torsdag 25 oktober 2012

Barn

Blev gravid förvånansvärt lätt. Graviditeten var dock svår då alla ME-symtom förvärrades. Förlöstes med akut kejsarsnitt då min kropp inte orkade med förlossningen och bebisens hjärtljud åkte bergochdalbana lite för mycket. Ut kom en helt underbar, fantastisk son.

Som skrek. Och skrek. Och skrek. Första dygnen skrek han upp till 20 h (!)/dygn (och fortsatte så i flera månader). Igen förstod vi inte varför jag inte var som andra mammor, som kunde gå till matsalen själva, byta blöjor, åka hem från BB efter ett dygn eller två. Jag var knockad. Helt knockad. Maken fick sköta sonen helt på BB. Jag bara låg. Och ammade. Kände mig som en zombie. Grät av utmattning när vi skulle hem. Jag orkade ju ingenting.

Väl hemma insåg vi att detta inte skulle gå. Vi behövde hjälp. Mina föräldrar fick börja gå på schema med min man, vi försökte se till att någon av dem alltid skulle vara hemma med mig och sonen. Jag orkade varken mata, byta, lyfta eller aktivera sonen.

Nu började mardrömmen.

Efter ett par månader med kolikskrik i princip dygnet runt, sonen sov bara 20-min-snuttar i bärsele eller vagn, så försvann min sömn.

Helt.

När jag varit klarvaken (!) i 5 dygn och jag bokstavligen suttit och slagit toarullar i huvudet på mig själv på natten i ren desperation, ringde min då rätt orolige man läkaren som skrev ut sömnpiller och sa åt mig att "med dem kan du inte amma". "Du får två veckor på dig att sluta". Så. Bara att vänja av med amningen och börja ge vanlig mat. Inte helt enkelt över en natt eller två. Mer kaos.

Maken fick nu ta över nätterna med sonen. Och han har nu, 11 år senare, fortfarande alltid nattpasset. Han har tagit ALLA nattvak sedan den dagen. Alla skriknätter. Alla nattningar. Alla kräksjukor. Alla influensor. Alla mardrömmar. Alla "pappa-jag-är-törstig".  Allt har min man tagit. Fr att jag skulle få chansen att (försöka) sova, så mycket jag kunde (eftersom att om jag blev väckt eller störd somnade jag aldrig om. Om jag nu somnade öht förstås).

Sa jag att min man är min hjälte?

Men.

Sömntabletterna fungerade inte. Alls. Däremot gjorde de mig väldigt "full". Kändes som om jag druckit en flaska whiskey varje dag (inte för att jag någonsin gjort det, men kan tänka mig hur det känns). Sömnen lyste fortfarande med sin frånvaro.

Fick 0-2 h sömn per natt under de kommande åren. Ofta i 15-30-min-snuttar. Trots öronproppar, eget sovrum, bra sömnrutiner, inget koffein, kallt sovrum, osv. Sömnhygien, ni vet. De nätter jag lyckades somna var det sällan före 05.30-tiden. Precis innan det var dags att gå upp. Maken åkte nämligen hemifrån vid 06.30.  Och sonen vaknade ofta redan vid 05-06. Så det blev nästan ingen sömn alls. På flera år.

Dagtid hade jag oftast hjälp. Läkaren och FK sa nämligen till oss att jag inte kunde vara sjukskriven från mammaledighet. Trots att jag uppenbart inte kunde ta hand om barnet. Mina föräldrar gick därför, båda två, ner i arbetstid (till 50%), för att vara hemma med oss och min man jobbade hemifrån så mkt han bara kunde. De skötte mat, blöjbyten osv. Jag satt mest i fåtöljen och stirrade rakt fram. Ibland kunde även en av mina äldsta barndomsvänner komma över och ta hand om sonen. Hon jobbade natt och var ofta ledig om dagarna. Som jag är tacksam över all hjälp. Vad hade jag gjort utan dem?

De (få) dagar då ingen av dem kunde hjälpa mig försökte jag vara som andra mammor och gå till Öppna förskolan.

Bad idea.

En kropp med noll energi ens för att att ta hand om sig själv, klarar inte av att ta hand om ett litet barn. Krafterna räckte inte. Kollapsar och faller ihop i en hög upprepade gånger. Utan att orka resa mig.

På gångvägen.
Eller när vi kom hem.
På golvet.
I hallen.
När jag ska klä på sonen.
I köket.
När jag försöker laga mat. Med stekspaden i handen ligger jag på golvet och ringer maken. Sonen kryper på golvet.

Under flera år kollapsar jag nästan dagligen på golvet. Ibland hemma. Ibland ute. Kroppen bara faller ihop. Som de där dockorna med trådar i sig som faller ihop om man trycker på en platta under. Och som reser sig när man släpper taget. Fast. Jag kunde inte resa mig. Bara låg. All energi tog tvärslut. Gick inte att ta i mer. Orkade inte röra mig. Alls.

Under den här perioden fick vi prioritera om allt. Verkligen allt.

Det som inte var livsnödvändigt fick väljas bort.

Inga rena kläder? Handla nya kalsonger på väg hem.
Städa? Det sägs att man får mindre allergi med lite damm i hörnen.
Byta sängkläder? Låg prio. Vågar inte ens berätta hur sällan vi bytte sängkläder.
Skötbord? Inte en chans (jag orkade inte lyfta eller stå så alla blöjbyten skedde på golvet). Jag låg på golvet och slängde ut blöjan till dörrmattan. Orkade inte resa mig och slänga i soppåsen.
Träffa vänner? Glöm det.
Laga mat? Absolut inte. Hämtmat eller grillad kyckling från ICA.

Begreppet "katastrofläge" infördes.

Katastrofläge var fokus på att alla skulle få mat, sova (så gott det gick), maken jobba litegrann iaf, och sonen få ngn som kunde sköta honom om dagarna. That's it. Inget annat. Maken och mina föräldrar skötte hushållet. Handla, tvätta, städa, laga mat. Mina föräldrar tog med tvätt hem till sig. Jag bara låg eller satt som i dvala och undrade varför jag inte kunde vara som andra mammor. Varför orkade de men inte jag? Varför var jag så lat, känslig, gnällig, mesig? Varför? Vad var det för fel på mig?

Emellanåt kunde jag samla lite energi för att genomföra en aktivitet. Om jag hade vilat tillräckligt mycket en längre tid kunde jag då och då ta mig iväg.  Barnvagnspromenader t ex. Motion är ju bra. Hade ju tränat hela livet och visste ju att motion "alltid var bra" (oj så fel jag hade). Måste motionera. Mantrat i huvudet lät: "jag är frisk, jag kan, jag orkar, måste bara ta i lite till..." Pressade mig hårt. Tog i lite mer. Helt tiden lite mer.

Tog i dygnet runt. Var tvungen att ta i i allt jag gjorde. Att bara sitta upp krävde mer energi än jag någonsin reflekterat över. Vet du hur mycket kraft det tar att sitta upp, hänga med i ett samtal, svara på frågor, sortera bort störande ljud, le och se till att inte falla ihop i en hög? Jag vet. Tyvärr.

Men tillslut skrek kroppen "Jag orkar inte längre! Jag orkar inte".

Jag orkar inte!

2 kommentarer:

Theresia sa...

Kram!!! Du är en hjälte!!

5varvirondellen sa...

Tack! Känner mig dock inte som en sådan... :)

KRAM