Snubblar över en gammal
krönika av Mia Skäringer om fasader. Och tänker att inte mycket har hänt sedan 2009. När jag ser hur krönikan, fyra år senare, nu sprider sig som en löpeld på Facebook får jag en känsla av att det fortfarande finns ett uppdämt behov av att riva fasaderna där ute. Men att ingen vågar vara den som börjar.
Här är mina tankar om fasader (har även skrivit om det tidigare
här,
här,
här och
här ).
Fasader är skadliga. Både för oss själva och för vår omgivning.
Fasader är enormt energikrävande. Att förställa sig tar energi. Energi som vi skulle kunna göra så mycket annat både nyttigare och roligare saker med.
Fasader gör oss sjuka. Gör att vi inte lyssnar till kroppens signaler, att vi stressar, pressar oss, att vi inte vågar erkänna om/när vi inte orkar. Att vi inte tycker att vi duger då alla andra ger sken av att ha perfekta liv.
Fasader stänger andra människor ute. Gör att vi inte får äkta, ärliga relationer.
Fasader är för mig ett tecken på låg självkänsla. Att inte våga stå för den man är. Att inte tro att andra skulle tycka om en om man visade hela sig själv.
Fasader är för mig inte alls ett tecken på lycka, tvärtom. När jag träffar personer som har en "perfekt" fasad, konstgjort stelt leende eller en mur omkring sig, börjar jag genast fundera vad som döljer sig under ytan. Vilken sorg som gömmer sig där bakom det perfekta. Vad som gjorde att fasaden byggdes upp en gång i tiden.
Fasader gör att andra i vår omgivning inte heller vågar visa sig sårbara vilket kan resultera i att många - helt i onödan - går omkring och håller saker, som kanske skulle behöva ventileras, inom sig. Istället för att känna friheten i och styrkan av att pysa ut dem lite då och då. Att vi alla går omkring och önskar öppna oss men att ingen vågar börja.
Fasader är för mig helt ointressanta. En glättig fasad lockar mig inte. Det jag dras till hos andra människor är de små krackeleringarna. De ärliga ögonen. De små sprickorna i lacken. Det är de som är intressanta. Jag orkar inte lägga min begränsade, dyrbara energi på personer som inte vågar släppa in mig, som inte vågar visa sin sårbarhet. Den typen av relationer är inte längre något jag ödslar min tid på.
Fasader, konstant visad perfekt lycka och dyra statusprylar fungerar istället som en magnet som stöter iväg mig. Jag känner direkt att där vill jag inte vara och studsar snabbt därifrån. Om jag inte känner/ser en liten strimma ljus i en krackelering.
Idag är de relationer jag har helt annorlunda mot de jag hade innan jag blev sjuk. Alla år i terapi förändrade mig. Gjorde mig förvisso avsevärt mycket sjukare i min ME (då fel utförd terapi och motion kan vara livsfarligt för ME-sjuka) men det förändrade mitt sätt att se på mig själv och andra.
Förändrade mina värderingar.
Förändrade hur jag såg på vänskap.
Förändrade hur jag såg på mig själv.
Förändrade hur jag såg på framgång och lycka.
Förändrade hur jag såg på andras fasader.
Lärde mig att se igenom dem.
Lärde mig att istället för att avundas andras "perfektion" se de små tecknen, t ex i ögonens uttryck, ni vet de där som så tydligt visar om man ler med bara munnen eller med hela ens själ? Alla tecken som syns om man tittar noga.
Det gjorde att jag började se människor. På riktigt.
Det gjorde att jag blev bra på att se igenom fasader. Se det som ligger gömt. Bakom.
Det gjorde att jag började välja och välja bort.
Idag väljer jag äkta, ärliga relationer där jag och mina vänner vågar visa oss sårbara.
Vågar öppna oss.
Vågar öppna dörren till vårt innersta, våra rädslor, drömmar och sorger.
Vågar visa tillit till varandra.
Det ger mig så enormt mycket mer och känslan av att inse att alla andra bär på snarlika tankar gör att vi känner oss starka och mindre ensamma. Att vi alla är ok. Att ingen är perfekt och att perfektion inte är något att sträva efter.
Jag är långt ifrån perfekt. Jag har många fel. Jag gör ofta fel. Jag babblar för högt och för mycket. Blir för lätt uppspelt, intensiv och engagerad och talar ibland innan jag tänkt klart. Glömmer saker. Missar att lämna in lappar till skolan. Missar att skolan har planeringsdagar. Missar att kolla in Skola Direkt (fast det beror mest på att jag avskyr sajten). Missar att barnen ska ha med sig fika till skolan. Har sällan koll på kalendern och när det är dags för adventspynt/-mys. Har sällan koll på vilken dag, datum eller månad det är. Har inte betalat en räkning på 15 år (sist jag betalade räkningar var det med postavier). Slarvar med städning. Damma vet jag inte vad det är. Dammsuger gör vi bara när vi får gäster eller när det knastrar alltför mycket under fötterna. Putsa fönster tror jag inte att vi gjort en enda gång sedan vi flyttade till nya huset för två år sedan. Skura golv vet jag heller inte vad det är. Har inte koll på barnens vår-/höstkläder eller var alla vantar finns. Byter sängkläder en gång i kvartalet, i bästa fall. Lyckas aldrig hålla liv i blommor. Har en stor trädgård som ser ut som en igenvuxen ödetomt. Viker eller stryker aldrig tvätten utan proppar in skrynkliga kläder i garderoberna. Eller så får familjen hämta ren tvätt i tvättstugan där den ligger i knöliga högar. Eller så ligger den rena tvätten på min säng. Orkar inte plocka upp saker som hamnar på golvet. Sprider saker omkring mig då jag inte orkar hålla ordning. Bakar gör jag ytterst sällan numer, även om jag gärna skulle vilja. Har massor av gropar i låren, degig muffintopmage, är svullen och har alltid mörka ringar under ögonen, ett risigt hår som ser ut som svinto och en kropp som duger som den är men som inte skulle få några modelluppdrag i tidningen Mama.
De som inte tycker om mig för den jag är, slipper. Men jag orkar inte förställa mig. Mina dyrbara skedar måste jag prioritera stenhårt och att upprätthålla en fasad finns inte på den listan. De som inte gillar att jag är transparent behöver inte tycka om mig. Men ofta är det de som själva har fasader som blir obekväma i min närhet. Har jag lärt mig. Och det är ok.
Det är befriande att släppa fasaden.
Ensam är inte stark. Tvärtom. Tillsammans blir vi starkare.
Missförstå mig inte.
Jag älskar mode, smink, naglar, inredning och allt annat som i det stora hela är rätt oviktigt. Men det är bonus och inte det viktiga i livet.
Givetvis talar jag och mina vänner även om yta och prylar. Också. Men inte enbart.
Vi sitter inte och gråter varje gång vi ses men vi ger heller inte sken av att allt är happy happy hela tiden.
Vi lyssnar på varandra.
Vi ljuger inte för varandra.
Vi stänger inte varandra ute.
Vi delar med oss av både glädje och sorg.
Vi lyfter och peppar varandra.
Vi ser varandra.
I mina ögon är det en tecken på styrka och mod att våga visa sig sårbar.
I mina ögon är det de starka som vågar blotta sig, visa sina krackeleringar.
I mina ögon är det coolt att våga vara äkta.
Och när jag ler vill jag att det ska vara genuint, med ögonen, med hela min varelse, med hela min själ.
Inte bara le ett konstlat, stelt leende med munnen. Det ekar ju så tomt.
Jag vill att ni ska se mig. Som jag är.
Och jag vill se er.
Uppdatering:
Fick en bra fråga i kommentarerna och skriver mitt svar även här...
Att fixa till sig genom att kamma håret och sätta på lite smink när man mår pyton så att man känner sig lite piggare räknar jag till placebo och mentalhygien. :)
Fasad för mig är mer att låtsas att allt är perfekt, att fejk-le och att via handling och ord ge sken av att allt är bra, ifall det inte är det. Att berätta hur allt är "såååå fantastiskt" om man egentligen gråter i hjärtat. Att ge sken av att man orkar allt och "foten i kläm, jajamän-beteenden". Stela, kalla, konstgjorda, påklistrade leenden som är helt utan värme och känsla. Att inte visa någon form av svaghet. Att inte släppa in sin omgivning till sitt innersta. Att alltid hålla masken och aldrig erkänna sin sårbarhet. Att aldrig svara ärligt på frågan hur man mår. Typ.
I min värld kan man ha glittrigt smink, blingiga örhängen och ändå vara genuin i sin utstrålning, sina handlingar och ord.
Vissa personer i min omgivning (inte mina käraste) har vid upprepade tillfällen sagt åt mig att inte berätta hur jag mår. Att jag ska sluta gråta och bita ihop. Att inte visa andra att jag är svag, att hålla skenet uppe, när jag gråtit hysteriskt av utmattning eller tvång. Att jag inte ska berätta att jag gått i terapi. Att jag inte ska berätta att jag inte alltid orkar. Att inte blotta mig. Men det är inte jag. Jag har valt att inte längre stänga mina känslor inne. Jag har valt att inte längre trycka ner min själ. Jag är övertygad om att det skulle göra mig än sjukare och att det var min vana att i många år gå emot kroppens signaler som bidrog till att jag blev sjuk. Att alla gånger jag t ex grät i taxin på väg till ett nytt kundbesök, torkade tårarna, fixade till sminket och satte på konståkningsleendet och låtsades att allt var bra till slut gjorde mig fysiskt sjuk. Så. Inte mer. Det ni ser är det jag är.
Vad är fasad för er?