torsdag 14 mars 2013

Dikeskörning, drake och att vilja så mycket

Och där slank jag ner i diket. 

Igen. 

Eller. Slank och slank. Slogs ner stämmer mer överens med hur det känns. Tjoff! säger det så blir man en spillra av den mamma, fru och person man är och vill vara. 
Q har bråkat ett tag men igår slog han till med full kraft. Tyvärr fick han även med sig draken, Mr Värkibakhuvudet och några till i elaka gänget.

Hur kommer det sig att så fort jag kravlar mig upp en liten bit slås jag ner igen? Och ju kaxigare/gladare jag är för framstegen, desto större smäll får jag? 

Är jag för naiv och ivrig? Eller blir den känslomässiga smällen bara hårdare när jag glömmer hur det kan vara? Eller glömmer jag för lätt/snabbt?

Tror att min kära ME-syster har helt rätt. Vi är inbillningsfriska (ja, du läste rätt). Så fort vi känner en sekund av friskhet glömmer vi helt bort hur vidrig Mr ME är och kan vara. Vid minsta förbättring tar vi för givet att det aldrig kommer att bli lika illa igen. "Nu är det ju rätt bra" (om än bara en timme eller dag, allt är relativt...). 

Ungefär så.

Vid det här laget borde jag ha lärt mig att det är lättare att falla ner i diket än att ta mig upp. Betydligt lättare (att falla går på ett par minuter/timmar, att ta mig upp tar flera år). 

Och ändå faller jag. Om och om igen. 

Blir för entusiastisk. För ivrig. Bokar in för många aktiviteter (och då talar vi ändå ff om i snitt kanske 1 enkel aktivitet/vecka, så det är ju inte direkt fullbokat i min kalender om man säger så...). Men det är ju så underbart när den där lilla känslan av "liv" spritter i kroppen. Den där känslan man väntat på i månader, eller i mitt fall just nu, flera år. 

Jag vill så mycket. 
Jag har så många saker jag vill göra.
Jag har så många vänner jag vill träffa.
Jag har så många resor jag vill genomföra.
Jag har så många böcker jag vill läsa.
Jag har så många yrken jag vill testa.
Jag har så många kurser och utbildningar jag vill gå. 
Jag har så många fritidsaktiviteter och träningsformer jag vill ta upp igen och/eller lära mig. 
Jag har så många bakverk och maträtter jag vill lära mig att laga.  
Jag har så många aktiviteter med familjen jag vill delta i.  
Jag har så många mat-/inrednings-/klädbutiker jag vill handla i.  
Jag har så många inrednings-/rensningsprojekt hemma som jag längtar efter att få genomföra.
Jag har så många läxor och skolarbeten jag vill hjälpa mina barn med.
Jag har så många aktiviteter jag vill skjutsa mina barn till.
Jag har så många tävlingar/uppvisningar/konserter jag vill se mina barn vara med på.
Jag har så många långa telefonsamtal med vänner jag vill kunna ringa. 
Jag har så många fester jag vill arrangera och/eller gå på. 
Jag har så många klassföräldraruppdrag jag vill ta på mig. 
Jag vill så mycket.  

Kände mig ju äntligen lite, lite bättre. 
Kände lyckan.
Kände livet i mig, eller åtminstone en liten glimt av livet. 

Fick mersmak. 

Såg fram emot att boka in träffar med vänner jag försummat. 
Såg fram emot familjeutflykter och att kanske, kanske våga boka in en resa.
Såg fram emot att ta igen lite av allt jag missat. 

Men tillbaka i diket blir det inte mkt gjort. Annat än att umgås med Mr Ipren, Mr Alvedon och Mr Filt. Vila. Raklång. Gråta en skvätt. Till. Och sen försöka kravla upp igen. 

Men jag ska även påminna mig om att jag faktiskt var på väg upp ur diket. 

Om än inte helt. 
Om än bara för en kort stund. 
Om än balanserande på en skör lina. 
Men ändå. 

Ska tillbaka upp igen. En längre period. Och helt nästa gång. Vill minst ha en bred planka att stå på och ingen tunn lina. Och flera tillfällen att använda Askungeskorna. Det måste gå.

Dike och lera är inte min grej. 

Blingiga skor gör sig bäst utan lera. 

Ju.






(foto; Askungeaffirmation. Men skorna får troligen vänta ett tag till.
Och såhär spenderar jag dagarna just nu) 

5 kommentarer:

Nilla sa...

Känner så igen mig i din beskrivning. Hoppas inte kraschen blir allt för långvarig <3

Victoria sa...

Fast din mysdress är himla fin. Och du ligger himla snyggt i ditt lilla hörn och du har t o m på dej nylonstrumpor. Det räknas som "piffig toppsnäcka" så det får du glädja dej åt! Här går jag i raggsockar i olika färger som min mamma stickat! Skorna är förstås att föredra framför mysdress - men de är dina och de väntar på dej. Alltid! Kram - kravla dej upp fint och bra nu.

Sara sa...

Käraste!

Alltid lika tråkigt att krascha, men kanske hjälper det att inte dra för stora växlar på det ... Visst slinker du ner i diket, men du verkar vara väldigt mycket som en såndär docka med tyngd i botten för att blanda ihop metaforerna. Och är det något du är så är det inte naiv!
Har du pulsklocka förresten? Eller tycker du som jag att det är det där med att stänga av datorn i tid som är det svåraste?
En lite pinsam hemlis: När jag måste ligga och blunda och har ont överallt brukar jag befinna mig i södra Frankrike där jag har ett inre hus som jag kan göra allt jag vill i: cykla ner till byn och köpa färska grönsaker på torget, gå på café, baka, dreja, gräva i trädgården eller bara ligga i hängmattan. Flykt, javisst, men det är ett sätt att vara kreativ när man inte kan vara kreativ. Dessutom kommer man i ett lätt hypnotiskt tillstånd med (hur var det nu) alfavågor i hjärnan, har jag för mig, som är läkande och påverkar läkning och parasympatiska nersvsystemet, tror jag. (Gått i hypnosterapi men minns inte riktigt hur det hänhde ihop)Reser du? Om inte så har du ett gyllene tillfälle nu.

Skorna kan du förresten ha på dig i soffan, de ser ändå inte ut som att man skulle kunna gå särskilt långt i dem!

Stora kramar Sara

Svetlana Driagina sa...

Sänder många styrkekramar! Hoppas kraschen är inte långvarig!
Skorna är snygga! Och jag håller med ovanstående, skorna kan du väl ha på dig ändå även om du ligger i soffan!
<3 <3 <3
//Lana

5 varv i rondellen sa...

Tack söta ni! <3

Victoria; du är en toppensnäcka även i raggisar! :)

Sara; Visst är det så. Ibland tar frustrationen över, allra helst när jag fått små glimtar av livet i mig. :)

Har ingen pulsklocka men har funderat på det en tid. och att stänga av datorn är jag allra allra sämst på. :)

Vilken härlig dröm/affirmation! Jag har också gått i hypnosterapi och älskade det.

Lana; TACK! <3 Ja, skorna får nog åka på i soffan eller nåt. :)