Terapeuterna, läkarna och barnmorskan sa åt mig att jag måste ta i mer. Inte känna efter så mkt. Man kan mer än man tror. Alla mammor överallt på jorden har klarat detta förr. Ta i lite till ska du se. Barnmorskan gick t o m så långt att hon sa att jag var en dålig mamma. Att jag inte levde i symbios med min son, som man ska. Som andra mammor gjorde. Eftersom att min man var "mamman" och skötte sonen mest. Fick anknytningen. Inte jag.
Men.
Det sa hon förstås bara när jag var själv med henne. När min man var med i rummet lät det annorlunda. Förstås. Började se ett mönster i detta.
Samma sak skedde med läkarna. När jag var ensam hos dem var de allt annat än empatiska och förstående. Då fick jag höra att "du inte sover så illa som du tror, då skulle du inte ha så rosiga kinder". Att jag haft en hel burk med brun-utan-sol och chockrosa krämrouge, såg de inte. Bara att jag "såg så pigg ut". Ingen lyssnade. Att jag sminkat mig för att öht ta mig ut, för att inte deppa ihop, hörde ingen. Att jag är en sminktjej som alltid make:at mig varje dag sedan tonåren. Att smink alltid varit mitt stora intresse. Att smink var mitt bästa placebo. Det som fick mig att inte bli galen.
Men. Ingen lyssnade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar