torsdag 8 november 2012

Självkänsla

Det tog "bara" 35 år. 

35 år till dess att jag slöt fred med mig själv, min kropp och mitt utseende.  Från tonåren fram till 30-årsåldern var jag allt annat än nöjd. Förde ständigt ett inre krig mot min kropp, mitt sätt att vara och mina prestationer. Puh så mycket energi det tagit!

Har fantastiska föräldrar. Fantastiska på att skjutsa, fixa och hjälpa mig. Allt praktiskt har varit mer än man någonsin kunnat önska. Och är fortfarande idag. De är oerhört - och kanske ovanligt -  hjälpsamma och visar sin kärlek till mig och min familj genom att göra. Jag hade verkligen en bra barndom, om än i en lite stressande och sträng miljö. Tyvärr fick jag dock som barn sällan höra att jag dög som jag var. Sällan fick jag höra att jag var vacker eller fin. Sällan fick jag höra att jag var älskad, minns bara att det hände då jag grät (men jag kan minnas fel, mina föräldrar hävdar att mitt minne sviker mig, kanske är det ett selektivt minne?). Prestationer blev min bekräftelse. Mitt sätt att duga. Eftersom att jag inte ansågs vara särskilt söt/snygg/populär var prestationer det jag kunde påverka (eller - "inte sötast/snyggast/mest populär" är väl kanske rätt uttryck, var oftast kompis med de mest populära tjejerna men ansågs vara en "grå mus"). Trots att fenomenet diskuterades ofta hemma med pappa docenten vars huvudintresse var just prestationer och självkänsla, föll jag dit. Blev skomakarens barn. Kanske klassiskt.

I skolan var jag  aldrig nöjd med 4:or. Det var inte tillräckligt bra. Jag blev bra på att sparka på mig själv mentalt. Ändå la jag inte all min kraft på att plugga, tvärtom läste jag oftast bara kvällen före ett prov. Det brukade räcka till en 4:a eller 5:a. Energin gick ju åt till att klanka ner på mig själv eller drömma om den coola killen jag för närvarande var olyckligt kär i (vilket var rätt ofta, tyvärr, det tog tid innan jag insåg att man ska bli kär i de smarta, schyssta och roliga killarna :) ) Vilket slöseri med energi.


Alla år i terapi har inte botat min ME men däremot hjälpt mig med den prestationsbaserade självkänslan (men det tog många år). Jag började sluta fred med mig själv och min kropp (se kommande inlägg). Slutade kriga mot mig själv. Slutade straffa mig själv. Slutade älta (nåja, jobbar på det).

När jag - mot min vilja - tvingades ge upp min yrkeskarriär, min utbildning, min identitet, mina drömmar, min "status" och min - på den tiden rätt höga - lön kände jag först stor sorg. Tomhet. Förtvivlan. Vem var jag nu utan allt detta? Allt det jag hela tiden strävat efter? Vad har jag nu att komma med?





När jag inte längre kunde bedömas utifrån min karriär insåg jag att jag det enda jag har kvar är min personlighet. Och att jag inte gillade den jag var. Insåg att det fanns en hel del som faktiskt kunde förbättras. Började då jobba med mig själv. Först att se över mina svaga sidor. Erkänna dem. Förändra. Försöka förändra de beteenden jag inte gillade. Hitta nya sätt att tänka, vara, göra. Bete mig på ett sätt jag tidigare aldrig lärt mig. Lära  och lära om. En lång svår väg med en hel del gupp. Är långt ifrån färdig. Har ännu många egenskaper och beteenden som jag är mindre stolt över, gör fortfarande misstag, stora som små, men gillar mig själv betydligt mer idag än tidigare.

Efter en tid kom jag på att jag ju själv aldrig dömer en vän utifrån hur h*n ser ut, vilket jobb eller hus h*n  har, hur h*ns kropp ser ut eller hur mkt pengar h*n tjänar. Det enda jag bryr mig om är hur h*n är. Varför skulle då mina vänner döma mig utifrån vad jag har eller jobbar med?

Kom också fram till att alla faktiskt inte måste älska mig. Det är ju nästan helt omöjligt och onödigt att lägga energi på. Det viktiga är att mina nära gillar mig som jag är. Med mina brister och tillkortakommanden. De som - oftast - gillar mig även om jag gjort eller sagt något dumt. Babblat för mycket när jag blir speedad för att undvika en krasch (
måste ofta varva upp för att inte kollapsa när jag är bland folk, vilket gör att jag tyvärr ff babblar för mycket rätt ofta).  Eller så. Varför spelar det roll vad andra tycker om mig när jag har vänner, en fantastisk man och familj som gillar mig? Räcker inte det? Jo. Klart det gör.

Tänk att det skulle ta 35 år innan den insikten slog mig.  


I samband med att jag 2006 började min resa in i alternativmedicinens värld snubblade jag - förstås -  även över flera klassiska självhjälpsböcker. Självklarheter kanske men för mig har en del av dem varit ovärderliga. Byron Katie. Eckhart Tolle. Bruce Lipton. Med flera. I början blev jag dock arg på Byron Katies ord. Kände mig provocerad. Vad menade hon? Vaddå välja att inte bli arg? Det tog mig ett år innan jag tog upp boken igen och förstod vad hon faktiskt menade. Nu går det automatiskt. Nästan jämt. :)  Böckerna har hjälpt mig att utveckla min personlighet till den jag vill vara. Eller. Den jag nog alltid har varit men bara inte riktigt fått fram ordentligt under allt skräp. Skräp som den inre, hackiga, skivan som skällt på mig själv hela tiden. Den som var i vägen. Böckerna har hjälpt mig att frigöra en massa tankekraft. Lugna ner mitt sinne. Rensat bort lite skräp så att det finns plats för tacksamhet.  

Idag tar tacksamheten upp störst del av min mentala, inre skiva. Det är den jag lägger fokus på. Inte att skälla på mig själv. Idag när jag nästan inte kan prestera alls, inte har alla de yttre attribut som så många av oss värderar oss själva och andra utifrån, inte beter mig som "vanliga" mammor, inte kan göra sånt som mammor/fruar/vänner/släktingar förväntas göra, är jag både lyckligare och tacksammare. Och förhoppningsvis lite trevligare. Allt är så mycket roligare och skönare nu. Trots att mitt liv är "mindre" än andras. Mindre än förr. Jag har ett stort, litet liv. Och är lycklig. :)

Men. Varför tog det mig sån tid?  




Inga kommentarer: