Renovering och krasch

Renovering av hall. 
Dag 4. 

Reaktivering av herpes/bältros/låggradig hjärnhinneinflammation. 

Aj. 

Aj i kinden.
Aj i käken.
Aj i tandkött.
Aj i tinningen.
Aj i örat.
Aj i/runt ögat.
Aj i bakhuvudet.
Aj i lymfkörtlarna.  

Stel i ansiktet.
Syddig syn. 
Röda utslag på kinden. 

Husapotek. 
Kokosfett i ansikte. 
Kokosfett i te. 
Vatten med Himalayasalt (blä men gör gott). 
Anti-V. 

Viaplay. 
Uttråkad. 
Drake. 
Krasch. 

Tjoho.

Bara 2,5 veckor kvar. 

Favoriter. Del 9.

Favoriter. Del 9. Ögonskuggor.

Everyday Minerals. Bäst. Alla kategorier.

Underbara skuggor. Med eller utan glitter. Använder sedan många år aldrig andra märken på ögonskuggor. Aldrig. Köp via den amerikanska sajten. Billigare så.

I mina sminklådor finns idag ett 50-tal ögonskuggor från Everyday Minerals. Minst. :) Ja, jag har en stoor låda bara till skuggor. Älskar de glittriga!

Favoriter. Del 8.

Favoriter. Del 8. Rouge.

Bäst på nyanser, pigment och hållbarhet är Everyday Minerals. Utan konkurrens. Med eller utan glitter.

Tyska Alterras puderrouge är oerhört prisvärda. Bra färger, pigment och hållbarhet.

Likaså tyska Alverdes krämrouger. Lite knallrosa på den runda delen av kinden piggar upp direkt!

Favoriter. Del 7.

Favoriter. Del 7. Concealer.

Hade oerhört svårt att släppa Lancômes tub men dessa är nästan lika bra. Från tyska kedjan DMs egna ekomärke Alverde. Kräm (under ögonen) och penna (runt näsa, mus och på små blemmor).

Allra bäst är priset. Ca 30 kr (!).

Favoriter. Del 6.

Favoriter. Del 6. Mineralborstar.

Everyday Minerals. Igen. :)

Absolut mest prisvärda! Underbart mjuka. Håller i flera år. Kostar en bråkdel än normalt om man köper via deras amerikanska webshop. Har ett tiotal (hela deras sortiment): ögonskugga, rouge, puder, ögonbryn, etc.

Favoriter. Del 5.

Favoriter. Del 5. Puder.

Everyday Minerals. För snart fem år sedan hittade jag Everyday Minerals amerikanska webshop och är sedan dess fast. Deras skuggor är i en klass för sig men även pudret håller hög kvalitet och till ett bra pris (tips - mycket billigare via amerikanska sajten).

Suverän kvalitet. Prisvärt. Lätt att hitta rätt nyans med gratisproverna. Finns i flera olika typer av formula beroende på hudtyp och vilken effekt man vill ha (täckande, matt, transparent, naturligt osv). Jag använder formulan "Jojoba".

Dr Hauschkas transparenta puder är outstanding. Perfekt i väskan och till touch ups. Bra kvalitet, hållbarhet och pris.

Favoriter. Del 4.

Favoriter. Del 4. Ekoparfym.

Mélange no 15. Roll on. Perfekt i väskan.

Trodde aldrig att jag skulle kunna skiljas från min favoritparfym. Boucheron var min följeslagare under nära 20 år och jag har haft mycket svårt att finna en ekoparfym som kan jämföra sig med Boucheron. Men till slut hittade jag Mélange no 15 i en webshop. Nu är den min nya följeslagare. Älskar!

Favoriter. Del 3.

Favoriter. Del 3. Skrubb.

Istället för att köpa dyr skrubb för ansikte och händer gör jag numer min egen. Hur enkelt som helst. Det enda man behöver är Himalayasalt (från hälsokosten) och den hemmagjorda oljan (se föregående inlägg).

Jag har alltid en liten burk med Himalayasalt i badrumsskåpet. Tar lite salt i händerna i duschen och skrubbar (försiktigt) på fuktat ansikte. Sköljer av. Smörjer sedan in ansiktet med ett par droppar av den hemmagjorda oljan (gör alltid flera flaskor så att en kan stå i badrumsskåpet och den andra i duschen).

Fungerar lika bra i ansiktet som på händerna eller knottriga överarmar.

Himalayasalt är ett oraffinerat, obehandlat och mycket mineralrikt salt som har en lätt rosa nyans. Saltet kommer från saltgruvor i Himalaya, bryts från bergväggarna och krossas. Saltet är e u 250 miljoner år gammalt och härstammar från uttorkning av ett urhav, sägs vara fritt från gifter och kemikalier samt innehålla kolloidala mineraler och spårämnen. Salt lär generellt  ha antibakteriella och antiseptiska egenskaper.

Saltskrubben ger lyster och är väldigt effektiv om jag behöver rena min hy då jag ätit för mycket mörk choklad. :)

Favoriter. Del 2.

Favoriter. Del 2. Att göra egen olja.

Jag blandar ekologisk kokos-/jojoba-/sheasmör-/vetegrodds-/olivolja tillsammans med ett par droppar eterisk olja (t ex lavendel + tea tree, lavendel + bergamott eller mandarin + eukalyptus).
OBS! Endast ett fåtal droppar.

Blanda i tomma, rena flaskor från t ex Kick's.
Skaka.
Klart!

Allt från hälsokosten.
Rekommenderar att du läser mer om eteriska oljor och dess effekter på Aroma Creatives hemsida innan du gör dina oljor så att du har koll på vilka aromaoljor som passar just dig.

Favoriter. Del 1.

På begäran;

Ekologiska produkter. Favoriter. Del 1. Ansikte.

Dr Hauschkas ögonbalsam slätar ut de värsta insomnirynkorna och håller huden under ögonen underbart mjuk. Bästa jag testat. Någonsin.

EMS-salvan använder jag periodvis då jag känner mig glåmig, ger snabbt en fräschare hy och är suverän vid eksem, sår, mm (även till hela kroppen).

Hemmagjord ansiktsolja använder jag till allt! Rengöring (tar bort vattenfast mascara i ett nafs!) och som dag-/natt-/hals-/hand-/nagelbandskräm. Ett par droppar räcker. Antingen enbart eller under vanlig ansiktskräm.

Allt finns i hälsokostbutiker.

Polerade naglar

Polerade naglar är klart underskattat. Sa hon som i över 25 år har vägrat att gå en enda dag utan nagellack men efter att ha blivit alternativnörd fått en ny favorit.

Färre kemikalier. Mindre jobb. Nästan lika snyggt. Man kan förändra sig.

Korta först ner naglarna med t ex en glasfil.
Fila sedan de fria kanterna och ovandelen (lite lätt) med den rosa delen av poleringsfilen.
Putsa försiktigt bort gamla rester av nagelband som ofta växer "ner" på nageln intill nagelbanden och som gör att nagellacket inte fäster lika bra.
Polera sedan ovandelen och kanterna med den grå delen av filen.
Klart!

Tips; glöm inte att polera även kanterna med den grå delen, då skivar sig inte naglarna lika lätt.

Promenad, fisksoppa och fallfrukt

Lycka är första promenaden på... månader.  Om nu 400 m i snigelfart kan kallas för promenad?

Lycka är också fisk och skaldjur. Bästa medicinen mot insomni och värk.

Lycka är också en make som vet hur man får sömnlös fru glad. Fisksoppa gjord på räk- och kräftskalsbuljong från gårdagen + en stillsam, kort promenad runt kvarteret + filosofiska samtal om livet.
Då glömmer jag för en stund att natten bara bjöd på 3 timmars sömn.

Lycka kan även vara tio fruktträd. Att plocka mängder och åter mängder av frukt. Även om man själv varken kan eller vill provsmaka/safta/sylta/baka. Barnen våra lär inte heller i år kunna/orka/hinna äta upp allt. Det enda moset vi gör är det som blir naturligt i gräset under träden. :) Har därför skickat ut maken med stora fruktpåsar till våra vänner som är bättre på att ta hand om frukt än vad vi är.

Bakslag, krasch och att trots allt komma iväg på efterlängtad semester

Lycka är att mot alla odds komma iväg på efterlängtad semester.

Blindtarmen passade ju på att spricka dagen före skolavslutningen, veckan före midsommar och ett par veckor före vår årliga resa till Åland. Fick ställa in skolavslutningen, avslutningsmiddag med bästa vännerna och familjen samt en sedan tidigare redan uppskjuten, lugn 40-årsmiddag med kära vänner. Precis då solen och värmen äntligen kommit och jag längtat efter att få sitta i bikini på altanen och fylla på mitt D-vitaminförråd som minst sagt gapar tomt (har på tok för låga värden) blev det istället en tripp till sjukhuset.

Å andra sidan är det väl aldrig rätt tid för sprucken blindtarm.

Första dagarna efteråt kände jag mig rätt kaxig. Operationen hade ju gått över förväntan bra. Ingen extrem komakrasch (som vid tidigare operationer). Värken hyggligt hanterbar. Blev bästa kompis med Mr Rep (som behövs när man äter dunderkurer antibiotika och inte kan resa sig upp tillräckligt snabbt ur sängen utan hjälp) och Mr Naproxen och Mr Alvedon. Allt kändes ok.

Min kompis Mr Rep

Tills dess att det var dags att ta stygnen.

Min mor som är operationssköterska skulle ta stygnen så att jag slapp åka ner till husläkaren och riskera fler besök av Mr OCD. På morgonen för stygntagningen ser dottern att mitt sår börjat blöda. När mamma tar första stygnet väller det fullkomligen ut sårvätska. "Hjälp!" 

Varken jag eller mor min var beredda och blev minst sagt lite skraja (mamma är ju operationssköterska och älskar stora, blodiga, stressiga operationer men har tyvärr typ noll erfarenhet av eftervård). Men efter ett par telefonsamtal till min mycket tålmodiga sjuksköterskeväninna och sjukhuset fick vi höra att det tydligen kan hända att sår  börjar såsa precis i slutskedet av läkningen. Det hade ju inte direkt gjort något om de hade förvarnat mig, då hade jag kunnat spara in ett par panikskedar...  :)

Lika plötsligt som det började rinna ur såret rann kaxigheten ur mig helt på ett par sekunder.

Där kom den mentala smällen.
Där gick gränsen för vad jag orkade med.
Där kom kraschen, både mentalt och fysiskt.

Efter en dryg (i dubbel bemärkelse) vecka med daglig såromläggning, flera gånger per dag, läkte såret äntligen. Men den veckan tog enormt på mina krafter. Tömde varenda skedförråd. Alla gamla skruttskedar, alla plastskedar, alla hemmasnickrade träslevar gick åt.

Tömde tyvärr också en och annan skål med chips. Jag som inte rört chips på en evighet hade inget att sätta emot längre. Det var chipsen eller att deppa ihop helt, kändes det som. Orkade inte stå emot. Tröståt för första gången på mycket länge. Tack och lov väcktes inte chipsmonstret helt...

Lyckades trots allt fira midsommar, även om vi fick ändra planerna något så att jag skulle orka vara med. Maken, barnen och vännerna åkte iväg till byns gemensamma midsommarfirande vid kyrkan på eftermiddagen och sen blev det en ovanligt enkel middag hemma hos oss tillsammans med vännerna och syster. Magen tillät mig inte att sitta upp några längre stunder så jag piffade till mig och la mig i soffan. Det är så skönt att umgås med nära vänner som inte bryr sig om ifall jag ligger i soffan eller sitter tillsammans med dem vid matbordet. Alla stupade i soffan direkt efter middagen och vid 21 var vi så trötta att det var dags att lägga sig. Så brukar inte våra midsomrar se ut. Om man säger så. :)

Men. Jag firade i alla fall midsommar med de jag älskar allra mest. Det var viktigast. Även om det inte blev som vanligt.

Midsommar i soffan

Lyckan var som allra störst när vi insåg att jag faktiskt skulle kunna ta mig iväg till Åland. Vårt (hyrda) paradis där vi spenderat en eller ett par veckor varje sommar en längre tid. Samma stuga. Samma veckor. Samma sällskap (mina föräldrar, syster och bästa vännerna). Varje år.

Yay!

Kom iväg.
Badat (eller, nåja, doppat mig...)
Solat
Gott vin
Fantastisk mat
Bästa sällskapet
Vilat.
Sovit (eller, allt är relativt)

I år hade dessutom bästa vännerna hyrt en stuga i samma område vilket gjorde det hela ännu härligare. Förr om åren har de lånat en husbil och kommit över ett par dagar. I år stannade de hela veckan.

Vet inte vilket som var bäst. Att vi fick njuta av varandras sällskap hela veckan, att solen sken varje dag eller att barnen hade ytterligare en stuga att vara i så att jag slapp höra "Sean Banan i Afrika-filmen" hundra gånger (som förra året då det ösregnade och var svinkallt hela veckan och elva personer trängdes inomhus)? :)

Mitt lyckoförråd fylldes på av att få spendera en hel vecka tillsammans med mina älskade -  man, barn, föräldrar och älskade systrar (den ena riktig och den andra självvald sedan 1977).

Barnen fiskade, badade, busade och lekte hela dagarna.
Papporna åkte på fisketurer med barnen.
Morfar tog barnen på äventyrspromenader i omgivningarna.
Vi andra läste böcker, vilade, solade, badade, drack bubbel och babblade som vanligt en massa strunt.
På kvällarna spelade vi kort, drack rödvin och njöt av kvällssolen, utsikten, lugnet, sällskapet och maten.
Själv rörde jag mig knappt en meter. Gick bara mellan sovrummet, solstolen på altanen och ett par trippar ner till stranden.

Reser man tillsammans med en jägare och en amatörkock blir man sådär äckligt bortskämd med god mat. Njöt under veckan av oxfilet, kronhjort, rådjur och ankbröst (men även födelsedagstacos) samt många goda rödviner. Passade utmärkt med daglig 20 h-fasta! :)

Kanske bäst av allt.

I år har jag blivit brun om magen. Det har inte hänt sedan typ 1988 (har inte tålt solen på många år). :)

Vem behöver äta på restaurang när man är gift med världens bästa amatörkock? 

Kan man läka på sjukhus?

Hade gott om tid att fundera på sjukhuset.

Funderingarna handlade främst om vad i sjukhusmiljön som är läkande. Kom fram till att det enda var personalens empati och värme.

Allt annat är mer sjukdomsskapande. Maten. Miljön.

Vem blir frisk av allt socker? All skitmat? Fläckigt, smutsigt, äckligt? Medpatienter som skriker nätterna igenom så att ingen kan sova? Gardinerna? Färgerna på väggarna? Möblerna? Landstingskläderna?

Allt är så deprimerande och allt annat än läkande.

Undrar hur mycket snabbare patienter skulle tillfriskna om de fick en rogivande, vacker miljö, enkelrum, egen toalett, näringsrik mat utan socker och tillsatser?

Funderingar, sprucken blindtarm och en oplanerad bloggpaus

Inte var det meningen att ta en såhär lång paus från bloggen. Inte alls.

Det hela började med ett par dagars funderingar kring bloggandet, hur mycket mental energi det kräver av mig, vilken väg jag valt att gå (alternativmedicinen) och varför.

Är det rätt att jag tar av mina dyrbara skedar för att blogga om det innebär att jag inte orkar fixa mellis och middag till barnen när de kommer hem?
Är jag beredd på att få kritik för det jag skriver?
Vad gör jag i sådana fall?
Orkar jag?

Tankarna malde. Jag älskar att skriva. Älskar responsen jag får av er. Behöver få ur mig tankar och idéer. Vill att barnen ska kunna läsa bloggen framöver och få en inblick i mitt liv som ME-sjuk mamma. Även om vi talar massor om det kanske det kan ge dem en bättre förståelse för varför jag är annorlunda som mamma. Jag har funderat i så många år på att blogga och älskar det.

Men. Mitt i funderandet hände något oväntat.

Något jag - katastroftänkandets mästare - faktiskt aldrig hade trott skulle hända mig själv.
Något jag aldrig oroat mig över.
Något jag inte ens reflekterat över.

Nämligen en sprucken blindtarm.

Först trodde jag att det var vanlig matkatarr, bara 1000 gånger värre.
Först trodde jag att jag hade ätit för många minisalamis (hade nämligen tryckt i mig två paket minisalamis, vilket min magen inte alltid brukar gilla).

När jag svullnade upp och såg höggravid ut var min första tanke, "asch, nu är det slut med salamiätande för min del".
När jag fick allt mer ont i ryggen och hade svårt att andas, trodde jag fortfarande att det var "magkatarr from hell".
När jag inte kunnat sova eller äta på ca tre dagar ringde jag mina två sjuksköterskevänner och sa att "jag har förvisso lite ont på höger sida och jag kan inte lyfta benet utan att det gör ont, men inte kan det vara blindtarmen? Blindtarmen känns väl inte såhär? Visst behöver jag inte åka till sjukhus?"
När jag på tredje dagen fick hög feber, ringde jag åter till min (mkt tålmodiga) väninna,  som sa att jag nog borde åka in. Men jag beslöt mig för att avvakta över natten. Det är säkert bara jag som inbillar mig. Febern är nog bara en ME-krasch. Inte för att jag brukar få 39 g längre, men ändå.
När jag klev upp ur sängen efter ytterligare en klarvaken natt med olidlig smärta insåg jag tillslut att sjukhuset nog ändå var en bra idé.

Men det där med ME och sjukhus brukar inte vara någon bra kombo.

Jag avskyr sjukhus. Skyr dem som pesten. Inte bara pga av Mr OCD. Utan främst pga att sjukhusmiljöer i sig är en skedslukare, kraschutlösare och läkarna inte brukar vara särskilt lyhörda när man berättar att man har ME. Jag har t o m slutat att berätta att jag har ME i vissa fall. Ingen idé. Det slutar nämligen ofta med att en arrogant läkare mumlande suckar och klassar mig som en sån där jobbig, överkänslig, hypokondriker, en sån där som känner efter för mycket och att läkaren säger åt mig att åka hem och vila.  "Känn inte efter så mycket så ska du se att det går över". Att få höra ytterligare en gång att jag inbillat mig, var inte vad jag orkade med.

Så.

Jag undvek att åka in. Ville inte bli förödmjukad igen. Det räcker och blir över det som redan varit under åren.

Därför väntade jag in i det sista med att åka till sjukhuset. Så här i efterhand var det kanske inte mitt livs mest kloka beslut direkt. Men det är alltid lätt att vara efterklok.

Ibland är jag glad att jag har fel.

Döm om min förvåning när jag blev mött av (unga) läkare och sköterskor som var lyhörda, intresserade, empatiska och dessutom hade en mjuk och varm utstrålning.

Maken skjutsade in mig tidigt på morgonen och vi fick hjälp inom en kvart. Allt gick väldigt snabbt och smidigt. Den trevliga, unga kvinnliga läkaren på akuten bedömde att det nog lät som blindtarmsinflammation. Snabbsänkan var hög, 150, och ett ultraljud bekräftade att det faktiskt var blindtarmen. Läkarna rekommenderade operation.

Och jag kom på mig själv att bli glad (!?)

Glad över att det var blindtarmen.
Glad över att inte bli negligerad.
Glad över att inte ha blivit klassad som hysterisk och överkänslig.
Glad över att jag faktiskt känner min kropp.
Glad över att jag kan lita på min magkänsla (även om jag ignorerade den länge)

"Jippie! Det ÄR blindtarmen!" :)

 Inte riktigt så här jag hade tänkt att fira skolavslutningen. 

Så. Nu kom frågan. "Är du i övrigt frisk?"

Hmm... Vad ska jag säga?

Tar ett djupt andetag. Andas in långsamt. Nu kommer det. Förberedde mig på att bli förödmjukad igen.

"Nej, jag har ME, en troligtvis neuroimmun sjukdom. Jag tål inte narkos eller mediciner särskilt väl, inte heller glukos/socker och återhämtar mig extremt sakta efter aktivitet och operationer. Finns det ngn möjlighet att slippa operation? Eller kan jag slippa narkos? Kan man operera med lokalbedövning (som då jag tog bort bröstknölen)? Kan jag slippa glukosdropp och få Ringer istället (som jag fått tidigare)?"

Den unga, manliga läkarens svar var oväntat.

Han satte sig ner på huk, tog sig tid, lyssnade lyhört och med genuint intresse. Han frågade direkt vad ME är, på vilket sätt jag reagerat vid tidigare operationer/narkoser, hur jag reagerar på läkemedel och frågar var han kan hitta mer information om ME (!) och var mina journaler finns. Han frågade varför jag inte tål socker, hur det yttrar sig. Därefter gick han iväg och läste på, kontaktade ME-mottagningen på Danderyds sjh (!) och kom tillbaka tillsammans med en annan ung, manlig narkosläkare som var precis lika intresserad och lyhörd. Tillsammans diskuterade vi vilka alternativ jag hade och hur vi skulle lösa det på bästa sätt.

Operation var absolut nödvändigt.
Narkos likaså.
Men de kunde ge ytterst lite och "snäll"  narkos och inga lugnande.
De kunde också ge sk Ringerlösning, saltdropp, istället för glukosdroppet.
Och de skulle ge mig pyttedoser av morfin efter operationen.

Så. Ok. Bara köpa läget. Det blir operation.

Inte min favoritoutfit. Om man säger så. 

När det spred sig att jag inte ville ha glukosdropp kom sköterskorna förbi, nyfikna. "Varför då?" Ingen verkade reflektera över varför man ger glukos eller om det alltid är nödvändigt. "Går det lika bra med saltlösning?" Många intressanta samtal kring socker, IBS, sockerberoende och ME blev det!

Så. Bara att vänta på operation. Jag låg först på listan efter dagens planerade operationer.

Men.

Sen sprack blindtarmen. Plötsligt började jag få frossa, skakade så kraftigt att jag studsade på sängen och hackade tänder så att det lät som i en tecknad film. Maken blev livrädd.

"Jaha, där sprack den! Det blir så då...", sa läkaren.

Tyvärr innebar sprucken blindtarm att jag var tvungen att få två olika sorters antibiotika intravenöst. Tyvärr eftersom att jag i  vanliga fall skyr antibiotika lika mycket som sjukhus. Vägrar om det inte är livsnödvändigt. Men i detta fall hade jag enligt läkarna inget val.

Med lite antibiotika och febernedsättande släppte frossan efter ett par minuter. Men den kom tillbaka med jämna mellanrum de följande timmarna. Då blev det påfyllning av medicinerna.

Tyvärr innebär även en sprucken blindtarm att man blir nerprioriterad på operationslistan då man kontaminerar hela operationssalen (berättade mamma operationssköterskan glatt). "De måste toksanera salen efteråt och vill ha dig sist. Du smutsar ner hela salen."

Jaha. Bara att vänta. Och vänta. Och vänta.

Hur frisk blir man av den här utsikten??

Efter 15 timmar och otaliga frossanfall blev det så äntligen dags för operation kl 23 på kvällen.

Allt gick bra. Operationen tog lite längre tid än normalt då blindtarmen brustit rejält och det e u såg lite illa ut i buken. Men det gick bra. För första gången någonsin vaknade jag snabbt ur narkosen och var relativt "pigg" efteråt. Mådde inte illa alls. Pyttedoserna med morfin funkade över förväntan.

Sen blev jag jobbig patient igen.

Jag tackade (förutom glukosdroppet) även nej till:

- fil-/gröt-/smörgås-frukostarna
- saft (det enda som erbjöds efter operationen, jag fick fråga efter vanligt vatten!)
- näringsdryck ("det hjälper läkningen"?? Har de läst innehållsförteckningen??)
- sjukhusmaten
- mellanmålen (som bestod av bl a söt kräm, pannkakor, bullar, smörgåsar och annat sött).

Varför ger man patienterna mat med så mycket socker i? Socker är ju mumma för bakterier. Helt obegripligt hur man kan tro att den typ av mat de serverar ska läka patienterna. Skulle jag ätit den skulle jag ha blivit ännu sjukare! Hua.

Maken och min mor kom hem hemlagad LCHF-mat. Dessutom hade jag ju kört periodisk fasta sedan i våras och under veckan med blindtarmssmärtan genomfört en ofrivillig 60-h-fasta. Därför kunde  jag med lätthet hoppa över både frukost och lunch på sjukhuset, jag var helt enkelt inte hungrig. Alls.

Det tog ett bra tag innan hungern kom tillbaka, vilket märktes tydligt på figuren när jag kom hem. Åt pytteportioner i flera veckor efteråt. Äger ingen våg längre men hade nog tappat ca 5 kg. Minst (men blindtarmsoperation är verkligen inte en bantningsmetod jag rekommenderar!)

makens matlådor som han levererade dagligen  

makens mat såg betydligt godare och nyttigare ut än sjukhusmaten,

 trots det fick jag inte i mig hela portionen...

Efter operationen kom det värsta.

Att behålla lugnet i sjukhusmiljö.
Att inte låta tvången få grepp om mig.
Att inte bli hysterisk över blodiga draperier, medpatienter med bajsfläckiga landstingskläder, nerspydda dagrum, smutsiga toaletter.
Och allt sånt som man som OCD:are har full koll på.

Som bacillfobiker är inte sjukhus drömstället nr 1 direkt. Ett sjukhus är en mardröm för en OCD:are. Fläckar överallt. MRSA-hot i allt man tar i (eller ställer väskan/kläderna på...).

Lite försiktigt bad jag sköterskan byta draperi hos min rumsgranne då det var rödfläckat av blod, men hon förstod inte vad jag menade. :) Istället tryckte jag mig mot andra kanten av rummet när jag var tvungen att gå på toa. Ringde till maken och sa att han och barnen absolut inte får nudda draperiet. De fick inte ställa sina väskor eller lägga sina jackor var som helst. "Nudda inget!" Puh!

Mot alla odds lyckades jag faktiskt hålla Mr OCD på håll. Han pyste lite på avstånd. Men fick aldrig greppet om mig.

Däremot höll jag på att bli helt skogstokig på min ena rumskamrat. En äldre dam som gnällde på allt och alla. Kritiserade personalen. Skrek och skällde ut sina anhöriga på telefon en sisådär 10 ggr varje dag. Telefonen ringde med hög volym och väckte den andra stackars äldre damen som blev livrädd av signalen varje gång. Tillslut sa jag till personalen att de fick sänka volymen el ta bort telefonen.

Sova på sjukhus var ingen hit. Ont i magen. Insomni. Snarkande, gnällande och skrikande rumskamrat gjorde inte direkt underverk för sömnen. Men det gick hyggligt, bättre än väntat, trots allt.

Först sa de att jag skulle få komma hem dagen efter operationen.
När blindtarmen sprack sa de att jag måste stanna ytterligare en dag.
När snabbsänkan dag tre fortfarande var 500 (!) fick jag inte heller åka hem.

Spenderade till slut fyra dygn på sjukhuset.
Fyra dygn av intensiv OCD-terapi.

Måste än en gång poängtera. Personalen var alldeles fantastisk. Långt över förväntan. Alla förutom den utskrivande doktorn som, när jag stod färdigpackad och klar att åka hem mumlade snabbt och utan att titta på mig: "hmm, sprucken blindtarm, sänkan 500, det blir mer antibiotika" och gick (!?). Var tvungen att fråga sköterskan vad han menade. Jag stod där som ett frågetecken. Vaddå? Jag skulle ju få åka hem?? Men icke. Sänkan måste ner.

Jaha. Bara att packa upp och lägga sig ner igen.

Nåväl. 

Vad är väl en skolavslutning, middag med kära vänner och ett stillsamt 40-årsfirande (i efterskott)? När man kan checka in på sjukhus i 4 dagar och med feberfrossa och olidlig smärta vänta på att få operera brusten blindtarm i 15 h? Plus en ofrivillig och intensiv OCD-terapi, sällskap av skrikande pantertanter, tokont i magen och läckra sjukhuskläder?

Lycka, krasch och minisalami

Lycka är att:

1. Maken filmade sonens gitarruppvisning så att jag trots allt kunde se sonen spela då jag tyvärr tokkraschade minuterna innan vi skulle gå hemifrån (ytterligare ett exempel på att det där med att tala i telefon o/e oförutsedda händelser är minst lika skedkrävande som fysisk aktivitet). Att se sonens gitarrspel är medicin för både kropp och själ. Även om jag inte kunde ta mig till Kulturskolan tillsammans med de andra (maken, sonen och mina föräldrar).

2. Två underbara och världens finaste 11-åriga killar gick till ICA och handlade minisalamis till kraschad mamma.

3. Blomman lever! Ett tag till iaf... ;) Gjorde ett ryck och klippte bort lite torra blad och vattnade rejält häromdagen. Och efter ett par dagar kom det fram ett par nya blommor. Om det var korrekt behandling av den stackars blomman eller inte, vet jag ej. Men det där med vatten verkar vara en hit. :)

4. Balkonggräset äntligen är på plats. Det som hittills varje sommar blivit nedprioriterat. Lite för blått för min smak (fanns bara gråblått och grönt) men det gör altanen betydligt mer ombonad och mysig samt förhindrar förhoppningsvis att den gamla svarta gummimattan bränner sönder de bara fötterna när solen lyser starkt i sommar. Men allra mest gör det att renoveringen av altanen kan vänta ett bra tag till (räcket ska bytas ut, + likadana stenplattor som i kök/vardagsrum ska läggas). Nu saknas bara ett parasoll. Så. Tillräckligt bra tillsvidare.

5. Barnen idag har tagit fram gatukritorna, ritat upp en spelplan och spelar "Smash" tillsammans. Att de är ute och leker hela eftermiddagarna och kvällarna. Att de skrattar, springer och har roligt tillsammans. Antingen tillsammans bara de två eller tillsammans med sina vänner. Lycka är skrattande, lekande barn.

6. Efter gröna drinkar är det nu "bone broth" som står på tur hemma hos oss. Häromdagen kokade vi en rejäl laddning med ben och varje dag hela veckan har jag druckit en kopp. Fast jag var tvungen att piffa till den med lite färska örtkryddor, gurkmeja/svartpeppar, salt och tomater för att den skulle gå att få ner. Innan dess var den tyvärr allt annat än god, om man uttrycker sig milt. Men vad gör man inte för att försöka läka?

Bone broth rekommenderas bl a av läkaren Terry Wahls som botade sin sekundärprogressiva MS med hjälp av paleokost. Kan varmt rekommendera hennes bok "Minding my mitocindria" (men gör inte samma miss som jag, se till att inte köpa large print ifall du inte gillar gigantiskt stor text).


7. En ny, stor, laddning med böcker från Bokus. Nu har jag - kanske - så att jag klarar mig fram till sommaren? :)


Har spenderat hela dagen däckad i soffan och ska nu återgå till dokumentären "Under my skin" som har stått på min to-do-list länge. Filmen handlar om Lyme eller kronisk neuroborrelia och är skrämmande men viktig och mycket sevärd!

Den lever! 

Altanen 

Bone broth på g

Bone broth med kryddor och tomater

Bokuslycka! 

Hur tänkte jag nu?

Att jag aldrig lär mig. Fick i förmiddags för mig att jag skulle hjälpa maken (som som vanligt har ett minst sagt fullspäckat schema även på helgerna) att dammsuga.

Eller.

Då vi inte definierar "att städa" på samma sätt blir dammsugning ofta eftersatt här hemma. För maken innebär att städa att man plockar. Damm störs han inte alls av på samma sätt som stök. För mig är det precis tvärtom. Jag kan leva med ett par högar med tidningar/böcker på soffbordet eller tvätthögar på sängen men blir helt galen av när dammet tagit över helt, köksön är smulig eller handfaten  smutsiga (värst av allt i mina ögon!).

Så.

När jag insåg att dammsugning inte stod på helgens to-do-list (den här helgen heller) fick jag för mig att jag skulle dammsuga. Stod inte ut längre.

Hur tänkte jag?

Inte alls, visar det sig.

Att dammsuga är bland det värsta jag kan göra, enligt Mr ME. Att dra en tung koloss, böja sig ner otaliga gånger (då sladden ju har för vana att åka ur uttaget hela tiden) och jobba med armarna är rena rama idiotin. Allt sånt som man ska undvika med ME (böja sig ner, lyfta och jobba med armarna). Det tog inte mer än en minut innan mjölksyran slog till i hela kroppen, pulsen blev skyhög och jag andfådd, yr o/e svimfärdig. Trots att dammsugningen i sig inte tog mer än drygt 5 minuter (ja, jag slarvade rejält, som vanligt) kraschade jag direkt. Och nu, en dryg timme senare, är jag fortfarande yr och har fortfarande mjölksyra i armar och ben så att armarna skakar när jag skriver detta.

Bad idea.

Varför glömmer jag?
Varför tror jag att just denna gång ska vara annorlunda mot de tusentals gånger då jag tidigare dammsugit och kraschat?
Varför kan jag inte låta bli ibland?
Varför är jag så förbannat envis?

Svaret ligger nog i en blandning av impulsivitet, inbillningsfriskhet, envishet, optimism, leda och en ständig inre piska (lat = värdelös, effektiv = duger). Så fort kroppen visar minsta tecken på en gnutta energi tror jag att jag inbillat mig Mr ME.

Att jag faktiskt inte alls är sjuk.
Att jag kan mer än jag tror.
Att lite dammsugning dör man väl inte av.
Att maken ska bli överförtjust när han kommer hem och säga "men tack älskling, va fint du gjort!".

Sanningen är att han brukar bli smått arg på mig när jag dammsuger. En kraschad fru är långt värre än ett par dammråttor. Tycker han. Ju. Han vill hellre ha en fru som kan umgås, prata, tåla ljud och delta i familjeaktiviteter än ett rent hus. Av någon konstig anledning. :)

Dammet är (nästan) borta. Om det var värt det? Nej. Inte just nu. Fråga mig igen i morgon. Om kraschen går över snabbt är svaret kanske ett annat. Men sannolikt nej. Armarna skakar alldeles för mycket just nu och pulsen har ännu inte gått ner. Har jag otur har jag pajjat hela helgen.

Om jag vilar allt jag kan nu kanske jag hinner återhämta mig tills dess att han och tjejerna kommer hem från årets första besök på byns utomhusbad? Sannolikheten är typ noll men värt ett försök. :)

Får nog ta ett snack med mig själv igen. Om det där med impulsivitet och att inte tänka efter före. Hur svårt kan det vara? Ibland blir jag trött på mig själv.

Det där med blommor

Känner att det här med blommor är min grej. Såhär ser alla mina växter och blommor ut. Jag har nästan gett upp och tycker att Sias konstblommor verkar vara ett bra alternativ. :)

Det är ju det där med att vattna som är mitt problem. Antingen glömmer jag bort det, eller så har jag inte energi nog att prioritera blommorna. När krafterna inte räcker till dusch, matlagning eller städning kommer blomskötsel längst ner på listan (fast före skura golvet, förstås). Så. Det slutar oftast såhär. Fast ser ni att det är två små blommor som inte gett upp än? :)

Fick tips om att Aloe Vera-plantor är lättskötta och dessutom är en läkeväxt som kan göra nytta i hemmet (har nyss läst in mig på Aloe Vera). Mor min var förbi vår lokala blomsterbutik (som drivs av dotterns klasskompis gulliga mamma) idag och köpte en till mig. Har förstått att Aloe Vera-plantan inte gillar för mycket vatten. Passar mig perfekt! Wish me luck.

Lycka, kära vänner och att ta sig hemifrån en stund

Börjar sakta vakna upp efter en period med sömnlöshet, tvång och ett par efterlängtade aktiviteter. Den senaste tidens lycka har varit:

1. Att kära kraniosakralväninnan kom förbi och gav mig akutbehandling när sömnbristen, tvången och värken var olidlig. Och att behandlingen ledde till att jag kunde genomföra ett antal aktiviteter jag sett fram emot länge. Vad skulle jag göra utan henne? 1-2 timmars sömn per natt är outhärdligt om man inte vet att lite lindring finns inom räckhåll. Hon är min snuttefilt.

2. Att jag lyckades ta mig iväg på "fruhippa" för kraniosakralväninnan som gift sig för en tid sedan. En mycket stillsam och enkel tillställning. Det där med stora möhippor har jag för länge sedan insett att jag inte klarar av men en lugn middag tillsammans med tre kära vänner på värdshuset i grannbyn var genomförbart.

3. Att ha haft syster på övernattningsbesök efter fruhippan. Att få vakna på morgonen och ha syster där. Att få spendera tid med syster, bara hon och jag. Bara sitta tysta bredvid varandra en stund och prata när och om vi orkar och har lust. Sådan där härlig tystnad det bara kan vara med personer man är trygg tillsammans med. Som t ex en syster.

4. Att ha kommit iväg på en ME-föreläsning. Försöker varje år att ta mig dit då jag vill hålla mig à jour med forskningen och lyssna till föreläsarna IRL. Har oftast med mig maken och pappa docenten och vi diskuterar alltid de nya framstegen tillsammans efteråt. Funderar på vad de nya rönen innebär. Funderar på vilken väg som är bäst för mig att gå. Funderar på vilka alternativ som finns. Funderar på vad jag bör och inte bör lägga min energi på. Och sånt. Det är så skönt att ha två superintellekt att diskutera med när min hjärna inte alltid hänger med så som jag önskar. När jag t ex snöar in på detaljer ser de helheten. När jag blir otålig och överentusiastisk är de logiska och får mig mer rationell. :)

I år fick jag dessutom sällskap av en nyfunnen, kär ME-vän på seminariet. Maken kommer alltid hem och hämtar mig (då jag inte kan åka kommunalt) och då vännen bor i grannbyn följde hon med oss in till stan. Det visade sig att hon var precis lika härlig IRL som jag föreställt mig! Ser fram emot att kunna ta minst en fika eller två tillsammans framöver då hon är en person jag verkligen vill lära känna ännu bättre.

Väl på plats på seminariet träffade jag ännu fler ME-vänner. Både de jag känt och träffat i flera år och nyfunna internet- och bloggvänner. Så roligt att få ett "ansikte" på er alla! Så synd att tiden och orken inte räckte till att prata mer efteråt. Efter fyra timmars föreläsningar var vi alla mer eller mindre däckade när vi gick ut från Landstingssalen och åtminstone jag blev en blöt, mörbultad zombiefläck i soffan så fort jag klev innanför dörren hemma.


5. Att mot alla odds tagit mig iväg på barnfri hotellövernattning för första gången på över fem år. Varje år bokar maken och jag en hotellweekend men de senaste åren har vi varit tvungna att boka av. I allra sista sekunden. Har flera gånger stått med väskorna packade i hallen men bara inte kunnat ta mig iväg då benen inte burit mig, tårarna sprutat av utmattning eller tvången haft ett alltför stort grepp om mig.

Under herrgårdsvistelsen häromdagen hade vi sällskap av våra äldsta och käraste barndomsvänner. Maken och jag har gått i samma klass som min väninna (i 1-3:an och ja, maken och jag träffades på lekis!) och min väninnas man och jag har känt varandra sedan konfirmationslägret (och de har hängt ihop sedan högstadiet). Vi har umgåtts i tre decennier, rest tillsammans, gått på fester tillsammans, ätit middagar tillsammans, spenderat tid i ishallar tillsammans, skrattat och gråtit tillsammans, firar midsommar och Valborg tillsammans, har hjälpt varandra och funnits där för varandra både när livet varit lätt och svårt. Våra barn kommer också väldigt bra överens vilket gör det ännu roligare för oss att umgås familjevis både hemma och på resor. Jag känner mig väldigt trygg när vi reser tillsammans, de hjälper maken att ta hand om våra barn när jag behöver vila, de hjälper mig med tunga väskor och tar enorm hänsyn till att jag blir drake emellanåt. De är oerhört förstående vad gäller min ME. De säger åt mig att lägga mig på soffan under middagen då min kropp strejkar. De kommer med blommor till mina utekrukor när ljungen är torr som fnöske och borde bytts ut för flera månader sedan. De erbjuder sig att handla åt mig när maken inte är hemma. De skjutsar upp mig till tennishallen så att jag ska kunna se dottern spela när maken är upptagen med att vara funktionär och jag inte kan stanna hela tiden. Och vi hjälper dem på alla de sätt vi kan. Vi känner varandra utantill. Vi är på många sätt väldigt olika. Vi känner till varandras fantastiska men även aningen sämre sidor och älskar varandra precis som vi är. Just för att vi är som vi är. De är som familj för mig/oss. De är mina låtsassyskon och jag skulle göra vad som helst för dem. Och de för mig/oss. Lycka är att ha vänner som dem.

Det där med att bo på hotell är som jag tidigare nämnt en utmaning om man som jag har bacill-/fläcktvång. Minsta lilla fläck på soffor, bord, lakan, handfat, duschar, whatever, gör att min kropp på en mikrosekund låser sig helt och får dödspanik. Sen är det oftast tackochgodnatt. Har slutat räkna antalet gånger jag fått panik av tvång på hotell (se t ex inlägget om ögonfranstången). Styrkan på paniken varierar från behöveråkahemdirekt, tvingarallalattduschaochbytaklädertiogångerirad, romantikdödare till kanståutmenintemer. I helgen hittade jag en pytteliten fläck på ett lakan. Och då var det kört. Tog mig igenom kvällen men inte mycket mer. Då även Mr Q (den svullna, värkande kotan i nacken) bråkade fick jag lägga mig och vila på hotellrummet när de andra badade, fick behandlingar och tog en drink i spa-avdelningen. Men. Jag kom iväg. Och det fick räcka.

6. Att äntligen ha bytt ut de gamla utemöblerna på altanen. De som var för små/obekväma (soffan) och för stora/klumpiga (matbordet). Nu matchar möblerna på altanen de gamla på framsidan. Nu är alla utemöbler från Plantagen, i grå konstrotting med hög rygg (ett måste när Mr Q bråkar och jag inte orkar hålla upp nacken). Nu kommer jag nog att trivas på altanen i sommar och får vi bara till lite grå balkonggräsmatta kan vi nog vänta med renovering av altanen ett tag till. :)  (den gamla gummiduken måste tas bort, samma kakelplattor som i köket/vardagsrummet läggas och staketet bytas ut)

7. Att ha kunnat sitta ute i solen. I bikini. I nya, sköna utemöbler. Och att ha fått årets första fräknar.

8. Att frivilliga och gratis pensionärer förbarmat sig över våra rabatter och blomkrukor. Mina föräldrar har insett att vår starkaste sida inte är trädgårdsskötsel och erbjöd sig att rensa rabatter, gräva bort ett par taggbuskar och plantera blomkrukor. Se till att det där allra värsta blev gjort. Är lyckligt lottad. Ett par krukor med blommor gör att jag kan stå ut med resten av den gamla, halvt igenvuxna trädgården ett tag till. Tanken är att göra om trädgården (gärna asfalt + blomkrukor för min del men maken har vissa synpunkter så förhandling pågår) men det får vänta tills dess att vi dränerat. En sak i taget. Har jag lärt mig. Eller. Försöker jag lära mig. :)

Tack för att ni tittar in!

altanen 

framsidan med bl a en gammal skruttig ölandstok och en rabatt som sett sina bästa dagar

Herrgårdsweekend

Det här med fasader

Snubblar över en gammal krönika av Mia Skäringer om fasader. Och tänker att inte mycket har hänt sedan 2009. När jag ser hur krönikan, fyra år senare, nu sprider sig som en löpeld på Facebook får jag en känsla av att det fortfarande finns ett uppdämt behov av att riva fasaderna där ute. Men att ingen vågar vara den som börjar.

Här är mina tankar om fasader (har även skrivit om det tidigare här, här, här och här ).

Fasader är skadliga. Både för oss själva och för vår omgivning.

Fasader är enormt energikrävande. Att förställa sig tar energi. Energi som vi skulle kunna göra så mycket annat både nyttigare och roligare saker med.

Fasader gör oss sjuka. Gör att vi inte lyssnar till kroppens signaler, att vi stressar, pressar oss, att vi inte vågar erkänna om/när vi inte orkar. Att vi inte tycker att vi duger då alla andra ger sken av att ha perfekta liv.

Fasader stänger andra människor ute. Gör att vi inte får äkta, ärliga relationer.

Fasader är för mig ett tecken på låg självkänsla. Att inte våga stå för den man är. Att inte tro att andra skulle tycka om en om man visade hela sig själv.

Fasader är för mig inte alls ett tecken på lycka, tvärtom. När jag träffar personer som har en "perfekt" fasad, konstgjort stelt leende eller en mur omkring sig, börjar jag genast fundera vad som döljer sig under ytan. Vilken sorg som gömmer sig där bakom det perfekta. Vad som gjorde att fasaden byggdes upp en gång i tiden.

Fasader gör att andra i vår omgivning inte heller vågar visa sig sårbara vilket kan resultera i att många - helt i onödan - går omkring och håller saker, som kanske skulle behöva ventileras, inom sig. Istället för att känna friheten i och styrkan av att pysa ut dem lite då och då. Att vi alla går omkring och önskar öppna oss men att ingen vågar börja.

Fasader är för mig helt ointressanta. En glättig fasad lockar mig inte. Det jag dras till hos andra människor är de små krackeleringarna. De ärliga ögonen. De små sprickorna i lacken. Det är de som är intressanta. Jag orkar inte lägga min begränsade, dyrbara energi på personer som inte vågar släppa in mig, som inte vågar visa sin sårbarhet. Den typen av relationer är inte längre något jag ödslar min tid på.

Fasader, konstant visad perfekt lycka och dyra statusprylar fungerar istället som en magnet som stöter iväg mig. Jag känner direkt att där vill jag inte vara och studsar snabbt därifrån. Om jag inte känner/ser en liten strimma ljus i en krackelering.

Idag är de relationer jag har helt annorlunda mot de jag hade innan jag blev sjuk. Alla år i terapi förändrade mig. Gjorde mig förvisso avsevärt mycket sjukare i min ME (då fel utförd terapi och motion kan vara livsfarligt för ME-sjuka) men det förändrade mitt sätt att se på mig själv och andra.

Förändrade mina värderingar.
Förändrade hur jag såg på vänskap.
Förändrade hur jag såg på mig själv.
Förändrade hur jag såg på framgång och lycka.
Förändrade hur jag såg på andras fasader.

Lärde mig att se igenom dem.
Lärde mig att istället för att avundas andras "perfektion" se de små tecknen, t ex i ögonens uttryck, ni vet de där som så tydligt visar om man ler med bara munnen eller med hela ens själ? Alla tecken som syns om man tittar noga.

Det gjorde att jag började se människor. På riktigt.
Det gjorde att jag blev bra på att se igenom fasader. Se det som ligger gömt. Bakom.
Det gjorde att jag började välja och välja bort.

Idag väljer jag äkta, ärliga relationer där jag och mina vänner vågar visa oss sårbara.
Vågar öppna oss.
Vågar öppna dörren till vårt innersta, våra rädslor, drömmar och sorger.
Vågar visa tillit till varandra.

Det ger mig så enormt mycket mer och känslan av att inse att alla andra bär på snarlika tankar gör att vi känner oss starka och mindre ensamma. Att vi alla är ok. Att ingen är perfekt och att perfektion inte är något att sträva efter.

Jag är långt ifrån perfekt. Jag har många fel. Jag gör ofta fel. Jag babblar för högt och för mycket. Blir för lätt uppspelt, intensiv och engagerad och talar ibland innan jag tänkt klart. Glömmer saker. Missar att lämna in lappar till skolan. Missar att skolan har planeringsdagar. Missar att kolla in Skola Direkt (fast det beror mest på att jag avskyr sajten). Missar att barnen ska ha med sig fika till skolan. Har sällan koll på kalendern och när det är dags för adventspynt/-mys. Har sällan koll på vilken dag, datum eller månad det är. Har inte betalat en räkning på 15 år (sist jag betalade räkningar var det med postavier). Slarvar med städning. Damma vet jag inte vad det är. Dammsuger gör vi bara när vi får gäster eller när det knastrar alltför mycket under fötterna. Putsa fönster tror jag inte att vi gjort en enda gång sedan vi flyttade till nya huset för två år sedan. Skura golv vet jag heller inte vad det är. Har inte koll på barnens vår-/höstkläder eller var alla vantar finns. Byter sängkläder en gång i kvartalet, i bästa fall. Lyckas aldrig hålla liv i blommor. Har en stor trädgård som ser ut som en igenvuxen ödetomt. Viker eller stryker aldrig tvätten utan proppar in skrynkliga kläder i garderoberna. Eller så får familjen hämta ren tvätt i tvättstugan där den ligger i knöliga högar. Eller så ligger den rena tvätten på min säng. Orkar inte plocka upp saker som hamnar på golvet. Sprider saker omkring mig då jag inte orkar hålla ordning. Bakar gör jag ytterst sällan numer, även om jag gärna skulle vilja. Har massor av gropar i låren, degig muffintopmage, är svullen och har alltid mörka ringar under ögonen, ett risigt hår som ser ut som svinto och en kropp som duger som den är men som inte skulle få några modelluppdrag i tidningen Mama.

De som inte tycker om mig för den jag är, slipper. Men jag orkar inte förställa mig. Mina dyrbara skedar måste jag prioritera stenhårt och att upprätthålla en fasad finns inte på den listan. De som inte gillar att jag är transparent behöver inte tycka om mig. Men ofta är det de som själva har fasader som blir obekväma i min närhet. Har jag lärt mig. Och det är ok.

Det är befriande att släppa fasaden.

Ensam är inte stark. Tvärtom. Tillsammans blir vi starkare.

Missförstå mig inte.

Jag älskar mode, smink, naglar, inredning och allt annat som i det stora hela är rätt oviktigt. Men det är bonus och inte det viktiga i livet.

Givetvis talar jag och mina vänner även om yta och prylar. Också. Men inte enbart.

Vi sitter inte och gråter varje gång vi ses men vi ger heller inte sken av att allt är happy happy hela tiden.
Vi lyssnar på varandra.
Vi ljuger inte för varandra.
Vi stänger inte varandra ute.
Vi delar med oss av både glädje och sorg.
Vi lyfter och peppar varandra.
Vi ser varandra.

I mina ögon är det en tecken på styrka och mod att våga visa sig sårbar.
I mina ögon är det de starka som vågar blotta sig, visa sina krackeleringar.
I mina ögon är det coolt att våga vara äkta.

Och när jag ler vill jag att det ska vara genuint, med ögonen, med hela min varelse, med hela min själ.

Inte bara le ett konstlat, stelt leende med munnen. Det ekar ju så tomt.

Jag vill att ni ska se mig. Som jag är.

Och jag vill se er.



Uppdatering:
Fick en bra fråga i kommentarerna och skriver mitt svar även här...

Att fixa till sig genom att kamma håret och sätta på lite smink när man mår pyton så att man känner sig lite piggare räknar jag till placebo och mentalhygien. :) 

Fasad för mig är mer att låtsas att allt är perfekt, att fejk-le och att via handling och ord ge sken av att allt är bra, ifall det inte är det. Att berätta hur allt är "såååå fantastiskt" om man egentligen gråter i hjärtat. Att ge sken av att man orkar allt och "foten i kläm, jajamän-beteenden". Stela, kalla, konstgjorda, påklistrade leenden som är helt utan värme och känsla. Att inte visa någon form av svaghet. Att inte släppa in sin omgivning till sitt innersta. Att alltid hålla masken och aldrig erkänna sin sårbarhet. Att aldrig svara ärligt på frågan hur man mår. Typ.

I min värld kan man ha glittrigt smink, blingiga örhängen och ändå vara genuin i sin utstrålning, sina handlingar och ord. 

Vissa personer i min omgivning (inte mina käraste) har vid upprepade tillfällen sagt åt mig att inte berätta hur jag mår. Att jag ska sluta gråta och bita ihop. Att inte visa andra att jag är svag, att hålla skenet uppe, när jag gråtit hysteriskt av utmattning eller tvång. Att jag inte ska berätta att jag gått i terapi. Att jag inte ska berätta att jag inte alltid orkar. Att inte blotta mig. Men det är inte jag. Jag har valt att inte längre stänga mina känslor inne. Jag har valt att inte längre trycka ner min själ. Jag är övertygad om att det skulle göra mig än sjukare och att det var min vana att i många år gå emot kroppens signaler som bidrog till att jag blev sjuk. Att alla gånger jag t ex grät i taxin på väg till ett nytt kundbesök, torkade tårarna, fixade till sminket och satte på konståkningsleendet och låtsades att allt var bra till slut gjorde mig fysiskt sjuk. Så. Inte mer. Det ni ser är det jag är. 

Vad är fasad för er?