tisdag 7 maj 2013

Filmkväll, uppe i varv och förutsägbar överansträngning

Att jag aldrig lär mig. 

Så fort jag får en gnutta energi tror jag att jag är frisk och någon slags superwoman. Att jag kan göra allt. Att jag bara inbillat mig ME och att energin är här för att stanna. 

Önskedrömmar, inbillat frisk eller bara väldigt korkad? Tja, säkert en blandning av alla tre. 

I fredags hade vi filmkväll med övernattning för sju tolvåringar. Sonen och hans vänner åt hemmagjorda hamburgare, drack läsk (japp, vi hade för första gången köpt hem läsk, la våra principer åt sidan för en kväll), åt snacks och såg fem filmer. Tre filmer på kvällen och två morgonen därpå. Ena filmen gjorde stor succé (21 jump street), har aldrig förr hört sju killar gapskratta non stop i 1,5 timme! Killarna trodde dock att jag ljög när jag sa att Johnny Depp slog igenom i TV-serien för 25 år sedan, "nää, så gammal är han väl inte!?" :) 

Filmkvällen var lugnare och tystare än vanligt. Killarna skötte sig exemplariskt och gillestuga är en dröm för en ME-mamma. Ett stenhus med källare är vårt bästa köp någonsin. Värt varenda krona och besväret med renovering samt en halvt igenvuxen tomt som ingen förbarmat sig över de senaste 20 åren. Gillestuga och dörr ner till trappan är guld värda. Och att ha dörren kvar när vi renoverar hall/trapp är inte förhandlingsbart från min sida, även om maken och hantverkaren förespråkar att ta bort dörren för att få det mer öppet ner till källaren. :)  

Trots att kvällen var superlugn och flöt på bättre än väntat var det en rejäl ansträngning (att stå på benen ett helt dygn/vid en bestämd tidpunkt, ha en massa intryck omkring mig och vara mentalt "närvarande" en längre tid). 

Då jag alltid måste varva upp inför en ansträngning och umgänge med andra än min familj (och har svårt att hitta off-knappen) vaknade jag speedad i lördags och tyckte att det var en alldeles strålande idé att åka och titta på en ny, större och mer bekväm bäddsoffa till gillestugan då jag ju för en gångs skull stod på benen en lördag. Gäller liksom att passa på. Maken var tveksam men lät sig övertygas av intensiv, bestämd och uppvarvad fru. 

Så. Vi åkte iväg ett par timmar och hittade rätt snabbt en prisvärd soffa (tanken är att göra gillestugan mer inbjudande så att jag kan gömma mig i källaren när jag kraschar och familjen inte behöver tassa på tå runt mig - nu har vi en tio år gammal, sliten och obekväm bäddsoffa från IKEA som sett sina bästa dagar och som med sina stenhårda dynor inte direkt gör underverk för värkande och öm ME-kropp). 

Men. 

När vi kom hem tog det tvärstopp. Återigen kom känslan av att någon slog ifrån en strömbrytare inom mig. Eller vann mot mig på knock out. Tjong! Så ligger jag plötsligt där utslagen, mörbultad, oförmögen att tänka, känslig för alla ljud och utan möjlighet att hålla mig upprätt. Går från uppvarvad och upprätt till en liten blöt fläck från ena sekunden till den andra. 

Behöver jag säga att det var nästintill omöjligt att somna på kvällen? Att jag dagen efter fick det första stora OCD-brytet på länge? Och att det i sin tur gjorde sömnen ännu mer omöjlig natten därpå, trots dunderkur med tyska Valeriana och korrekt "sömnhygien"? 

Där är jag nu. 

Speedad trots meditation och vila. En inre uppvarvning jag inte kan påverka. Som adrenalin som fastnat i "på-läget. Skakar av sömnbrist och utmattning. Migrän, värk i Q (svullna kotan i nacken), ryggen och varenda muskel. En hjärna som saknar logik. Nära till tårar. 

Varje gång en liten, gnutta energi visar sig tar jag i tills dess att jag hårt dunsar in i tegelväggen. Slutar aldrig i tid. Vill utnyttja varenda sekund och har inte en tanke på konsekvenserna när jag är hög på adrenalin och lycka.

Hur mycket jag än lär mig om ME fastnar det inte. Jag kör på tills det tar stopp. Alltid. Varje gång. 

När ska jag lära mig? 

Note to self: Om jag anstränger mig rejält en dag, vila helt dagarna efter! Få inte för mig att "passa på" att göra saker då jag är uppe i varv. Det slutar alltid med error. Fail. Tårar. Kaos. Krasch. Insomni. Tvång. 

Är det ren dårskap, en extrem livsvilja, uppdämd längtan eller en flykt från verkligheten? 

Dumt är det i alla fall. Riktigt dumt. 













2 kommentarer:

Anja Olergård sa...

Men sitter du seriöst inne i min hjärna och berättar hur det är eller???

5varvirondellen sa...

Haha, japp, jag kan läsa tankar! :)

KRAM <3