måndag 11 februari 2013

Lycka, Askungen och mjölksyra

Lycka är att:

1. Hinna återhämta sig (nåja, hyfsat) i tid för att äntligen kunna leka Askungen ett par timmar. Att få umgås med flera av våra allra mest kära "nyfunna" vänner (barnens klasskompisars föräldrar, tänk vilken ofantlig tur att vi för ca 4 år sedan bestämde oss för att planera den där klassfesten!). Att få ta del av vännernas bröllop var en ära. Att se dem så lyckliga värmde mitt hjärta. Fällde både en och två tårar. Tårar av glädje. Men skrattade än mer. Härligare människor får man leta efter, länge. Lättsamma, humoristiska, djupa och spontana på samma gång. Med självdistans. Precis sådana personer jag älskar och dras till.

2. Få tillfälle att sätta på mig den nya klänningen, de höga, glittriga klackarna, sätta upp håret i festknut, sminka mig lite extra och skippa det där trista less-is-more. :)

3. För en kort stund (nästan) glömma att kroppen inte funkar som den ska. Att för en kort stund strunta i att kroppen inte funkar som den ska. Inte särskilt smart. Men exakt vad min själ behövde. För att inte brytas ned mentalt måste jag få vara Askungen ibland. Tror att det är en av anledningarna till att jag inte blivit deprimerad under åren (vilket tyvärr många med ME blir, som en direkt konsekvens av att leva med ME). Får jag leka frisk en stund då och då, låtsas, drömma, glömma, om så än bara någon gång per år, har både kropp och själ något att minnas med glädje under de långa eremitperioderna i soffhörnet. Något som gör att jag orkar hålla ut. Behåller hoppet. Jag blir måhända ett vrak efteråt men ett glatt och lyckligt vrak. Även maken och barnen vet att jag måste få komma ut och ha kul ibland, och stöttar mig, trots att de får ta hand om spillrorna efteråt när draken kommer.

4. Det fantastiska coverbandet spelade musik helt i min smak (Cool & The Gang, Earth, Wind & Fire, Toto, mm) så att jag bara var tvungen att dansa lite, trots att benen mina skakade av mjölksyra, att jag konstant fick pausa och flåsa samt sätta mig att vila med fötterna högt. Att dansa en stund gjorde att jag kände mig mer LEVANDE än jag gjort på många, många år. Kan knappt minnas när jag mådde så bra i själen sist. Musiken fick mig att glömma. Fick kroppen att minnas. Fick hjärnan att tro att jag var 20 år igen och stod på isen tillsammans med mitt team. Eller var på Toto-konsert med bästa vännerna typ 1988. Hade det inte varit så fullt på dansgolvet och jag varit så enormt stel och ovig hade jag med glädje testat en kickline eller två. Jädrans vad det sprätte i mina ben!

5. Jag kom ihåg att packa ner ett par extra skor (som bara var 10 cm höga), att byta till när fötterna började värka och jag vinglade lite väl mycket i trappan (av mjölksyra, inte vin!) :) Att gå upp och ner i en trappa med 15-cm-klackar, helt utan kondis eller muskelstyrka och uthållighet är ingen bra kombo. Redan första gången jag gick i trappan fick jag hålla mig hårt i räcket, fokusera all min kraft och pausa mellan stegen då benen vek sig under mig. Och efter ett tag fick jag inse mina begränsningar. Och byta skor.

6. För första gången sedan jag insjuknat kunnat konversera med en bordsherre utan enorma kognitiva problem. Minns första tiden när jag fortfarande försökte vara "normalt social"  (innan jag fått rätt diagnos och vi inte förstod varför jag var som jag var) men mest stirrade som en zombie, stakade mig, inte hittade ord alls eller sa goddagyxskaft och till slut ofta satt tyst i ett hörn under festmiddagar då mina bordsherrar gav upp och helt sonika vände sig åt andra hållet. De tyckte med all sannolikhet att jag var konstig o/e jobbig att tala med då jag på frågan "vad jobbar du med då?" svarat att jag tyvärr periodvis tvingats att sluta jobba. Vilket fick till följd att de skruvade på sig och avslutade konversationen genom att helt sonika vända på huvudet (ja, det har hänt, tyvärr mer än en gång)  Jag blev mycket mer intressant att tala med när jag sedan startade mina två företag (lärde mig dock att inte berätta att jag bara jobbade deltid). Under flera år har vi tvingats tacka nej till allt vad bröllop och större fester heter men nu har vi äntligen vågat börja säga "ja". Inte alltid. Inte ofta. Men ibland. När omständigheterna och kroppen min tillåter. Att kunna konversera (om än inte på samma nivå som tidigare) är lycka. Ett tecken på att min hjärna sakta, sakta börjar må liiite bättre? Eller kanske berodde det helt enkelt på att jag hade en ovanligt trevlig bordsherre?! :)


Nu har jag fått leka Askungen. Skratta. Drömma mig bort. Affirmera. Låtsas. Fejka. Inbilla mig frisk. Glömma. Leva.

Då gör det inte så mycket att mjölksyran om möjligt är än värre idag.
Att benen fortfarande skakar.
Armarna knappt går att lyfta.
Värken i bakhuvudet slog till direkt när vi kom hem och vägrar släppa greppet.
Att värktabletterna nu får vara min bästa kompis och snuttefilt ett tag.
Att jag har fått rensa den kommande veckan helt i kalendern.

Inga telefonsamtal. Ingen matlagning. Ingen tvätt av kläder. Inga av barnens vänner här på lek. Inga aktiviteter what so ever. Inte ens gå ut till brevlådan står på min attgöralista (inte för att den är särskilt lång i vanliga fall heller, men ni fattar).

Då gör det heller inte mycket att jag har tokont i fötterna efter att (som så ofta) ha låtit viljan/fåfängan vinna över förnuftet. På flera sätt. Maken förklarade att med den vinkeln mina små 35:or får i ett par 15-cm-klackar får jag skylla mig själv. Inte konstigt att fötterna och kroppen värker. Helt sant. Aj. Men värt det. 

Ibland måste drömmarna och viljan få segra över förnuftet. Det är alldeles för trist att alltid vara förnuftig. Ledsnar på förnuftet.

Jag vill inte vara förnuftig. Jag vill LEVA.

Och det gjorde jag häromdagen.

Men jag ångrar ingenting.

Även om Mr Krasch nu knackar på.






3 kommentarer:

ryskadockor sa...

Så otroligt vacker är du med din frisyr, snygga klänning och läckra skor! :)
Vad härligt att du vill LEVA och inte låter din sjukdom göra dig deprimerad! Jag måste lära mig mer av dig! Din livskraft, din vilja att leva!
Du är helt otrolig!
Jag sänder dig många styrkekramar!
//Lana
P.S. Du får gärna flytta in hos mig! Skulle vara roligt att kunna träffas "på riktigt"! :)

Anonym sa...

Kram på dig. Själv är jag trött i perioder. Tackar min skapare för att det finns någon som har det värre (förstå mig rätt nu).

DU är en härlig människa. . Önskar att jag kunde få lära känna dig IRL.

5 varv i rondellen sa...

Lana; Tack söta! :) Ja, jag är helt övertygad om att det är enormt viktigt för både själen o läkningen att leka frisk, busa, leva, skratta emellanåt. Jag skulle inte stå ut annars. Endorfiner och glädje läker även om det kostar efteråt.

Gärna!!

KRAM <3

Annika; Tack! Det gör mig ont att höra att du inte mår bra periodvis. Önskar verkligen ingen annan detta.

Om min hälsa skulle tillåta hade jag gärna ordnat en bloggträff. :) Får ha det som ett av mina mål framöver!

Kram