måndag 29 oktober 2012

Höstlov = att be om hjälp

Höstlov. Efterlängtat av barnen. En tid för mys, äventyr, utflykter, resor och tid att vara tillsammans. Eller?

För oss är skolloven lite annorlunda. Annorlunda eftersom att jag inte klarar av att ha barnen hemma hela veckan. Att gå upp tidigt, fixa frukost, lunch, mellis och ha barnen och deras vänner hemma hela dagarna är mer än vad min kropp mäktar med. Bara att göra ETT mål mat till barnen om dagen är ofta nästintill omöjligt för mig. En dag kan (i bästa fall) funka. Men sen kraschar jag. Hårt.

Första åren tyckte vi att det var självklart att de skulle få vara hemma eftersom att jag ju jobbade hemifrån (på deltid) och var hemma om dagarna. Hade svårt att motivera för barnen att de inte fick vara hemma. Har därför försökt men varje gång har det tagit veckor - eller månader - för mig att återhämta mig, att komma tillbaka till "normalnivån" (dvs den nivå jag var på innan skollovet). Min man och jag har kommit fram till att det inte är värt risken.

Vi måste be om hjälp.

Eftersom att vi sedan många år lärt oss att svälja vår stolthet ber vi därför mina föräldrar om hjälp. Som tur är bor vi nära mina föräldrar (eller tur och tur, vi valde att flytta "hem" när vi insåg att jag var sjuk och att vi nog skulle behöva hjälp). Barnen får åka dit på morgnarna och min mamma skjutsar hem dem efter lunch. Så att jag får vila men ändå ha en stund tillsammans med barnen på eftermiddagarna. En win-win-situation. Barnen får mysa och aktiveras hos mormor och morfar och jag orkar med eftermiddagen och kvällen. Ibland sover barnen över hos mormor och morfar på kvällarna för att slippa gå upp i ottan. Ibland tar mina föräldrar med barnen på utflykter, går på museum, bio eller åker in till stan och hittar på bus.

Sen har vi även fantastiska vänner som ibland erbjuder våra barn att sova över hos dem en natt eller två på loven. Som vet att jag har svårt med skolloven och låter våra barn få vara hos dem en dag eller två, om de har möjlighet. Som tar med våra barn på bio. Bakar med dem. Allt det där som jag skulle vilja göra själv men inte kan. Är oändligt tacksam över att våra barn får uppleva allt det där ändå.

Att visa min sårbarhet inför mina medmänniskor har varit en gåva. Svårt som sjutton i början. Men aldrig hade jag trott att det fanns så många generösa människor omkring mig. Samtidigt känner jag också ibland skuld över att jag sällan kan ge tillbaka till mina vänner. Jag kan ju sällan erbjuda deras barn att vara här hela dagarna på loven, eller hjälpa dem med allt annat som jag får hjälp med. Men vi försöker att ta igen det på helger eller lov då min man är hemma. Då kan vi ha huset fullt av barn. Min man tycker att det bara är roligt och ha servar gärna en stor kull med barn hela dagarna. Och jag försöker att finnas där för mina vänner på de sätt jag kan. Och hoppas att det räcker. En bit i alla fall. :)

Visst är det en sorg att inte kunna själv. En stor sorg. En "bra mamma" ska ju kunna sådant själv. Det har tagit mig lång tid att acceptera att jag inte är som "vanliga" mammor. Det finns så många måsten och krav förknippade med moderskapet. Insåg direkt att jag aldrig skulle vinna någon mammatävling. Det insåg jag redan när jag födde mina barn med kejsarsnitt, fick sluta amma tidigt, min man var "mamma" åt våra barn och fick den tidiga anknytningen, när jag bytte blöjor på golvet och inte orkade knäppa barnens bodys, osv. Så det där med mammamåsten har jag försökt skaka av mig. Annars skulle jag bli tokig.

Jag gör så gott jag kan, utifrån mina förutsättningar. Det måste räcka. Jag är den bästa mamman jag kan vara. Jag är väldigt bra på att prata med våra barn om känslor och livet. Jag är bra på andra saker. Och våra barn tycker att jag är bra ändå. Det räcker så.

Men å andra sidan.

Vad är en vanlig mamma? Vi har väl alla olika förutsättningar? De flesta föräldrar jobbar ju heltid, har krävande jobb och kan inte ta ledigt alla barnens lov. Andra är som jag sjuka. Eller har någon annan anledning till att barnens lov ibland kan vara förknippade med mammaskuld.

(Samtidigt funderar jag. Alla dessa lov. Fantastiskt för barnen givetvis. Men det är en stor källa till stress och skuld hos oss föräldrar. Sjuka som friska. Hur många kan ta ledigt från jobbet ca 13 veckor om året för att vara hemma då barnen har lov, har möjlighet att arbeta hemifrån eller har mor-/farföräldrar som kan hjälpa till? 5-6 veckors semester räcker inte långt. Måste sommarlovet  t ex verkligen vara över två månader långt? Varför är det så heligt? Varför kan vi inte diskutera dessa frågor mer?)

Visst finns fritids. Fritids är jättebra. :)

Vissa år har våra barn gått på fritids men de vill helst vara hemma. Därför har vi försökt hitta en lösning som fungerar för oss. Min man  försöker vara ledig minst en dag varje lov. Men då han driver ett snabbt växande företag och jobbar minst 12 h/dag är det ofta svårt att ta en hel vecka ledigt varje gång det är skollov.

Vi har försökt hitta en lösning som funkar för oss. Och för oss är det att be om hjälp. Och är evigt tacksamma för att mina föräldrar vill, orkar och bor i närheten. Vet att alla inte har samma möjlighet.

Hur löser ni alla skollov?



(foto; årets Halloween-pumpa, det bästa med Halloween enligt barnen)



 
(foto; det bästa med Halloween enligt mig är hemmarostade
pumpakärnorna - enkelt, gott och nyttigt snacks)



2 kommentarer:

Helena sa...

Vad är en bra förälder på höstlovet? Vi jobbar heltid båda två och kommer vara lediga en dag var. Vi lyckas inte vara lediga på höstlov, jullov, sportlov, påsklov och sommarlov.

Äldsta barnet, som går i skolan, har jättekul på fritids under höstlovet. Dom ska åka skidskor, ha disko och göra utflykter). Kompisar har t.o.m. sagt: Åh, får du vara på fritids under lovet? Lyllo dig!

Jag har själv valt att prioritera jullovet. Och som du säger: Man ska inte jämföra sig med andra föräldrar. Man gör det bästa med dom förutsättningar man har.

Kram H

5 varv i rondellen sa...

Ja, vi gör alla så gott vi kan. Och det måste räcka. Ibland poppar dock mammaskulden upp hos mig även om jag försöker mota iväg den. :) Fritids är toppenbra, va roligt att han trivs där!
Kram