Att få nog och gå sin egen väg

Efter att i många år levt som om jag vore utbränd, och gjort allt "rätt" (dvs motionerat så mkt jag kunnat, gått i terapi, tagit medicinerna jag fått rekommenderat, osv) fick vi tillslut nog. All motion gjorde mig bara sämre. Kraftigt sämre. Medicinerna likaså. Droppen var när jag kände igen mig i karaktärerna i "Gökboet".  Bara satt och gungade fram och tillbaka i fåtöljen, kände mig på väg att bli galen.  Familjen sa åt mig att slänga pillrena (som vid en punkt var uppe i 9 st/dag).

Mina anhöriga tog mig till en vän som var expert på stressjukdomar. Fick inofficiell utredning och de konstaterade att jag inte alls var utbränd. Utan hade ME/CFS.

Där började det vända.

Av dem fick jag rådet att ALDRIG pressa mig. Att det gör sjukdomen värre. Inte bättre. Att man mkt sällan blir frisk. Men att de enda som blivit det, ofta gått till alternativmedicinen.

Men.

Det kunde de inte säga officiellt. Så jag fick inga papper på detta. Bara rekommendationer på vad jag skulle och inte göra. Jag letade upp en professor som specialiserat sig på ME/CFS och gick till honom privat. Hans utredning konstaterade också att jag har ME/CFS.

Detta var ca 8 år efter mitt insjuknande.

Jag var inte galen. Jag inbillade mig inte. Jag har ME/CFS. Precis det som vi trott, redan 8 år tidigare...

Istället för stavgångspromenaderna och att ta i, började jag lyssna på kroppen. Även om det var svårt. Både som duktig flicka, idrottare och efter att i 8 år ha hört att jag INTE ska lyssna på kroppen utan göra tvärtemot. Men sakta började försämringen plana ut.

Började leta på internet. Hittade ME-föreningen. ME-böcker. Om nu <4% blir friska, hur gör jag för att bli en av dem?

Hittade en röd tråd i berättelserna. Alternativmedicin. Samma sak som professorn och stressexperten sagt till mig. Kinesiologi. Hur hittar man en sådan? På forumet fick jag kontakt med en kille som haft ME och som nu var nästintill frisk. Hans kinesiolog rekommenderade den bästa i Stockholm. Dit skulle jag.

I början försökte jag ta mig in till stan själv, men det gick tyvärr inte bra. Jag kollapsade alltid på väg hem. Efter ett par gånger insåg vi att jag behöver skjuts. Jag kan varken köra bil eller åka kommunalt själv. Tar mig i bästa fall in till stan. Men. Inte hem. Såg därför till att jag numer får skjuts av min mamma eller en väninna (som också går till samma kinesiolog).

I samma veva börjar en av mina bästa vänner utbilda sig till kraniosakralterapeut och ville öva på mig. I början var jag (och ffa min familj) MYCKET skeptisk. Det lät som healing, vilket min vetenskapliga hjärna inte trodde på. Men va tusan, jag har ju inget att förlora och lät henne öva. Döm om min förvåning när jag märker att det faktiskt verkar funka!

Sedan ca 5 år tillbaka får jag 1-2 behandlingar per månad och kan inte vara utan dem. De har räddat mig otaliga gånger. Väninnan kommer hem till mig för att behandla mig, då jag ju inte tar mig iväg själv. Hon kommer också akut många gånger. Då jag kraschar.

Genom en väninna börjar jag också lägga om kosten. Har haft svår IBS sedan tonåren och den har förvärrats sedan jag fick barn. I ren desperation går jag över till GI.

Jag. GI? Som är kolhydratoman?! Smörgåsar till frukost, lunch och middag. Om jag inte äter makaroner med ketchup förstås. Eller äter chips. Lagad mat var jag inte bra på. Ibland kunde jag dock variera mig med tortellini med ketchup. Eller t o m köttfärssås. Chips och kanelgifflar var min stora last. Och så saften förstås. Till alla måltider. Bobs blandsaft. Så gott!

Nu skulle jag alltså vara utan allt detta? Är hon galen?? Efter ngt år på GI märker jag en liten förbättring, men inte total. När jag snubblar in på en LCHF-sajt, var jag tillräckligt desperat för att testa. Hade inget val. Inga mediciner fungerade, inte fibrer, inte IBS-skolan på Ersta, ingenting.

Döm om min förvåning när jag efter bara ett par dagar mådde nästan helt bra i magen!? Vad är detta? Varför fungerar det? Nu börjar jag läsa på om kost och hälsa. Och har inte slutat sedan dess....



(foto; syster 2012)