livskvaliteten, samtidigt som man måste vara superförsiktig.

Kram till er alla! <3