onsdag 27 mars 2013

LCHF-våfflor, krasch och att låta sig påverkas av andra

Femte dagen i rad i fosterställning i soffan. Hade ovanligt trevligt häromkvällen men känner att det börjar räcka nu med smutsig pyjamas, tovigt hår och glåmigt, osminkat ansikte.

Lyckades med en bottennotering häromdagen, då jag dumt nog lät mig påverkas av grupptrycket och försökte leka "bullmamma" = göra LCHF-våfflor till mellis (eftersom att "alla" andra åt våfflor på våffeldagen och Facebook och Instagram svämmade över av bilder på våffelmys).

Det gick - minst sagt - sådär.

Att ställa sig och göra våfflor när man inte ens orkat stå upp tillräckligt länge för att duscha eller fixa lunch till sig själv de senaste dagarna, är ingen bra idé.

Om man säger så.

Det hela slutade med tårar, totaltrasig hjärna och kropp. Efter bottennappet jobbar jag nu på att komma upp till "normalnivån" där jag åtminstone kan duscha och byta om varje dag. Smink och att borsta håret är just nu överkurs.

Fokuserar på att påminna mig lite extra om de små saker som faktiskt är bra just nu.

T ex att:

1. Sonen skickade över sig själv till morfar igår då influensan ännu inte släppt greppet helt och jag legat som en zombie i soffan de senaste dagarna och inte ens orkat titta på film tillsammans med honom.

2. Morfar förhörde sonen på matteläxan, berättade historier om James Cooks äventyr och expeditioner samt spelade schack. Allt det där som jag så sällan varken kan eller orkar (misstänker att det snart är också dags för morfar att inviga sonen i August Strindbergs värld, den värld min far sliter sitt hår för att hans dotter ännu inte förstått storheten i... :) ).

3. Jag äntligen, efter snart två veckors sjukstuga, igår fick förmiddagen för mig själv och kunde somna om efter att barnen gått iväg till skolan. Det märks direkt på mitt mående när jag inte får vara ifred den där stunden varje dag, utan intryck, som min hjärna och kropp är beroende av för att fungera. Efter bottennappet i förrgår insåg vi alla att det som behövs är att mamma måste få vara ifred en stund. Tyvärr.

4. Jag i två nätter kunnat somna och somna om. Inget jag tar för givet.

5. Barnen i alla fall fick äta våfflor häromdagen, även om det var LCHF-varianten och mamman kraschade hårt efteråt.

6. Äntligen ha tagit mig in i IR-bastun efter en veckas ofrivillig paus. Saknar den enormt när jag inte orkar basta varje dag. Den gör mig gott. Men jag måste vara i tillräckligt  skick för att ta mig ner i bastun och sitta upp för att få nytta av den. När jag ligger i soffan gör den ju ingen nytta.


Min Askungelek häromdagen är inte den enda orsaken till att jag hamnat i diket just nu. Maken och sonen lyckades som sagt få influensa nummer två för i år (en månad efter den första) och har varit hemma i en dryg vecka var.

Vad är det med bacillerna i år?  Vi som aldrig brukar vara sjuka numer. Jag har aldrig sett maken eller barnen såhär däckade av influensa. Möjligen som sagt under svininfluensan 2009 då vi alla låg utslagna i en dryg veckas tid, i två omgångar var med en månad emellan. Eller under barnens första två år på förskolan då allt fastnade på oss. Men de senaste åren har våra barn haft väldigt få sjukdagar. Måtte bacillerna hålla sig väck nu. Det här med att agera sjuksköterska och inte få min vilotid varje dag fungerar inte mer än enstaka dagar för mig. Hur mycket jag än vill ta hand om familjen när de behöver mig har jag tvingats inse att jag faktiskt inte kan. Smärtsam insikt men bara att acceptera.

Om jag ska försöka se det hela lite positivt är det enda "bra" med dessa sjukveckor (som jag kan se) att maken (som förvisso alltid haft en enorm förståelse) fick en liten påminnelse om hur jag mår så gott som dagligen. Efter tre dagar i soffan frågade han "hur står du ut"? Maken blev märkbart rörd och påmind om att så som han kände sig när febern äntligen börjat ge med sig och utmattningen var enorm (t ex att behöva lägga sig ner och vila efter minsta ansträngning), så mår jag ju jämt. När jag mår som "bäst". Varje dag. I varierande grad och lite förenklat givetvis men det är den närmaste jämförelsen jag kan komma på när jag ska försöka förklara för en frisk person hur ME känns.

Det hela gjorde också att maken fick ännu större förståelse för varför jag ibland halkar på tangentbordet och "råkar" klicka hem ngt från en webshop eller två. :) Det är en av mina copingstrategier. Mitt sätt att stå ut. Mitt sätt att ha något att se fram emot. Mitt sätt att hitta kraft. Att klicka hem ett par skor är egentligen inte bara lyckan i att shoppa utan även lyckan i att ha något att se fram emot. Att längta efter den dagen jag kan använda skorna. Fantisera. Affirmera. Man kan kanske se skoköpen som en slags terapi? En mycket bra terapi tycker jag själv. Och mycket billigare i längden (än har jag inte lagt ner 100.000 kronor på skor...)! :)

Nu räcker det med baciller.

Känner att jag behöver ta mig en funderare på varför jag alltid påverkas som mest av vad andra gör när jag mår som sämst. Det är alltid då Facebook-/Instagram-bilder och statusuppdateringar påverkar mig. När jag mår OK är jag trygg i mig själv men när jag är kraschad är jag extremt känslig och lättpåverkad.

Maken har sagt det till mig länge. Det är alltid när jag mår som sämst som jag vill och försöker som mest (typ tar i allt vad jag kan och ger mig sjutton på att dammsuga fastän jag inte orkar stå upp, vilket gör att jag kollapsar helt efter ett par minuter och maken får ta hand om både städningen och en ännu sjukare fru efteråt). Det är som om mitt förnuft, intellekt och omdöme försvinner direkt i kraschen. Varför blir det så?

Känns som att det är något jag måste jobba på. 














Hur jag gör mina våfflor?

Jag utgår från Anna Halléns recept men höftar och har ändrat lite då jag inte tål mejerier:

1 dl vatten (el mjölk)
1 dl majonnäs (el 2 dl grädde)
1-2 msk fiberhusk

50 g smält smör (el kokosfett)
6 ägg
1 tsk bakpulver
1 krm salt
1 dl mandelmjöl

Tillsätter sedan antingen 1 msk kardemumma eller 1 msk kakao. Barnen älskar chokladvåfflorna medan jag och maken föredrar de med kardemumma.

2 kommentarer:

Svetlana Driagina sa...

Hoppas, hoppas, energin är snart tillbaka i din kropp! <3
Vilken fantastisk och förstående man du har!
Vad kul att du använder majonnäs i smeten! Det brukar jag ju också göra! Och det gör man ofta i Ryssland också när man bakar! :)
Kramar till dig! <3
//Lana

5 varv i rondellen sa...

TACK söta! <3

Va intressant, jag har testat mig fram då jag hade svårt att få till "fluffet" i våfflorna utan grädden. :)

KRAM