söndag 19 maj 2013

Lycka, kära vänner och att ta sig hemifrån en stund

Börjar sakta vakna upp efter en period med sömnlöshet, tvång och ett par efterlängtade aktiviteter. Den senaste tidens lycka har varit:

1. Att kära kraniosakralväninnan kom förbi och gav mig akutbehandling när sömnbristen, tvången och värken var olidlig. Och att behandlingen ledde till att jag kunde genomföra ett antal aktiviteter jag sett fram emot länge. Vad skulle jag göra utan henne? 1-2 timmars sömn per natt är outhärdligt om man inte vet att lite lindring finns inom räckhåll. Hon är min snuttefilt.

2. Att jag lyckades ta mig iväg på "fruhippa" för kraniosakralväninnan som gift sig för en tid sedan. En mycket stillsam och enkel tillställning. Det där med stora möhippor har jag för länge sedan insett att jag inte klarar av men en lugn middag tillsammans med tre kära vänner på värdshuset i grannbyn var genomförbart.

3. Att ha haft syster på övernattningsbesök efter fruhippan. Att få vakna på morgonen och ha syster där. Att få spendera tid med syster, bara hon och jag. Bara sitta tysta bredvid varandra en stund och prata när och om vi orkar och har lust. Sådan där härlig tystnad det bara kan vara med personer man är trygg tillsammans med. Som t ex en syster.

4. Att ha kommit iväg på en ME-föreläsning. Försöker varje år att ta mig dit då jag vill hålla mig à jour med forskningen och lyssna till föreläsarna IRL. Har oftast med mig maken och pappa docenten och vi diskuterar alltid de nya framstegen tillsammans efteråt. Funderar på vad de nya rönen innebär. Funderar på vilken väg som är bäst för mig att gå. Funderar på vilka alternativ som finns. Funderar på vad jag bör och inte bör lägga min energi på. Och sånt. Det är så skönt att ha två superintellekt att diskutera med när min hjärna inte alltid hänger med så som jag önskar. När jag t ex snöar in på detaljer ser de helheten. När jag blir otålig och överentusiastisk är de logiska och får mig mer rationell. :)

I år fick jag dessutom sällskap av en nyfunnen, kär ME-vän på seminariet. Maken kommer alltid hem och hämtar mig (då jag inte kan åka kommunalt) och då vännen bor i grannbyn följde hon med oss in till stan. Det visade sig att hon var precis lika härlig IRL som jag föreställt mig! Ser fram emot att kunna ta minst en fika eller två tillsammans framöver då hon är en person jag verkligen vill lära känna ännu bättre.

Väl på plats på seminariet träffade jag ännu fler ME-vänner. Både de jag känt och träffat i flera år och nyfunna internet- och bloggvänner. Så roligt att få ett "ansikte" på er alla! Så synd att tiden och orken inte räckte till att prata mer efteråt. Efter fyra timmars föreläsningar var vi alla mer eller mindre däckade när vi gick ut från Landstingssalen och åtminstone jag blev en blöt, mörbultad zombiefläck i soffan så fort jag klev innanför dörren hemma.


5. Att mot alla odds tagit mig iväg på barnfri hotellövernattning för första gången på över fem år. Varje år bokar maken och jag en hotellweekend men de senaste åren har vi varit tvungna att boka av. I allra sista sekunden. Har flera gånger stått med väskorna packade i hallen men bara inte kunnat ta mig iväg då benen inte burit mig, tårarna sprutat av utmattning eller tvången haft ett alltför stort grepp om mig.

Under herrgårdsvistelsen häromdagen hade vi sällskap av våra äldsta och käraste barndomsvänner. Maken och jag har gått i samma klass som min väninna (i 1-3:an och ja, maken och jag träffades på lekis!) och min väninnas man och jag har känt varandra sedan konfirmationslägret (och de har hängt ihop sedan högstadiet). Vi har umgåtts i tre decennier, rest tillsammans, gått på fester tillsammans, ätit middagar tillsammans, spenderat tid i ishallar tillsammans, skrattat och gråtit tillsammans, firar midsommar och Valborg tillsammans, har hjälpt varandra och funnits där för varandra både när livet varit lätt och svårt. Våra barn kommer också väldigt bra överens vilket gör det ännu roligare för oss att umgås familjevis både hemma och på resor. Jag känner mig väldigt trygg när vi reser tillsammans, de hjälper maken att ta hand om våra barn när jag behöver vila, de hjälper mig med tunga väskor och tar enorm hänsyn till att jag blir drake emellanåt. De är oerhört förstående vad gäller min ME. De säger åt mig att lägga mig på soffan under middagen då min kropp strejkar. De kommer med blommor till mina utekrukor när ljungen är torr som fnöske och borde bytts ut för flera månader sedan. De erbjuder sig att handla åt mig när maken inte är hemma. De skjutsar upp mig till tennishallen så att jag ska kunna se dottern spela när maken är upptagen med att vara funktionär och jag inte kan stanna hela tiden. Och vi hjälper dem på alla de sätt vi kan. Vi känner varandra utantill. Vi är på många sätt väldigt olika. Vi känner till varandras fantastiska men även aningen sämre sidor och älskar varandra precis som vi är. Just för att vi är som vi är. De är som familj för mig/oss. De är mina låtsassyskon och jag skulle göra vad som helst för dem. Och de för mig/oss. Lycka är att ha vänner som dem.

Det där med att bo på hotell är som jag tidigare nämnt en utmaning om man som jag har bacill-/fläcktvång. Minsta lilla fläck på soffor, bord, lakan, handfat, duschar, whatever, gör att min kropp på en mikrosekund låser sig helt och får dödspanik. Sen är det oftast tackochgodnatt. Har slutat räkna antalet gånger jag fått panik av tvång på hotell (se t ex inlägget om ögonfranstången). Styrkan på paniken varierar från behöveråkahemdirekt, tvingarallalattduschaochbytaklädertiogångerirad, romantikdödare till kanståutmenintemer. I helgen hittade jag en pytteliten fläck på ett lakan. Och då var det kört. Tog mig igenom kvällen men inte mycket mer. Då även Mr Q (den svullna, värkande kotan i nacken) bråkade fick jag lägga mig och vila på hotellrummet när de andra badade, fick behandlingar och tog en drink i spa-avdelningen. Men. Jag kom iväg. Och det fick räcka.

6. Att äntligen ha bytt ut de gamla utemöblerna på altanen. De som var för små/obekväma (soffan) och för stora/klumpiga (matbordet). Nu matchar möblerna på altanen de gamla på framsidan. Nu är alla utemöbler från Plantagen, i grå konstrotting med hög rygg (ett måste när Mr Q bråkar och jag inte orkar hålla upp nacken). Nu kommer jag nog att trivas på altanen i sommar och får vi bara till lite grå balkonggräsmatta kan vi nog vänta med renovering av altanen ett tag till. :)  (den gamla gummiduken måste tas bort, samma kakelplattor som i köket/vardagsrummet läggas och staketet bytas ut)

7. Att ha kunnat sitta ute i solen. I bikini. I nya, sköna utemöbler. Och att ha fått årets första fräknar.

8. Att frivilliga och gratis pensionärer förbarmat sig över våra rabatter och blomkrukor. Mina föräldrar har insett att vår starkaste sida inte är trädgårdsskötsel och erbjöd sig att rensa rabatter, gräva bort ett par taggbuskar och plantera blomkrukor. Se till att det där allra värsta blev gjort. Är lyckligt lottad. Ett par krukor med blommor gör att jag kan stå ut med resten av den gamla, halvt igenvuxna trädgården ett tag till. Tanken är att göra om trädgården (gärna asfalt + blomkrukor för min del men maken har vissa synpunkter så förhandling pågår) men det får vänta tills dess att vi dränerat. En sak i taget. Har jag lärt mig. Eller. Försöker jag lära mig. :)

Tack för att ni tittar in!



altanen 


framsidan med bl a en gammal skruttig ölandstok och en rabatt som sett sina bästa dagar


Herrgårdsweekend





2 kommentarer:

Linda sa...

Du verkar ha haft en bra vecka. Härligt!
Någon gång när vi är pigga och orkar får vi försöka styra upp någon träff utan föresläsning innan :-)

Unknown sa...

Vad härligt att du fått energi till att göra så mycket roliga saker! :)
Och så roligt med barnfri hotell-övernattning! :)
Kramar till dig! <3
//Lana